Trots stiltjen på bloggen så kryper det upp små funderingar ibland. Det här med Lost alltså. Säsong fyra börjar som bekant på torsdag, åtta avsnitt är färdiginspelade och möjligheten finns fortfarande att vi får en hel säsong innan sommaren (16 avsnitt), men det fönstret krymper.. Oavsett takt de lyckas prångla ut avsnitten (strejken kan väl inte vara för evigt.. eller..?) så är det dock ganska säkert vad som återstår:

Tre säsonger, 16 avsnitt per säsong, totalt 48 avsnitt. Man får vara glad för att det är såpass mycket kvar att utforska, och i Losts fall, lita på att skaparna Abrams/Lindelof inte håller på och blåser liv i en döende miniserie. Med tanke på de story arcs och frågor som kontinuerligt tas upp, utforskas och spelas ut och vars vägar korsas så känns det väldigt osannolikt att de skulle spinna vidare ur ingenting för att hålla charaden igång. Jag menar.. då är manusförfattarna bara för bra. Onaturligt bra. Jag tror alltså på Lost, att serien har en klart definierad livscykel som kommer att belöna oss i slutändan. Jag sällar mig inte till de stora skaror som tycks ha övergett serien, kanske i brist på den där omedelbara belöningen.

Säsong tre slutade på en high note av nåde och lämnade mig nästan förkrossad. Och då pratar jag inte om den där tarvliga scenen med Charlies död, utan Matthews Fox’s fantastiska karaktär Jack. Det var bland de sorgligaste tv-upplevelserna nånsin för mig.. Lite för att det kändes som om illusionen sprack, tidigare var gravallvaret på armlängds avstånd. De hade, trots allt, en viss oskuldsfull idyll med orosmoment och mystiska varsel i fjärran. Visst, folk dog till höger och vänster, med monster i buskarna, men så kom avbrotten och en hård kärna av mänskliga relationer satt som en orubblig pebble in the stream. Säsongsfinalen och flashforwarden med den nedbrutne Jack var som en riktig kalldusch, wooosh slut på äventyret och in i verkligheten!

Life sucks, and then you slowly die.

Men oron. Den finns ju där. Oron var Lost egentligen tar oss. Jag får nog aldrig tillbaka känslan från säsong ett, att man satt och såg ett episkt mysterium rullas ut framför en. En intrikat dans mellan raderna, som kittlade ens mänskliga tendens att se mönster där inga mönster fanns. Vi försäkrades om att “prasslet i buskarna” inte var aliens, dinosaurier eller något övernaturligt – men vad hände där egentligen? Serien gled allt mer in i det som inte ens skulle vara möjligt att förklara med nåt pseudovetenskapligt och tvivlen började, i alla fall för mig, att staplas upp.

Det blir allt mindre den serie jag trodde jag föll för – men än sitter jag kvar i båten.

För än är vi inte i hamn.