Min inställning till Idol är kluven. Efter det initiala guldvaskandet, som visar upp en hel palett skumma individer med bristande självinsikt, så tappar tävlingen fort nerven och man kommer ihåg att det enda som återstår är att paketera en marginell produkt och leverera nån ny tönt till Bingolottos säsongsfinal.

Nån själlöst fjant som får släppa en skiva som Jan Banan köper i 50 000 ex. Fem år senare är du bara Idol-Nisse och har återvänt till ditt jobb som assistent på gruppboendet Älgen i Borås.

För det är audition-delen som ÄR seriens absoluta höjdpunkt för mig. Nerverna sitter nästan på kameralinsen. Det är så ofta man ser nån skön snubbe eller tjej som på auditionen river av något eget och sen nervöst blinkar mot jurybordet. Vad jag vill att de ska komma på att de är så jävla grymma, ursäktar sig och åker hem till den riktiga världen och gör som alla riktiga idoler. Spelar med usla coverband, bandar demotejper i nåns källare och serverar kaffe tills de vuxit in i skorna och vet att musiken är deras “kall”.

För vad Idol säljer är inte framgång, det är kändisskap. Exponering utan insikt. En karriär utan etablering.

- – -

Men visst är det kul också. Alla jävla clowner där ute i Sverige.

Tack för att ni förnedrar er.