Först och främst vill jag be om ursäkt för min megaseghet! Jag och sambon har precis köpt och flyttat in i en ny lya, om det är någon ursäkt. Det har tagit det mesta av min fritid och energi. Men nu har jag äntligen skrivit klart posten! Så håll i hatten, här kommer mitt tjat om de älskade buffykaraktärerna.

Ah, nu börjar jag minnas varför jag blev så förvånad när Xander visade sig vara min favorit i S1. Hans skämt börjar bli sämre, hans omogenhet mer irriterande än charmig och i denna säsong är han faktiskt mest självcentrerad. Även om Bewitched, Bothered and Bewildered är ett roligt avsnitt håller jag helt med Giles i hans stränga ogillande över Xanders handlande. Det hade kunnat gått riktigt jägarns illa, allting för lite sårad, manlig fåfänga. Men jag tycker att det är intressant att vi får ta del av hans hämndlystenhet, som vi ändå sett glimtar av tidigare, eftersom vi vet vem han blir ihop med senare i serien. Xander kommer ändå på femte plats, då han har en hel del roliga scener och värme gentemot sina vänner. Med vänner menar jag Willow, för han beter sig genom säsongen inte alltid så snällt mot Buffy då hans extrema hat mot Angel grundar sig i svartsjuka. Det är skönt när han äntligen kommer över henne.
Stunder jag gillar lite extra:
+ När han säger till Buffy att “If they hurt Willow, I’ll kill you.” efter att resten av gänget blivit kidnappade (When She Was Bad).
+ Arméxander! Vi fÃ¥r se hur han skulle kunna vara om han bara fick lite självkänsla. Han har musklerna och hÃ¥rdheten, det vet vi ju, det enda som saknas för att han ska kicka rumpa är inre styrka. Men jag mÃ¥ste säga att jag gillar att han inte utvecklas Ã¥t det hÃ¥llet. Buffy skulle inte fungera om alla vore superhjältar. Sedan älskar jag hans “Is this woman insane?“-kommentar om hjälplösa Buffy som aldrig sett en bil (Halloween). + Att när han har en plan sÃ¥ gÃ¥r strömmen och allting bli svart - istället för att det “gÃ¥r upp ett ljus” (Innocence).
+ När Xander, inne pÃ¥ militärbasen, totalt äger vakten “Well, if you do, I won’t tell Colonel Newsome that your boots ain’t regulation, your post wasn’t covered, [tar killens vapen och visar hur man ska hÃ¥lla det] and you hold your gun like a sissy girl.“. Bara för att sedan Ã¥tergÃ¥ till töntig tonÃ¥ring genom att säga att han bara behöver fem minuter för att ha sex med Cordy, samt erkänner för henne att “I’m seventeen. Looking at linoleum makes me wanna have sex.” (Innocence).
+ Xanders min när han går genom korridoren med horder av beundrande flickor och svarsjuka pojkar runt sig (BBB).
+ Att han, efter att nästan ha våldtagit Buffy i The Pack (S1) och låtit henne gnida sig sexigt mot honom i When She Was Bad, faktiskt inte utnyttjar Buffy när hon erbjuder honom sin kropp (BBB).
+ Att det är han, killen i gruppen, som går undercover, och därmed gör entré i våtglittrande kropp och små badbyxor - något Cordy verkligen gillar. Det är alltför vanligt att det är kvinnor i serier som hålls med sådant (Go Fish).
+ Xanders vackra tal till Komawillow “Come on, Will. Look, you don’t have a choice here. You gotta wake up. I need you, Will. I mean, how am I gonna pass trig, you know? And who am I gonna call every night… and talk about everything we did all day? You’re my best friend. You’ve always… I love you.” (Becoming pt 2).
+ Han och Cordys förhållande, som bara verkar fungera när de gnabbas eller är i fara.

Jag vet inte riktigt om jag känner mig bekväm med att placera nÃ¥gon som är med sÃ¥ lite sÃ¥ högt upp pÃ¥ listan. Men what can I say? Jag gillar Oz helt enkelt. Han är grymt lojal och accepterar, respekterar och är helt och hÃ¥llet intresserad av Willow för just den hon är. Andra män i serien avfärdar ju henne mest som en naturnerd, och är istället heta pÃ¥ Buffy och Cordelia. Men inte Oz - han ser Willow. Sedan är han ju smart, rolig och lugn med och det är en bra kontrast till halvhysteriske Xander och ibland emotionellt instabile Giles. Han skulle lätt ha kunnat lämna gruppen som alltid utsätter sig för fara men han hjälper istället till när de andra samlar ihop demonkroppsdelar och bryter sig in i militärbaser. Att han, som ju faktiskt är varulv, rÃ¥kar säga med riktigt vad är en bal pÃ¥ slottet-känsla “A werewolf in love!” i slutet av Phases är nÃ¥got jag villigt glömmer bort. Huga, vilket fjantig replik.
