Det hela utspelar sig i en liten stad i Pennsylvania kallad Scranton och handlar om vardagen på ett kontor. Chefen Michael Scott (Steve Carrell) är en uppmärksamhetskåt barnrumpa i en fyrtioårings kropp, och hans högra hand Dwight Schrute (Rainn Wilson) en läskig kombination av Steve Irwin och valfri scifinerd. De vi ska identifiera oss med, dock, heter Jim (John Krasinski) och Pam (Jenna Fischer) och är uppenbart förälskade i varandra. Saken kompliceras dock av att Pam är förlovad med någon annan sedan tre år tillbaka och varken hon eller Jim erkänner att det finns något mellan dem.

Att ta sig igenom första säsongen av amerikanska The Office är inte speciellt svÃ¥rt. Inte för att det är världens smartaste och roligaste serie, utan för att det bara är sex avsnitt lÃ¥ngt. Idag är vi inne pÃ¥ säsong fyra och jag kan villigt erkänna att jag längtar efter nya avsnitt. Men den enda anledningen till att jag kom sÃ¥ lÃ¥ngt är Jam, eller PB & J om du sÃ¥ vill (Jim och Pam, för den oinvigde). För det var pÃ¥ grund av dem jag fortsatte att titta efter säsong ett, och nu när jag sÃ¥g om den mÃ¥ste jag säga att det skulle blivit samma sak idag. Krasinski och Fischer har en fantastisk kemi, och känns väldigt äkta. Deras relation etableras genom blickar och reaktioner de inte hinner dölja, och bygger pÃ¥ att de är tvÃ¥ likasinnade själar ensamma i ett hav av puckon. De andra tvÃ¥ huvudkaraktärerna är Michael Scott, som är chef pÃ¥ kontoret, och hans ständige skugga Dwight Schrute. Till skillnad frÃ¥n “Jam” är denna duo allt annan än subtil, och dÃ¥ vi inte fÃ¥r sÃ¥ mycket bakgrund känns de heller inte speciellt trovärdiga i världen. De tar dessutom alldeles för mycket plats, jag vet ju att det finns riktigt bra bakgrundskaraktärer som bara väntar pÃ¥ att fÃ¥ lysa och det gör att jag lätt tappar tÃ¥lamodet med främst Michael.

I första avsnittet (Pilot), som är efter manuset till brittiska piloten, är det egentligen bara tvÃ¥ saker som utmärker sig. Carrells hÃ¥rpluggar och “Jam”. vad mig anbelangar kunde första avsnittet skippas helt och hÃ¥llet, och “Jam”-scenerna klippas in i nÃ¥got annat. Det enda jag skrattade Ã¥t var när Dwight knackade Jim pÃ¥ axeln, men stod pÃ¥ andra sidan och fnissade när Jim vände sig om och tittade bakom “fel” axel. Min arbetskamrat har kört det där skämtet, med samma entusiasm, nÃ¥gra gÃ¥nger det senaste Ã¥ret trots att resten av världen tröttnade i lÃ¥gstadieÃ¥ldern. Han är den roligaste karaktären i säsongen, men det känns inte riktigt som att han har landat i sin roll ännu. Men det är ändÃ¥ han som är orsaken till mitt enda asgarv under de här sex avsnitten. I avsnitt fyra (The Alliance) frÃ¥gar han om Jim köpt biljetter till “The Gun Show“, hur kan livet nÃ¥gonsin vara trÃ¥kigt om man jobbar med Dwight?

Annars är de flesta avsnitten ganska lika. Carrell har ännu inte funnit balansen mellan tragedi och komik, vilken är Michaels trademark i senare säsonger. Där får vi en förklaring till varför han är så otroligt krävande. Men så länge han bara är en irriterande, finesslös och platt karaktär kan jag inte skratta åt honom - eller lida med honom. Jag vill bara snabbspola. Stanley och Angela får in några träffar, men likt alla andra överskuggas de tyvärr av Michael och hans enorma kameratid. Jim och Pam är dock, som sagt, bra och det gör riktigt ont i hjärtat när Jim måste stå ut med att hon och fästmannen gullar mitt framför näsan på honom. Men serien lyckas kanon med att visa varför man skulle välja Jim framför Roy (David Denman), ja till och med varför man inte skulle vilja ha Roy överhuvudtaget. Men även varför osäkra, lilla dörrmattepam stannar kvar, vilket ju är väldigt viktigt för att vi ska orka heja på paret.

Mer saker jag gillar lite extra:
* Hur otroligt timid Pam känns, om man jämför med hur hon är idag.
* Dwight och Mr Browns konversation om vad en hjälte är. Mr Browns min är oslagbar (Diversity Day).
* Att Jim, trots att Dwight snott hans största kund, säger sig ha haft en bra dag efter att vi fått se Pam somna mot hans axel. Kom igen nu, i kör: Aaaaaaaaaw! (Diversity Day).
* När Jam lurar Dwight att gömma sig i en kartong på lagret för att spionera på andra eventuella allierade (The Alliance).
* När arge Roy kommer på Jam att stå och fnissa och ha kul ihop, det blir riktigt jobbigt där ett tag. Jimpan känner sig riktigt skyldig, så det är tur att Roy är för självupptagen för att fatta vad som håller på att ske (The Alliance).
* Hur Jim och Roy automatiskt tar basketmatchen rätt personligt, och hur Pam tydligt hejar på Jim (Basketball).
* Stanley är värdekass på basket (Basketball).
* Katy - jag har en girlcrush på Amy Adams (Hot Girl).
* Jim får Dwight att köpa en mini briefcase - alltså en handväska - och dessutom använda den (Hot Girl).
* När Pam smetar på rosa lipgloss efter att alla verkar föredra stylish Katy framför henne. Poor baby (Hot Girl).

Det blir ändå ett brau för säsong 1 - kanske ett svagt sådant men ett brau none the less.