| 10 års sci-fi på 2 månader |
Om man på ett par månader sätter i sig 10 säsongers tv-serier blir man onekligen lite attached till den serien. Och efter att ha tröttnat på att vänta på manusförfattarna tog jag en tugga av Stargate SG-1 och blev fast. Sci-fi som så mycket annat, men riktigt bra sådan. Om man bortser från de vanliga fadäserna, den hyggligt låga budgeten och alla logiska klavertramp (ni vet, den där ”hallå, det finns inget ljud i rymden”). Tittar man på SG-1 på ett någorlunda filosofiskt sätt är det faktiskt en riktigt god underhållning, även för den icke-sci-fi-intresserade stackarn. Det hela bygger på konceptet Stargate, ni vet den där filmen där de åkte genom en ”Stargate” genom maskhål till andra sidan galaxen. Typ. Och det är så det fungerar här också. Även om alla miljöer ser ruskigt lika ut Vancouver, Canada. Gänget har sina egenskaper och leds av O’Neill, allas våran svenskättade Richard Dean Anderson (för övrigt en sån där snubbe som man känner att man skulle vilja få stå och småprata med på en fest, han verkar rejäl, och jag vägrar tro annat). Karaktärerna utvecklas ganska bra genom tiden, men säsong 9 och 10 splittras rätt rejält då Richard Dean Anderson inte är med längre, och andra också tappas. Jag har inte plöjt igenom hela säsong 10 än, jag sparar några avsnitt och portionerar ut. Kan inte gå cold turkey direkt. Känner redan nu oro inför vad som ska hända när det tar slut, och det är det här som är det farliga med att plöja säsongmaraton: man blir sjuk i huvudet. Stargate SG-1 slutade sändas 2007, men Stargate Atlantis tar vid med en del samma skådespelare också. |
| 07 februari 2008 kl. 15:14 | Kommentar | |













Diskussion (5)
”…och det är det här som är det farliga med att plöja säsongmaraton: man blir sjuk i huvudet.” Word.
… sitter och klämmer samma serie … inne på fjärde, så min abstinens är långt borta. Har betat av alla sci-fi-serier som finns det senaste året och är fruktansvärt grötig i huvudet.
Varför åker ALLA i tiden HELA tiden?
Och varför finns det alltid ett avsnitt (minst) där huvudpersonerna (i vilken serie som helst) hamnar på en främmande planet och har glömt vilka de är (och gärna har fått nya minnen intryckta).
Fantastiskt.
Och varför löste inte Stargate språkgrejen på samma sätt som i Farscape. Nu e det ju bara underligt att de har en arkeolog/språkspecialist med sig när alla (mer eller mindre) pratar engelska (med små kryddade ”utrikiska” uttryck).
Fast analysen lämnar jag åt de grå och tråkiga.
Jag blundar för det som objektivt sätt ”är skit” enligt den dumma pöbeln därute ….
Du glömde att nämna den underfundiga humorn i Stargate … ”MacGyver” är briljant i sin enkelhet ibland.
Hela Stargate SG-1 på två månader? Det låter inte hälsosamt. Själv blev jag glad när TV6 började att visa serien från början för ett drygt år sedan:
”1h Stargate om dagen är bra för magen!”
Körde samma race som dig hela stargate sg-1 på 2 månader ungefär fy fan vilken abstinens man fick har gått och väntat på fullängdsfilmerna som kommer ut i mars och juli den första som heter ”The Ark of Truth” knyter ju tydligen ihop kassen med Ori. Men när du sätt klart Sg-1 se Atlantis då med du kommer inte bli besviken.
Jag HAR sett klart Atlantis, eller håller på, det har ju inte slutat. Jag började med Atlantis innan SG-1 nämligen
.
Lämna kommentar