I första posten om Buffy the Vampire Slayer skrev jag om mina favoritavsnitt från första säsongen, men något som är mycket viktigare är ju karaktärerna. För den här serien är inte som CSI där allting hänger på veckans mordgåta, eller ja i det här fallet är det ju monster. Nej det gäller att lära känna människorna och hur de fungerar i världen, med - och utan - varandra. När jag satte mig ned för att se om första säsongen var jag ganska säker på vilka jag skulle gilla och vilka som skulle gå mig lite på nerverna. Men jag hade totalt fel. Dels har jag utvecklats själv, dels har jag inte de senare säsongernas versioner av karaktärerna färskt i minne. Sådant påverkar en oftast mycket mer än man tror.

Det är ju sorgligt att behöva säga det, för Alyson Hannigan hade mycket mer erfarenhet än en del av sina kollegor, men bitvis är hon helt bedrövlig. Hon är givetvis väldigt charmig, och karaktären är bra skriven och känns levande men Hannigan levererar helt enkelt inte alltid. Det gör att Willow inte kan komma högre än på femte plats, hur gulligt det än är att vi får följa hur hon växer som människa. Misströsta dock inte, för även om det är sista plats så är det här Buffy och där är även det sämsta bra.
Stunder jag gillar lite extra:
+ När hon lurar Cordelia att trycka på delete på datorlektionen (The Harvest).
+ I kemisalen när hon för första gÃ¥ngen blandar till en brygd. Om hon bara visste vart det kommer att leda sÃ¥ smÃ¥ningom… (The Witch).
+ Gråtande Willow som precis blivit riktigt illa behandlad av Hyenaxander (The Pack).
+ En skräckslagen Willow springer av scenen under talangjakten (The Puppet Show).
+ Xander övar på att bjuda ut Buffy genom att gå igenom sitt lilla tal med stackars Willow, som sitter valpigt kär och njuter av hans uppmärksamhet. Buhu vad sorgligt (Prophecy Girl).
+ Willow visar att hon inte är en dörrmatta längre genom att dissa Xander när han fått ett nej från Buffy och istället tycker att han och Will kan gå till balen tillsammans (Prophecy Girl).

Varken Giles eller underbara Joyce får speciellt mycket plats i den här säsongen, det är tonåringarnas avsnitt. Men visst hinner vi lära känna Buffys Väktare ganska bra. Han är väldigt brittisk, något som aldrig är dåligt, och lite fjompig men är samtidigt en vuxen, intelligent man som blir allt mer beredd att ta ansvar för sin lilla kull. Jag måste dock säga att han ännu är lite för happy go lucky för mig, jag tycker bättre om den aningen cyniske, bittre men rolige Giles han senare utvecklas till.
Stunder jag gillar lite extra:
+ Den fantastiska entusiasm över det övernaturliga, som egentligen aldrig lämnar honom (haha som när han utklädd öppnar The Magic Box), han visar när han dumpar vampyrboken på disken i sin första scen med Buffy (Welcome to the Hellmouth).
+ När Giles, extremt upprörd och bestört, beskyller Buffy för att vilja gå med i en sekt, varpå det är ett klipp och vi får se Buffy i full hejarklacksledarmundering. Långt ord (The Witch).
+ En jobbig Cordelia tjatar pÃ¥ Giles om talangjakten, och han blir av med henne genom att stirra pÃ¥ hennes huvud och säga “Your hair…” (The Puppet Show).
+ Att Giles största mardröm är att Buffy dör. Aaaaw (Nightmares).
+ När han bestämmer sig för att slåss mot The Master så att Buffy inte ska behöva dö. Här kickas deras fantastiska pappa-dotter-relation igång (Prophecy Girl).
+ Giles söta bil.