Stunder jag gillar lite extra:
+ När han slänger sig framför Willow för att rädda henne frÃ¥n att bli skjuten av “poliskvinnan” (What’s My Line? pt 2).
+ Att han glömmer smärtan i armen sÃ¥ fort han träffar pÃ¥ Willow, och att han helt ansprÃ¥kslöst lÃ¥ter ett “You have the sweetest smile I’ve ever seen.” slinka in, nästan omärkbart, i deras konversation (What’s My Line? pt 2).
+ Hans reaktion när Buffy fightar sig in i The Bronze (Surprise).
+ Att han tackar nej till att hämndhångla med Willow i sin van. Töntig som jag är tänker jag länka till den igen (Innocence).
+ Att han introduceras genom att han upptäcker Willow på avstånd, och sakta genom avsnitten blir en i gänget istället för att någon i serien redan känner honom och han helt plötsligt är polare med alla.

Jag har säkert nämnt förut att Giles är en av mina absoluta favoritkaraktärer någonsin, trots att han var lite väl blek i säsong ett. Men nu i säsong två känner jag ofta att det är honom jag lättast kan identifiera mig med, kanske för att han trots allt är ganska normal. Jämfört med sina små skyddslingar framstår han ju knappast som en extrem karaktär. Jag älskar dessutom hur han och Buffys förhållande utvecklas genom säsongen, hur båda två förlitar sig på varandra och turas om att vara den man kan luta sig mot. Jag ryser fortfarande när jag tänker på Passion, och är verkligen imponerad av att Whedon inte bara vågade utan tilläts att ta kål på Giles och Jennys kärlekshistoria på det viset. De hade ju byggt upp ett ömtåligt, men charmigt gulligt, förhållande mellan de båda lärarna och lille Giles såg ut att få en annan roll än bara Väktare här i livet. Men så kommer Angelus och förstör allting och precis som Buffy kommer Giles aldrig någonsin bli densamme igen. All naivitet är borta, och kvar är lite för mycket bitterhet. But I like it! Jag menar, hur kan någon leva i Buffyverse och fortsätta vara happy go lucky?
Stunder jag gillar lite extra:
+ När han övar på att bjuda ut Ms Calendar. Aaaaw! Samt att han dissar amerikansk fotboll, eftersom det inte är lika coolt som rugby (Some Assembly Required).
+ Alla små ripperstunder (Halloween).
+ När Spökwillow skrämmer skiten ur honom, genom att komma in i biblioteket genom väggen (Halloween). + När han rycker ur pilen Ms Calendar rÃ¥kade skjuta in i hans rygg och “dustar” vampyren med den. Yeah! Kickass mothereffer! Det är sÃ¥dant som fÃ¥r en att förstÃ¥ hur han kan överleva sÃ¥ länge pÃ¥ en plats som Sunnydale (Ted).
+ När han vänder Jenny ryggen totalt, efter att hon i hans tycke har svikit Buffy och ljugit för dem alla. Visst blir man lite grinig på honom, men han är Väktare först och främst. Mannen Giles är sekundär och så måste det vara (Innocence).
+ Den totalt underbara scenen i bilen mellan honom och en nedbruten Buffy, där hon fiskar efter skäll han inte vill ge henne. Vem behöver en pappa när de har Giles? Jag gillar att han säger “The coming months a-are gonna, are gonna be hard… I, I suspect on all of us, but… if it’s guilt you’re looking for, Buffy, I’m, I’m not your man. All you will get from me is, is my support. And my respect.“, för gud vad det är sant. Han hÃ¥ller sitt ord dessutom, för han tar inte ut sin sorg och ilska över Buffy, trots att han har all rätt egentligen (Innocence).
+ Nästan allt som händer i Passion (nähä!), speciellt när han ska gå all revenge on their asses och den hjärteslitande scenen mellan honom och Buffy (börjar jag bli tjatig nu?).
+ Att han står emot Angelus tortyr så jädrans bra (personligen skulle jag väl klara ungefär fem sekunder) att de måste ta till hypnos. Sedan när Xander räddar honom, tror han att det också är en illusion tills Xander påpekar att Giles nog skulle se någon annan framför sig. Haha (Becoming pt 2).
+ Hur hans förakt för Xander verkligen börjar ta form, ’cause I’m right there with you G man (ja se punkten ovan)!
+ De gånger han övar på att slåss, eller tränar med Buffy, vilket inte går så där superstrålande direkt.
