Jag har länge tänkt göra en buffylista för varje säsong, men har ständigt skjutit upp projektet. Inga riktiga recensioner, utan bara en lista med kommentarer. Men nu har jag äntligen satt mig ned i tvsoffan med penna och block och sett första säsongen från början till slut. Mitt första möte med Buffy var filmen från 1992 och jag är en av få som faktiskt gillar den. Jag såg den på TV någon mörk natt och uppskattade humorn mycket, vilket jag även gör idag (haha, som när Benny försöker komma in hos Pike). Så när TV4 (eller?) började sända serien några år senare tittade jag så mycket jag kunde. Men detta var innan nedladdningens och dvdboxköpens tid så jag missade en hel del och såg aldrig hela säsonger. Första gången jag såg de tolv avsnitten i sträck var efter att ha sett säsong 5-7 och i jämförelse med dem så upplevde jag säsong 1 som ganska dålig. Något man måste gå igenom, för att sedan njuta av resterande säsonger. Så jag var inte superexalterad nu när jag satte mig för att plöja igenom boxen. Men till min förvåning var serien mycket bättre än jag hade väntat. Det är faktiskt riktigt svårt att lista dem, då de är väldigt jämna avsnitt. Men även om det inte är något som sticker ut som riktigt dålig är det heller inget som sticker ut som riktigt bra. På det stora hela är handlingen inte speciellt fantastisk, jag är inte alls intresserad av The Master (Mark Metcalf) hur charmig han än må vara, utan det som gör avsnitten är humorn och karaktärerna.

Mina favoritavsnitt från Säsong 1

I det första avsnittet som fokuserar på Cordelia (Charisma Carpenter) får vi se vad som kan hända om man ignorerar någon. Likt Friends-reklamen som gick på TV för några år sedan blir en människa allt mer osynlig ju mindre folk lägger märke till den. Ja, det låter lite självklart men jag menar faktiskt osynlig. Stackars Marcie Ross(Clea DuVall) sitter i klassrummet och räcker modigt upp handen fråga efter fråga. Men hon finner att läraren ständigt väljer någon annan och att hennes hand börjar bli transparent. Scenen är otroligt rörande, mycket på grund av DuValls kroppspråk. Idag är hon osynlig, helt bortglömd, och redo för hämnd och skolans, snart krönta, drottning Cordelia är den hon är ute efter.
NÃ¥got som verkligen tilltalar mig med Buffy är att det mitt bland alla löjliga monster och fjantiga skämt finns otroligt gripande scener och händelser. Det är ganska sparsamt med det i säsong ett, jag kan bara komma pÃ¥ tre scener, och där är Marcie i klassrummet den tredje (ettan och tvÃ¥an dyker ocksÃ¥ upp i listan). Andra saker jag gillar med avsnittet är bland annat att staten är medveten om alla skumma saker som sker. Givetvis bara för att kunna utnyttja det själva, men man har dittills mest haft en känsla av att allting är sÃ¥ lokalt och det är det ju inte. “Männen i svart” är pÃ¥ skolan lÃ¥ngt innan Buffy (Sarah Michelle Gellar) och hennes sidekicks har fattat vad som pÃ¥gÃ¥r. Cordelia, som varit en riktig pärla till karaktär säsongen igenom, fÃ¥r äntligen ett avsnitt och man fÃ¥r se glimtar av en lite varmare själ vilket gör att hoppet till den hon blir i Angel inte känns lika extremt. PÃ¥ tal om Angel (David Boreanaz) sÃ¥ fÃ¥r vi se första mötet mellan honom och Giles (Anthony Head), och de har en gullig liten scen där Giles visar att han accepterar att Buffy är vän med och litar pÃ¥ en vampyr. NÃ¥got jag däremot inte gillar är Alyson Hannigans hemska prestation i “I’m your deputy!”-scenen där hon skrattar hysteriskt med Xander (Nicholas Brendon).

Skolan är på studiebesök på stadens zoo, som har fått in nya hyenor från Afrika. Dessa är i karantän, men Xander och fyra riktigt bitchiga elever går in där ändå och blir, hör och häpna, besatta. Efter att ha etablerats som en snäll, men lite clownig, kille blir nu Xander ledare för gänget och allt mer lik ett rovdjur. Men även om Giles mest tror att Xander beter sig som den sextonårige pojke han är, anar Buffy oråd och försöker reda ut det hela.
En bit in i avsnittet får vi säsongens näst mest rörande scen. Hyenaxander har betett sig som ett redigt praktarsel mot Willow, och vi utsätts för första gången för Hannigans superkraft - gråt. När hon skrynklar ihop sitt lilla ansikte och blinkar med tårfyllda, o så sårade ögon, smälter alla hjärtan i hela världen. Man glömmer att hon många gånger levererar sina repliker rätt styligt i första säsongen, för ingen kan spela ledsen så bra som hon. Den som sårar Willow ska döden dö. Så är det bara. Ja, för Willow är ju kär i Xander men han är kär i Buffy och hon i sin tur är kär i Angel, något som erkänns för första gången i det här avsnittet. Innan har Buffy mest låtsas störa sig på Herr Tall Dark & Broody. Långt innan jag blivit det buffyfan jag är idag, och mest bara diggade serien, är detta ett av de avsnitt jag mindes bäst från första säsongen.

