I och med att SVT har börjat visa True Blood så har jag blivit uppmärksammad på en hel del kommentarer angående det här på bloggen. Jag har nog aldrig fått så mycket skit för någonting jag skrivit här på bloggen förut som när jag tokdissade just True Blood. I konkurrens med sånt här: “Hade Karl den X inte fuckat upp allt i Köpenhamn 1658 hade vi sluppit det här. Danska är AIDS i strupen. Och polisserier är inte direkt bromsmedicin. ” så tycker jag nog att det jag sade inte var så farligt. Det som ändå förvånar mig är att bland alla kommentarer så är det utöver “sexigheten” väldigt få konstruktiva förklaringar omkring varför man tycker True Blood är så bra. Och eftersom jag tycker sexigheten mest är fånigt wannabe-edgig på samma sätt som prata-anal-sex-i-baksätet-på-en-taxi-scenen i ett av dom tidigare Sex and the City avsnitten så har jag inget att relatera till. Med vad är det som gör True Blood så bra? Vad är det för saker som jag påstås missa och inte förstå?
TVBLOGGEN.COM
Sveriges most awesome blogg om TV i alla dess former
Jag har sett varenda avsnitt mest för att se lite naket och fördriva tiden. Den enda behållningen i serien än så länge är Skarsgård och det är endast under andra säsongen. Resten är fan inget annat än rent trams och jag förstår inte hur så många kan tycka att den är helt fantastisk. Speciellt under andra säsongen har den ballat ur helt och hållet, för nu har de storylines om utanförskap som var någorlunda intressanta under första säsongen blivit helt sjukt fjantiga och uppenbara. Religiös fanatism har nog aldrig gjorts bra på TV och när de blandar in vampirism blir det bara pinsamt. Som sagt, enda behållningen är Skarsgård och Paquins bröst, möjligtvis han dansken som spelar gammelvampyren oxå. Hela storyn kring Michelle Forbes karaktär är outhärdligt värdelös.
Så som du förstår jag verkligen inte alls vad folk ser i skräpet som är True Blood.
Ha ha ha. Jag älskar att folk blir så jävla upprörda då man vädrar sina åsikter. Personligen tycker jag True Blood är en suverän serie, men smaken är ju bekant som baken och gillar’t man inte så är det väl ingen stor grej. Ungefär som att jag inte kan med Six feet under.
Dakka: Ok, det låter rätt rimligt. Vi har ju inte sådär jättelik smak men dom gånger vi är överens så är det av väldigt goda skäl.
Katarina: Ja, det är rätt märkligt och eftersom just uttalanden kring True Blood har väckt så starka känslor så blir jag nyfiken på vad det är för saker som folk uppskattar i serien.
Jag hade den här diskussionen med några vänner igår. En av dem som hävdade att serien var jättebra berättade att hon är helt förälskad i böckerna också och när hon fick höra att det gjordes en serie av dm så var hon tvungen att se den. Hon gjorde det och fastnade. Jag läste någonstans att i en av böckerna gör vampyren Eric (Skarsgårds karaktär) reklam för sin bar Fangtasia genom att göra en kalender med sexiga vampyrer i. Hela den idén låter så larvig och är nog endast kul om man läser det i boken. Jag tror att eftersom serien behåller den där skruvade stämningen så tycker böckernas fans att den är ganska bra.
Sedan har den också ganska spännande cliffhangers och sympatiska karaktärer. Manuset är ju uselt och karaktärerna inte särskilt intressanta, dock sympatiska. Det är nog den skruvade lättsmälta spänningen som gör att den är omtyckt.
Katarina: Haha, din kommentar var ett lysande exempel på vad inlägget handlar om. Inget som helst försök till att förklara vad det är du gillar med True Blood!
Det är väl inte så märkligt om negativa uttalanden väcker starka känslor, det händer ju ofta med TV-serier folk brinner för, och det bör vara uppenbart att rätt många har fastnat hårt för True Blood. Sedan säger jag inte att det är en bra sak, och jag önskar fler kunde sansa sig mer, men det är varken märkligt eller något som händer enstaka gånger.