Vad jag mindes så gillade jag inte alls Cordelia förrän Angel, inte ens som bitch (och jag brukar gilla bitchar), och att hon var en väldigt dålig skådis. Men hon var faktiskt inte lika kass som jag mindes utan känns nära på perfekt som självcentrerade Cordelia och är den som har roligast repliker. Vi får även se glimtar av något mer än bara en blåst fjolla, då hon visar sig vara en ordentlig student, rapp i käften och faktiskt har något sorts djup hon är rätt bra på att dölja.
Stunder jag gillar lite extra:
+ Cordelias ytliga mardrömmar (Nightmares).
+ När hon ber Buffy om hjälp, då hon hoppas på att Buffy är med i ett gäng, eller något (Out of Mind, Out of Sight).
+ När hon kommer till Willow och Ms Calenders räddning och kör rakt in i skolan (Prophecy Girl).
+ Alla hennes snappy comebacks och naivt egocentriska kommentarer och reflektioner säsongen igenom.

Det första som slÃ¥r mig är hur otroligt söt Sarah Michelle Gellar är i första säsongen, och hur lik hon är Michelle Trachtenberg. Den castingen blir helt plötsligt sÃ¥ otroligt mer logisk. Hon är normalviktig, charmig, energisk, supergullig och har helt sjukt korta klänningar. Det ser inte helt smidigt ut alla gÃ¥nger. Jag gillar Buffy skarpt den här säsongen, och hur hon utvecklas frÃ¥n att fortfarande vara lite av den dumma blondinen i början till, att bli en ung kvinna redo att ge upp allt för att rädda världen. Dessutom är det nästan alltid hon som kommer pÃ¥ lösningen, hon är mycket smartare än vad hon tror (och än vad vi förväntar oss, antar jag…)!
Stunder jag gillar lite extra:
+ När hon lurar puckade Luke att det är solljus som flödar in i The Bronze (The Harvest).
+ Buffy har blivit förtrollad och beter sig som en fjantig fyllekaja och råkar bland annat kasta iväg en stackars hejarklacksledare som en vante under try outs (The Witch).
+ Xander är i fara sÃ¥ stenhÃ¥rda Buffy letar upp Fork Guy och tvingar honom att sniffa till sig lärarinnans hus (Teacher’s Pet).
+ Hur Buffys ögon glittrar när hon pratar med Angel inne på The Bronze (Never Kill a Boy on the First Date).
+ När Buffy plåstrar om Angel, som ler så sött, inne i sitt kök. Hur gullig scen som helst, och jag var aldrig en Bangel shipper (Angel).
+ När Buffys pappa säger till henne att han och Joyce skildes på grund av henne, ja i mardrömsverkligheten alltså (Nightmares).
+ Buffys “Giles, I’m sixteen years old. I don’t wanna die.”-tal (Prophecy Girl).
+ Alla hennes scener med Joyce, de är så bra ihop (Kristine Sutherland är fantastisk överhuvudtaget).

Den största överraskningen för mig var hur mycket jag gillade Xander, och att han faktiskt var riktigt söt (ja se bilden, hellooo!). Jag mindes honom som ganska jobbig, inte speciellt attraktiv (förutom i The Pack) och inte så intressant. Jag hade fel. Han är helhjärtat där för sina vänner och lyckas vara både feg och modig på samma gång - samtidigt som han är rolig, lagom korkad och med ett riktigt mean streak. Hans lilla förälskelse i Buffy yttrar sig som extrem svartsjuka över killar som hon visar intresse för, och han döljer inte hur mycket han avskyr Angel. Han är långt ifrån en perfekt människa, men det är det som gör honom så bra.
Stunder jag gillar lite extra:
+ När den annars sÃ¥ pratige Xander kliver ut mellan bokhyllorna efter att ha tjuvlyssnat pÃ¥ Buffy och Giles, och det enda han kan säga är “What?!??!” (Welcome to the Hellmouth).
+ När han råkar döda Vampjesse (The Harvest).
+ Xanders dröm där han räddar Buffy, och hon vill ha honom (Teacher’s Pet).
+ Att han har en tweetyklocka, medan Owen har ett fickur. En av säsongens absoluta höjdpunkter. Hahahaha (Never Kill a Boy on the First Date).
+ Hyenaxander (The Pack).
+ När han och Buffy pratar om att Willows onlinepojkvän Malcolm kan vara en yxmörare - nu vet jag varför jag alltid säger det om folk från internet! (I Robot - You Jane).
+ När Xander struntar i att han egentligen vill köra en påle i Angels hjärta, och ber honom om hjälp efter att Buffy gått till The Master (Prophecy Girl).