Jag halvdissade den amerikanska versionen av Kitchen Nightmares för ett tag sedan och det var då mest den horribla produktionen och dom lite väl enkla lösningarna som jag hade invändningar emot. Det blev mer Extreme Makeover: Kitchen Edition istället för konstruktiva och intressanta lösningar. När så den femte säsongen av den brittiska förlagan Ramsay’s Kitchen Nightmares drog igång igår var jag inte sen med att kolla in det för i grunden finns här potential till riktigt bra TV om man inte schabblar bort det med kass produktion. Och det var verkligen som natt och dag, en liten kort introduktion till vad vi kommer få se i avsnittet var allt och sen lät man verkligheten tala för sig själv. Det är fascinerande att se hur viktig produktionen är och hur mycket samma upplägg med samma huvudperson kan skilja sig så otroligt mycket. Jag blir minst sagt lite trött på den överarbetade amerikanska produktionen, jag menar, varför gör man så? Har dom amerikanska tittarna så kort “attention span” att man behöver redigera sönder allting? När det var en känslosam scen i den brittiska versionen lät dom bli att klippa och istället fick vi följa Ramsays diskussion med restaurangägaren och se hur känslorna kom över honom.

Det var också ett riktigt bra avsnitt med mycket intressant dynamik i köket och en väldigt passionerad och godhjärtad men svag ägare och värd i Alan Love. Köket bestod av två kockar, en fransk som verkade helt inkompetent med ett hett temperament och en australiensisk slacker som inte brydde sig ett dugg och ingen av dom var ansvariga för köket. Det var väldigt kul att se hur slackern tog allt mer ansvar och verkade allt mer engagerad, från början var han mest på genomresa och jobbade till sig lite pengar bara men när Ramsay återvände två månader senare verkade han fortfarande engagerad i sitt jobb. Fransmannen blev inte långvarig efter att Ramsay åkt och det var inte särskilt oväntat. Programmets höjdpunkt var dock värden och ägaren Alan Love, vilken karisma. Han var nära att bryta ihop flera gånger och det blev flera bra argumentationer med Ramsay där Ramsays vanliga burdusa stil inte riktigt gick hem utan man fick se honom ta till andra sätt för att nå fram till Love vilket var en väldigt skön omväxling. Att se hur glad och avslappnad Love var när Ramsay återvände var verkligen hur skönt som helst, men kände och led med honom genom hela avsnittet och att se hon lycklig var hur härligt som helst. Det är så här den här typen av program ska göras och när man har personer som Gordon Ramsay och Alan Love blir det inte fel.