+ Alla små tafatta, gulliga scener som handlar om hans och Ms Calendars trevande kärlekshistoria.

Hannigan har blivit mer bekväm i sin roll, har fantastiskt talande ögon, och det är verkligen till seriens fördel. Hon har en otrolig förmåga att få en att känna för henne och att alltid vara på hennes sida. Alla stunder mellan henne och Oz är så otroligt söta de bara kan vara utan att man får sockerchock, och jag gillar hur medveten hon är om sin omgivning. Hon känner sina vänner väldigt väl, förstår dem och visar takt och empati. Vänskapen med Buffy, och hennes relation med Oz, leder till att hon kan stå upp för sig själv och ryta till när det behövs - både för sin egen och andra skull. Men hon börjar även pyssla med magi allt mer och vi som sett hela Buffy vet ju att detta tillslut kommer stanna upp hennes personliga utveckling då hon lägger all sin säkerhet i sina krafter. Jag gillar hur de bygger upp grunden för senare säsonger och Willows kommande sammanbrott genom att hon sakta men säkert tar sig an mer och mer. Att det faktiskt tar ett tag för henne att lära sig saker, trots att hon har en enorm inre styrka, och att det är så tydligt hur dragen hon är till det. Hennes motståndskraft är lika med noll, men det går så sakta att de andras varningsklockor inte riktigt börjar ringa. Well, Giles har ju huvudet på skaft men det räcker tyvärr inte.
Stunder jag gillar lite extra:
+ När hon försöker återskapa glasstunden med Xander. Kan man vara mer söt med glass på näsan? I think not (When She Was Bad).
+ Eskimådräkten! (Inca Mummy Girl).
+ När hon skäller ut Angel, för att han inte tar sig tid till att umgås med Buffy, och Giles för att han pressar Buffy för hårt (Reptile Boy).
+ Hennes beteende när Angel dyker upp mitt i natten och behöver hennes hjälp “Uh, Angel? If I say something you really don’t wanna hear, do you promise not to bite me?” (Lie to Me).
+ Att hon ryter till ordentligt när Xander och Cordy gnabbas fast de egentligen borde researcha. Hon var som en liten minigiles (The Dark Age).
+ Hennes söta, och allt annat än utstuderat koketta, fnitter när Oz flirtar med henne (What’s My Line Again pt 2).
+ Hur hon ser ut att vilja sjunka genom marken under sexualundervisningen i skolan. Verkligen in character och bara i förbifarten utan en massa uppbyggnad och punchlines så det roliga förstörs (Bad Eggs).
+ Hennes hänfördhet när Buffy avslöjar att hon är redo för sex, och behöver jag verkligen nämna “I said date!“-scenen igen??? (Surprise).
+ Den bÃ¥de rörande och roliga scenen mellan henne och Xander efter att hon kommit pÃ¥ honom med Cordelia och hur hon skadeglatt pÃ¥pekar att “He [Oz] has a van“, till skillnad frÃ¥n Xander (Innocence).
+ Att man så tydligt ser henne falla för Oz i ovan nämnda van (Innocence).
+ Hennes meow-moment - “Great. I’ll give Xander a call. What’s his number? Oh, yeah, 1- 800-I’m-Dating-A-Skanky-Ho.” (Phases).
+ När stackars, stackars Willow blir en galen yxmördare pga Xanders misslyckade trollformel. Jag led verkligen med henne, nu när hon äntligen hade kommit över honom (BBB).
+ Hennes entusiasm över att få ta över Ms Calendars lektion (Passion).
+ Hur gulligt naiv hon är när de andra pratar om att “leka doktor” och hon inte fattar vad de menar (Killed by Death).
+ När hon förhör Jonathon stenhårt, och felaktigt anklagar honom för att pyssla med svart magi. Något han inte kommer vara lika oskyldig till senare i serien (Go Fish).
+ Att vi så tydligt kan se hur lätt hon låter magin ta kontroll över henne. Visserligen lyckas hon besjäla Angel, men hon verkar inte vara så medveten utan känns mer som en länk mellan högre krafter och den verkliga världen (Becoming pt 2).

