ÄNTLIGEN! utropade Gert Fylking sedvanligt när jag återigen blev delaktig i civlisationen!

Jag förstår inte hur “vanligt folk” klarar av att följa serier, jag har varit utan fungerande dator i ungefär en vecka och det känns som jag stod helt utanför resten av världen och att följa saker och ting på TV var rent hopplöst. Så nu har jag en veckas TV att ta igen, men vi börjar med vad som hänt på den traditionella TV fronten.

Om ni inte märkt det är det uppkommande riksdagsvalet ovanligt hett den här gången tycker jag, SVTs utfrågningen är väll inte den bästa underhållning eller informativa partiledarutfrågning jag sett, men den funkar hyfsat. Som vanligt lovar alla guld och gröna skogar, bokstavligt talat. Men, nog om det, roligare än så är det nämligen inte, över till betydligt roligare saker.

Som t.ex att Real Time with Bill Maher drog igång sin 8e säsong förra veckan, inte hunnit se det än men Bill Maher är alltid sevärd.

Eller att Kyle XY hade säsongsavslutning i veckan, och en bra sådan. Och serien växte faktiskt allt eftersom, dom jobbiga 7e himlen moralkakorna fick kliva åt sidan för att ge plats åt seriens egentliga liv och driv. Hoppas den återkommer snart, fram tills nu har den varit väldigt förutsägbar men nu har jag faktiskt ingen aning om vart den ska ta vägen, och det gör mig väldigt nyfiken. Tur att alla andra serier snart drar igång så jag får annat att tänka på.

Sen måste jag bara pusha lite extra för den här säsongen av The Ultimate Fighter, Shonie Carter är som gjord för TV, ge karln en egen show om det här med fighting inte funkar längre. Och med Matt Serra i laget ser jag inte hur Team no Love ska kunna rubba Team Mojo. Och Marc Laimon är en fjant!
Och MMA är inte världens snabbaste växande sport utan anledning, be there or be square! Ok, that didnt make any sense, men det kändes bra.