Och till True Blood. Jo, jag är ett fan. Jag älskar både första och andra säsongen men av lite olika anledningar. Första säsongen är onekligen lättsmält. Det är ren och skär underhållning i allra bästa pulp-stil, och den ursäktar sig aldrig någonsin för det. Efter de 3-4 första avsnitten som, det medger jag mer än gärna, inte är för mycket att hänga i den berömda julgranen, blir den bara bättre för varje avsnitt. Aldrig djup, alltid underhållande. Det här ändrar sig till andra säsongen.
Vad som snabbt blir uppenbart då, är att Alan Ball & Co använt sig av första säsongen för att hitta sin form, hitta sitt format, och när den andra drar igång sitter den där nästan omgående. Nu blir också manusen (som jag aldrig tyckte (ja, förutom de där allra första förstås) var usla) riktigt bra. Och med riktigt bra menar jag riktigt riktigt bra. Historierna, karaktärerna, allt tar fart och blir bättre, mer spännande, och framför allt allt mer skruvat. Seriöst, jag förvånas ofta över hur fucked up den är emellanåt.
Och så är skådespelarna tokigt bra (bortsett från vad han nu heter som spelar Bill Compton, som inte är dålig men känns lite för grå ibland), speciellt nu i andra säsongen när de fått bättre material att arbeta med. Jag är väldigt förtjust i Sookie. Jessica är fantastisk. Jag kan inte uttrycka tillräckligt starka ord av kärlek för Jason Stackhouse. Alexander Skarsgård var okej i första säsongen men har gått in för att äga den andra totalt.
Så, där har du hummern. Jag kan förstå viss kritik, och det är givetvis inte en serie för alla, men jag tycker absolut du ska ge den några avsnitt till innan du avfärdar den helt, och jag står för min åsikt att True Blood är bland det bästa som sänds i amerikansk TV just nu, jag är ta mig tusan beredd att skriva under på det med mitt eget blod.
@Fredrik: “jag står för min åsikt att True Blood är bland det bästa som sänds i amerikansk TV just nu”
I den massiva konkurrensen det är såhär pre-season så känns det ju inte som nån enorm bedrift.
Johan: Touche! Eller ja, nu gillar jag visserligen sommarsäsongen och det brukar alltid finns en del för mig att digga den här tiden på året (och därmed skulle jag vilja argumentera för att vi inte alls är i någon pre-season, utan snarare i slutet av en säsong).
Men visst, med det sagt kan jag absolut formulera om mig, och med samma starka övertygelse påstå att den hade varit i toppen av min lista även ett halvår senare.
OK
Pingback: Därför är True Blood så bra | TeeVee
Jag citerar mig själv om varför True Blood är så jävla grym “en pastisch på den djupa söderns hetta, smutsighet och smygmoralism. Toppat med en djävla massa sex. Alltså en ganska bedårande kombination.”
Dessutom är en gammal favorit som Anna paquin med och Jason Stackhouse är hur bedårande som helst.
Ibland är det inte svårare än så.
S.: Jag gillar din formulering, klockren.
Jag tycker att True Blood är ganska bra och underhållande utan att kunna sätta fingret på riktigt vad som gör det, det är inte alla sexscener , serien är dessutom lite fjantig, karaktärerna är inte mindre stereotypa och handlingen inte speciellt banbrytande i jämförelse med andra amerikanska serier men det är ändå något som får mig att fortsätta kolla. Kanske är det det övernaturliga och mystiken samt cliffhangern i slutet av varje avsnitt, kanske är det hur mycket bättre jag tycker den är jämfört med andra vampyrhistorier (som exempelvis twiligt) och hur dom väver in hela vampyrgrejen med politik, religion och fördomar vilket får det hela att nästan kännas som en reflektion av samtiden på ett annat sätt än andra övernaturliga serier/filmer.