Som uttalad Lost-fanatiker får man ofta höra skeptikernas invändningar: man får ju aldrig veta nånting. Eller vad är det där rökmonstret egentligen? Man försöker ta det med jämnmod, och intalar sig själv att det mesta går dom över huvudet; att det krävs koncentration och uppmärksamhet för att plocka upp alla pusselbitar. Att skaparna J.J. Abrams/Carlton Cuse har alla hemligheter uppradade bakom skynket och bla bla bla blaaaaaaaaa… okej. Det är en skruvad serie på väg mot nästa kontinentalplatta. Men det är i alla fall en underhållande resa.

En resa fylld med tårar, kyssar, rysningar och överraskningar. Och svar, även om de är relativt få och långt emellan ibland, oavsett vad belackarna vill påstå. Det är en serie som utvecklat sig från en enkel ark om basic överlevnad och i det sociala samspelet till en global konspiration utan att ta på sig foliehatten.

Jag tar bara upp det här för att det finns en annan populär serie jag är fascinerad av: Battlestar Galactica. En nytolkning av en gammal mossig sci-fi-pastisch med existensiella och teologiska undertoner (där de sistnämnda blir allt mindre subtila) som drar hyfsat med tittarsiffror bland nördpopulationen. I helgen kom sista avsnittet i den förkortade säsong 4, där de fann-ni-vet-vad, efter tio jävligt tröttsamma avsnitt av melodrama i trånga utrymmen, och jag kan snart inte svälja mer av den här röriga dyngan av storytelling.

Det är en serie som började starkt, med just det mörka existensiella temat och ett format som kändes fräscht och nyskapande för sci-fi-genren, på samma sätt som Christopher Nolan förnyade Batman-franchisen på ett spektakulärt sätt 2005. Uttryck som ofta slängs omkring i samband med den här serien är “sci-fi för vuxna”, men jag skulle vilja påstå att serien stundtals är borderline retarded. (Så om du har vuxenblöja och inte knyter dina egna skor kanske du är helnöjd.)

Storyn går ungefär så här:

Människorna på “de tolv kolonierna” utvecklade medvetna robotar, men de revolterade, och började bekriga de sturska halvaporna till herrar och sen stuckit sin väg. Bara för att återkomma fyrtio år senare med någon mystisk plan som går att sammanfatta med tre ord.

Döda. Alla. Människor.

Men då drygt 50 000 människor undkommit på en skrultig flotta under det gamla rymdslagskeppet Galacticas beskydd så utvecklandes historien och kom att handla om att återfinna mänsklighetens ursprung. Problemet blir hur valhänt det här idékapitalet förvaltas av dessa tusen primater bakom Apple-brandade laptops. Efter tre och en halv säsong har de bara byggt upp en förvirrande mytologi och en redig härva relationer mellan de torftigt skrivna karaktärerna.

Så nästa gång någon klagar på Losts ovilja att ge oss alla svaren på en gång, som de giriga sockerstinna toddlers vi tittare är, så skänk en tanke åt alla oss stackare som inte kan undgå att fortsätta vara fascinerad av vartåt Battlestar Galactica barkar. Trots alla brister.