Jag vet att huvudpersonen oftast inte är folks favorit, och i en serie så rik på underbara karaktärer som denna är det förståeligt. Men efter all jäkla skit som händer Buffy i den här säsongen, och hur hon fortfarande sätter resten av världens välbefinnande framför allt annat, kan man inte annat än gilla henne! Serien är helt enkelt bäst när hon mår riktigt dåligt och måste göra fruktansvärt svåra val och vara lika stark mentalt som hon, alldeles gratis, är fysiskt. Det är otroligt mycket skit hon bär inom sig, fruktansvärt mycket ansvar, hon inte kan lasta av på någon annan. Det är tungt att vara Buffy helt enkelt. Säsongen börjar med att hon beter sig otroligt omoget och själviskt, men under resans gång inser hon att hon inte har tid eller råd att vara tonåring utan måste bli vuxen ganska pronto. Hon hittar sin buffystyrka, istället för att bara identifera sig som The Slayer och det är det som gör henne till en sådan mäktig motståndare till the baddies. Den här säsongen genomsyras av Buffys smärta, något SMG är fantastisk på att gestalta, och jag kan inte annat än placera henne allra högst på listan. Något som bekymrar mig, dock, är hur smal hon blivit. Visst passar det ihop med säsongen, med tanke på hur dåligt hon mår men jag vet ju att skådisen bara kommer att bli smalare och smalare och då blir jag lite ledsen för hennes skull. Hur som helst.
Stunder jag gillar lite extra:
+ Hur vilsen hon är bland ickemonster på frathousefesten, och att hon inte får ordentligt självförtroende förrän det dyker upp en stor ormdemon hon kan kicka rumpan ur (Reptile Boy).
+ Hennes osäkerhet, och sedan extrema skuld över hela angelgrejen. Som när Giles undrar hur hon kan veta att det var hon som avsjälade Angel och hon bara tittar skamset under lugg på honom och han fattar direkt. Ja, och hennes extrema sorg. Det är jobbigt att titta på när Buffy bryter ihop (Innocence).
+ Hennes & Joyce pigout på alla hjärtans (BBB).
+ Att hon sätter Giles lycka först och försöker fixa Jenny och Giles förhållande (Passion).
+ Hennes och Joyce sexsnack (Passion).
+ När hon käftsmällar hämndlystne Giles och säger åt honom att hon inte kan vara The Slayer utan honom (Passion).
+ Alla scener mellan henne och Angelus när de är besatta av spökena, och hennes bitterhet över sitt agerande, vilket hon dittills var oförmögen att förlåta sig själv för (I Only Have Eyes For You).
+ När hon kickar skiten ur mansgrisen Cameron, och hur värdelös hon är på att skugga någon. Hon håller t.ex. tidningen upp och ned. Haha (Go Fish).
+ Hennes supergulliga bimbohet under preslayerflashbackarna, “Yeah! Hi! What?” (Becoming pt 1).
+ Hennes desperata, och samtidigt målmedvetna, sprint till biblioteket när hon förstår att hennes vänner är i fara. Riktigt jäkla effektivt, det gör hela grejen (Becoming pt 1).
+ Att man får en känsla av att Spike faktiskt skulle kunna ta Buffy, för redan här märker man av den konstiga kemi som visar att en fight dem emellan alltid kommer ha massor med underliggande skit som grumlar deras omdömen (Becoming pt 2).
+ Scenen mellan henne och Joyce, som verkligen krossar ens hjärta, när Buffys mamma förklarar att hon mer eller mindre måste välja mellan sin familj eller sin plikt som världsräddare (Becoming pt 2).
+ När hon slutligen gör det som måste göras, dödar sin älskade Angel, och återgår till omogna lilla Buffy som flyr fältet istället för att lösa saker med sina närmaste (Becoming pt 2).

Jag kommer alltid vara svag för Joyce, även om hon inte får lika mycket plats som de övriga birollarna, och gillar att hon har en scen med Spike redan i hans första avsnitt. De kommer ju senare utveckla en underlig form av vänskap, trots att hon drämmer till honom med en yxa i School Hard. På tal om Spike är han en otroligt intressant karaktär, så känslosam sin vampyrism till trots att det likagärna skulle kunna vara han som var besjälad istället för Angel. Men han utforskas tyvärr inte tillräckligt, utan överskuggas en hel del av Dru och Angelus. Jag gillar deras lilla trio, dock, och den sexuella spänningen mellan dem alla. Den hade gärna fått ta mer plats, då Angelus blir lite tradig efter ett tag. Dru är dock fängslande och fungerar bra som sidekick, så jag är glad över att hon inte kolade vippen. En annan person jag tröttnade på rätt rejält var Cordelia. Hennes bithcighet var inte lika pricksäker längre, och hennes repliker var mest störande. Som hela hennes besatthet med bilgrejen efter att Angel blivit av med sin själ. Jag gillade dock hur pass djupa hennes känslor för Xander ändå var, även om hon var tvungen att kämpa lite för att kunna visa dem. Hon utvecklades en hel del som person under säsongen, så det var synd att manusförfattarna inte kunde ge henne lite bättre dialoger med de andra.