Xander och Willow vet nu om att Sunnydale kryllar av vampyrer och deras bästis Jesse (Eric Balfour) har blivit kidnappad. Buffy och Xander beger sig ut för att rädda honom, utan att veta att han redan blivit omvandlad, och The Master gör sig redo för att, genom Luke (Brian Thompson), äta riktigt många människor. Luke och andra hantlangare stänger in massvis med folk i The Bronze, stadens enda (?) nattklubb, och börjar kalasa. Så det är här The Scoobies egentligen föds, genom att Buffy, Xander, Willow och Giles hjälps åt att rädda de stackars människorna.
Här får vi reda på några ganska viktiga saker. Vampyrer har en förkärlek för dramatik (tänk bara på vampyren som står uppe på balkongen och riktar strålkastaren mot Luke), Buffy är bra på att improvisera, Giles är lika charmigt mossig som han ser ut och vem som helst kan dö och på ett ganska odramatiskt vis. Jag skrattade gott när en panisk, flyende kvinna råkar knuffa in Jesse i pålen som Xander håller. Ja just det, och att alla i Sunnydale är ganska bra på att förneka vad som pågår runt omkring dem.I övrigt börjar Willow få lite skinn på näsan, som när hon hämnas på Cordelia på datorlektionen, och vi får se favoriten Harmony (Mercedes McNab) för första gången.

Till Giles stora förtret tvingar rektor Snyder (Armin Shimerman) honom att ansvara för skolans talangjakt. Buffy, Xander och Willow gör narr av både honom och tillställningen, men givetvis hör rektorn detta och tvingar dem därför att delta. Under repetitionerna blir alla imponerade av buktalaren Morgan (Richard Werner) och hans docka Sid, men när en flicka hittas mördad och Morgan beter sig allt mer skumt blir vårt gäng misstänksamma.
Den som inte sett Buffy tror nog att det bara är en värdelös monsterserie med för lite budget, inte att det är en komediserie med hjärta och lite splatter istället för burkskratt. Men här märks det tydligt - jag skrattade hela avsnittet igenom - samtidigt som skräcktouchen fortfarande är kvar i form av den lite obehagliga dockan. Avsittet är dessutom fullt att missledande hintar, ja det är lite av en whodunnit, och jag kan ärligt säga att jag inte mindes vem som var the bad guy nu när jag såg om det för första gången på kanske tre år. Scoobiesarna börjar bli mer tighta, det känns som att man som tittare börjar komma in i gänget, och rektor Snyder är helt klart ett uppköp från mesiga Flutie (Ken Lerner), som blev uppäten.

I säsongsfinalen upptäcker bibliotekarien och Väktaren Giles att Buffy, enligt profetian, kommer att dö när hon slutligen slåss mot The Master. Istället för att berätta det för henne försöker han komma på ett sätt att ändra hennes öde, men hon råkar höra honom prata om det med Angel. Det är dessutom tid för skolbal, Xander frågade henne men hon tycker bara om honom som kompis. Så efter att ha deppat ihop lite över att hon antagligen kommer att dö inom kort drar Buffy på sig balklänningen och låter sig ledas ned till The Masters håla för att förhoppningsvis dra med honom i fallet.
Givetvis brukar säsongsfinaler ha det där lilla extra - det är ju ändå upplösningen vi pratar om - men det som petar upp Prophecy Girl på förstaplatsen för mig är scenen där sextonåriga Buffy bryter ihop. Hon har precis fått veta att hon kommer att dö, och inför en bekymrad Angel och modfälld Giles gråter hon att hon inte bryr sig längre. Hon säger upp sig. Hon vill inte dö. Inte ett öga torrt hemma i tvsofforna, eller vad säger ni? Iklädd sin riktigt snygga (något precis alla andra i serien påpekar, till och med The Master) balklänning tar hon tillslut armborstet och låter sig ledas ned i hålan och här händer något viktigt. Buffy misslyckas och dör, men tack vare att hennes vänner alltid kommer hjälpa henne no matter what finns Xander där och kan ge henne första hjälpen. Slayers dör unga, så är det bara. Men Buffy reser sig upp, starkare än någonsin, och kan med hjälp av sina vänner vinna över seriens första Big Bad.

Vilket avsnitt var sämst då?

Otroligt skumma saker börjar hända i Sunnydale, ja skummare saker än vanligt alltså. Xander finner att han helt plötsligt står halvnaken inför hela klassen, Giles går vilse i biblioteket och Willow måste sjunga opera på scen. Allas mardrömmar har blivit verklighet. Men mitt i all kaos ser Buffy samma lilla pojke om och om igen. En liten pojke som ligger i koma efter att ha blivit misshandlad. Gänget inser att det är pojken som gör detta och försöker därför hjälpa honom att övervinna sitt eget hjärnspöke.
Det här skulle kunna ha blivit ett bra avsnitt, jag gillar Restless (4×22), men jag fann att jag totalt tappade intresset. Jag som trodde att Teacher’s Pet, där Xander nästan blir uppäten av en jätteinsekt, eller I Robot - You Jane där Willow pÃ¥ sätt och vis blir tillsammans med en demonrobot, skulle vara de sämsta avsnitten. Men de var riktigt underhÃ¥llande, ja nästan rätt bra om man bortser frÃ¥n den egentliga plotten. Men detta? Det känns ganska platt, de hade behövat gÃ¥ lite mer pÃ¥ djupet för ämnet är ändÃ¥ intressant. Giles är rädd för att Buffy ska dö, Buffy är rädd för att bli levande begravd, Willow har dÃ¥ligt självförtroende och är blyg, saker som Ã¥terkommer serien igenom. Sedan sÃ¥ har jag vid det här laget tröttnat rätt hÃ¥rt pÃ¥ The Master. Kill him already.