The Ultimate Fighter är en väldigt intressant dokusåpa på många sätt även om man inte tycker om MMA i sig. Den här, den 10e,  säsongen är det framförallt två typer av beteenden som jag har tagit till mig och det är dels alfa-hanne stöddigheten hos framförallt dom två tränarna Quintin ”Rampage” Jackson och Rashad Evans samt hackkyckling beteendet i huset.

För er som inte vet så är The Ultimate Fighter en dokusåpa där 16 stycken MMA fighters blir instängda i ett hus utan kontakt med sina vänner och bekanta i 6 veckor likt Big Brother, om än inte lika isolerat. Men till skillnad från Big Brother så blir man inte utröstad utan istället får man slåss varje vecka och även om man förlorar är man kvar i huset. Fast man är ute ur själva tävlingen, om nu inte någon skadar sig, då kan man få en chans till. Att se 16 stycken isolerade, testosteronstinna män som alla tävlar efter samma sak och dessutom har tillgång till hur mycket alkohol dom vill är som bäddat för ”underhållning”. Det som jag tycker är seriens starkaste sida är att man verkligen får ta del av hur personerna faktiskt hanterar olika situationer och även om det är vinklat med hjälp av redigering så säger det ändå en hel del om personerna som är där.

Då inte minst hur det hela tiden väljs ut en hackkyckling som man av en eller annan anledning gaddar ihop sig mot. Ibland kan det vara välförtjänt då en person gjort något väldigt dumt men ofta behöver det inte vara något annat än att man inte passar in i gruppen. Oavsett anledning så blir det ändå väldigt tydligt hur man väljer att gadda ihop sig mot hackkycklingen. Intressant, och tragiskt, att se utifrån ett mobbningspsykologiskt perspektiv om inte annat.

Konflikten mellan Rampage och Rashad är också väldigt tydlig på sitt sätt. Dom käftar och bjäfsar och vill visa sig som den största och starkaste i skogen. Allra mest blir det tydlig med Rampage. Han visar också upp väldigt tydliga mobbningsfasoner, han skämtar och driver med folk mest hela tiden och ofta är det rätt kul. Men han är också helt osympatisk när det kommer till vad andra tycker. Om någon han skämtar om uppenbarligen inte uppskattar det skämtar han bara mer och mer. Eller rättare sagt, han bara upprepar sig hela tiden. Han kommer inte på nya skämt utan upprepar samma saker hela tiden. Just den totala bristen på empati känns oerhört typiskt för en mobbare. Rashad framstår som betydligt mer sympatisk då hans kaxighet och alfa-hanne beteende sällan framförs på någon annans bekostnad. Eller ja, någon annan än just Rampage då. Men skillnaden där är dels att dom är på samma nivå och att Rampage är med på det och dessutom oftast själv initierar konflikterna.

Jag tycker faktiskt om den här säsongen även om det ofta är pinsamt att se vilken låg standard tungviktarna har när dom fightas. Tekniken och uthålligheten är verkligen under all kritik men resultatet blir inte mindre intressant för det. Att se hur dom förbereder sig och vad dom har för motivation för att göra det dom gör och allt det tycker jag är väldigt intressant att se. Att se hur man hanterar en förlust eller vinst och hur man samarbetar och ja, det finns väldigt mycket helt enkelt. Den här säsongen tycker jag också det är rätt bra med intressanta karaktärer i huset som jag vill se mer av varje vecka.