Efter Mattias toksågning så ville jag ge The Big Bang Theory en chans till. Nånting fanns där, tyckte jag, och jag var redo att ge serien “the benefit of a doubt”. Kanske var det första avsnittet onödigt opolerat och skissartat.. men sen kanske det rycker upp sig, right?

Fyra avsnitt in börjar jag ångra mig. Till den grad att jag börjar tänka att jag måste haft hela jävla fel från början, det kanske inte finns nånting positivt! Det är nämligen plågsamt tydligt att det inte flörtar med “nördkulturen”, som jag hoppades från början, utan kör samma trötta stereotypa skämt om “nördar” som i Revenge of the Nerds (1984!).

Än värre är plottarna som verkligen är dötrista, karaktärerna som man fullkomligen skiter i, skådespelarna som har sämre tajming än Schwarzenegger i svåra talscener och referenserna som verkar hämtade ur Nationalencyklopedin.. Det påminner mig om något Johan Rheborg sa i ett avsnitt av Dokument: Humor, där en entusiastisk Henrik Schyffert intervjuar komiker om humor och standup i synnerhet; du gillar ju inte George Costanza för att han säger roliga saker, du gillar George Costanza därför att han är en sån liten människa som kämpar och gör dumma saker och har oerhörda tillkortakommanden. Och man njuter av att få vara med honom, det är ju det som är grejen.

Det är nog grejen. Och det är därför The Big Bang Theory inte fungerar på något plan.