Jag sade att jag skulle ge Jericho en chans eftersom jag är svag för postapokalyptiska scenarion och Skeet Ulrich, och hur ett samhälle skulle reagera och vad man skulle göra om en sån sak hände. Hur skulle man själv och samhället reagera? Jag tycker hela det upplägget är väldigt intresant, coolt och spännande, men, det är väl också det enda som jag tycker är bra. Första avsnittet gick mest ut på att etabla karaktärerna och relationerna och hade riktig potential. Men som jag fruktade så blir det inget med den. Det blev patetiskt och pinsamt rätt omgående. Det finns en scen som förklarar precis allt som är fel med serien i sig och även med amerikansk film och tv i allmänhet:

Scen 1: På baren så är det massa folk som inte vill ta sig till stadens skyddsrumm för att komma undan det radioaktiva nedfallet trots uppmaningar från bartendern. Borgmästarens son är där och säger åt alla att söka skydd, han beordrar dom och blir utskrattad för att han är så löjlig, och vi får se en av årets sämsta skådespelarprestationer inom amerikansk tv när den stöddiga tuffa biljardspelande barbesökaren säger något i stil med: “Om det är menat att jag ska dö av en kärnvapenexplosion så gör jag det här, spelandes biljard med mina kompisar.” Musiken ändras och blir pinsamt överdramatisk, borgmästarens son får ett bestämt och gravallvarligt (läs skrattretande) ansiktsuttryck och börjar hålla ett tal riktat till tuffingen: “Men du kommer inte dö av en kärnvapenexplosion, du kommer dö av radioaktivitetsförgiftning, dom första timmarna kommer du kräkas, ditt hår kommer lossna i stora tussar, du kommer få blåsor på din hud och dina organ kommer att kokas innifrån” samtidigt som han håller sitt lilla tal så ändras musiken och ansiktsuttrycken på alla i baren, och tuffingen är inte längre så tuff…

Jag mådde fysiskt illa, hur kan man skriva något så dåligt? Jag gråter inombords när jag tänker på hur mycket underutnyttjad talang det finns i Hollywood när jag ser sån här skit. Det var synd men inte helt oväntat att den skulle kliva i den fällan.

Men det finns nog med saker att se på TV ändå, framförallt på Torsdagar, som t.ex My Name Is Earl, The Office och CSI, så ingen större förlust egentligen.

Och på tal om CSI, dom har som ni kanske märkt försökt sig på ett lite nytt berättargrepp i den här säsongen, det tycker jag är bra och roligt, men avsnitten har inte varit så jättebra hittils, Grissom har inte fått skina som han brukar eller ingen av karaktärerna har kommit in i matchen riktigt, och jag blev inte direkt gripen av händelseförloppet med kidnappningen, dessutom var det över bara så där. Så, får hoppas det tar sig lite bättre i fortsättningen.

Och en annan torsdags-serie som också verkar ha provat ett lite nytt grepp är My Name Is Earl, men har inte heller lyckats riktigt. Det är bra att dom förnyat greppet lite, det blev rätt tjatigt i längden med samma upplägg varje avsnitt, men jag tycker inget riktigt nått upp till standard hittils den här säsongen. Visst, kul och bra, men jag har högre krav än så.

The Office däremot inte bara håller samma höga klass som den förra utan det är en helt annan dynamik nu när Jim inte är kvar på kontoret längre, och hans och Pams små detaljer som är så där charmigt subtila och funkar så bra med mockumentär upplägget. Och Steve Carell är så härligt pinsam som chefen, han har gjort sig en helt egen karaktär och jag tycker inte det är rättvist att jämföra med det brittiska orginalet som är upplagt på ett helt annat sätt.

Inatt är det säsongspremiär för Saturday Night Live och jag är riktigt nyfiken på att se vilka komiker som kommer ta mest plats, hur Weekend Update kommer vara utan Tina Fey och hur serien i allmänhet ser ut utan Tina Fey som huvudförfattare.