Jag har länge försökt formulera mina tankar kring Dexter och nu när man sett hur det hela binds ihop känner jag att jag faktiskt kan göra det på ett konstruktivt sätt. För att undvika att spoila någon så läser ni det efter hoppet.

Den första säsongen av Dexter var verkligen lysande. Jag kände mig lite vilsen till en början då jag trodde serien skulle vara något helt annat än det var men när jag väl kom in i den så blåste den iväg mig.
Det var så bra på så många sätt, det intressanta i att få utforska Dexters psyke, den snyggt uppbyggda spänningen, dom spännande och smarta utvecklingarna, dom små välgjorda detaljerna, den snygga färgsättningen, dom snygga, ytliga, pastellfärgade Miami-miljöerna osv osv osv.

Andra säsongen av Dexter känns på många sätt helt annorlunda, miljöerna är annorlunda, spänningen är mer en känsla av att vara jagad, Dexters psyke är annorlunda osv. Till viss del har det känts konstigt med en allt mer känslosam Dexter efter att man fått höra att han inte har några känslor så mycket i första säsongen. Men sen är det ju som Doakes sade att Dexter bara intalar sig det och sen ser jag hur han gör upp med sin bror får honom att utvecklas och börja upptäcka och acceptera sina känslor allt mer.
Under säsongen har vi sett honom brottas med hur han ska hantera sina nya känslor i kontrast till sin aptit på att döda. Genom att hålla monstret bundet bröt hela hans värld ihop och tillsammans med all press från att vara förföljd av Doakes, jagad av FBI & Miami polisen samt en helt galen brittisk brud som komplicerar allting har det verkligen inte varit enkelt för honom. Jag tycker det är symboliskt då att hans förhållande till mat sett ut till skillnad från första säsongen som Weird Science-Kjell var inne på och att han blivit smalare som Dawn Wiener lagt märke till känns också som det passar ihop. Det blev extra tydligt då han kände hur pressen lyfts från hans axlar och han accepterade sitt öde både med middagen med systern och den variationen på introt som vi fick se i serien. Han har hittat tillbaka till sig själv och kan njuta av livet igen.

Något annat jag sett folk klaga på i andra säsongen är bristen på dom fylliga Miami-miljöer vi såg i första säsongen men när man fick se miljöerna öppna upp sig i dom två sista avsnitten känns det nästan som om det var medvetet för att hjälpa till att skapa en klaustrofibisk känsla som förstärker de intryck vi fått från Dexter själv. Så när han inte längre känner sig trängd så öppnar också miljöerna upp sig lite.

Överlag har säsong 2 varit väldigt annorlunda från säsong 1 men samtidigt känts som en helt naturlig utveckling och när man lyckas med det så är det en riktig pärla till serie man har att göra med. Om man kan förnya sig själv utan att man tappar bort sig själv eller att det känns krystat har man gjort något mycket bra som inte många lyckas med.

Dom två avslutande avsnitten var verkligen hur bra som helst, det gick lite för fort i slutet för min smak men det funkade ändå. Sen bjöd Dexter på ett av höstens roligaste scener då han föreställde sig hur det skulle bli att tala om för Deb att han var The Bay Harbour Butcher, jag skrattade högt genom hela den scenen. Att kunna blanda in så underbar humor mitt i något så spännande och allvarligt utan att för den skull rasera stämningen är en annan sak som är mycket imponerande och det får bara Dexter att bli än mer imponerande.

Det ska bli intressant att se var säsong 3 tar vägen nu när Dexter är fri, fri från Harrys regler, fri från misstankar, fri från galna brittiskor, fri från föreställningar om hur han ska vara och vilka känslor han kan ha. En levande Dexter som utvecklas på sina egna villkor och enligt sina egna regler hoppas jag vi får se i nästa säsong. En som accepterat vem han är och förstår att man kan vara en hänsyslös brutal mördare samtidigt som man är en älskvärd bror, partner och fadersfigur.

Dexter står tillsammans med Lost verkligen i en klass för sig själv just nu då Veronica Mars inte är med i matchen längre.