En av höstens svenska favoritproduktioner, Boston Tea Party, känns visserligen något vingklippt och kortfattat i vissa frågor, men har ändå visat att betalkanalerna i Sverige faktiskt vågar att satsa på egna talkshow-koncept som inte ser ut som ZTV anno ‘94 i nån lodig källarstudio.

Vi har sannerligen inte varit bortskämda med bra icke-importerad talkshow på de kommersiella TV-kanalerna. De riktigt vassa produktionerna har faktiskt SVT stått för. Jag tänker på produktioner som Studio pop, där Per Sinding-Larsen har pratat populärkultur med sin tremanna-panel; Fredrik Lindströms Världens modernaste land, om Sverige och svensk mentalitet som fick en aura av kompetens tack vare historikern Peter Englund som ständig bisittare och just nu i rutan, Närbild med kunnige kulturjournalisten Fredrik Sahlin som lyckats konvertera ett Inside the Actors Studio-liknande format till svenska förhållanden. Eller Robins, där Robin Paulsson gjorde den bästa svenska late night talkshowen sen Kristian Luuks storhetstid.

Jag vet inte om det är det nån sorts uppfattning att ”bara prat” inte räcker för TV, att man måste utnyttja teknikens alla möjligheter för att inte tappa tittarna, att det på något sätt skulle vara ”tråkigt” att huvudkonceptet med kanske fyra-fem väl valda personer som pratar och för en diskussion i TV – men något är det. Man vill ju gärna tro att t.ex TV3 har kommit längre än ”SM i lavemang” när de i alla fall ger sken av att börjar satsa på program om privatekonomi och näringslära..

Men om det existerar en sådan uppfattning – att prat inte räcker – så är det bara att snegla på t.ex ständigt intressanta Parkinson, som ger en känslan av att man kommer att fortsätta titta tills han har en fot i graven. Kanske ligger betalkanalernas svårigheter i att skapa pratprogram som inte går ut på att bjuda ut white trash-människors problem i 45 minuters-avsnitt i att de av tradition har dragit till sig en viss sorts profiler. Där visserligen Fråga Olle på Kanal5 är ett undantag. Den sortens tänkande som präglas av annat än de lägsta gemensamma nämnarna: sex, brott och pengar. För helt klart bygger talkshow-koncepten på unika och intressanta människor i grund och botten – och är inte programledaren det, så måste gästerna vara det.