Inte mycket bloggande här direkt. Men det är inte mycket på TV som engagerar mig heller.
Visst finns det en del bra att se men det är inget som engagerar mig.
Scrubs är tillbaka, lite bättre än det varit på länge men fortfarande långt ifrån så bra som det var när det var som bäst.
How I Met Your Mother tuffar på lite sådär småmysigt, precis som The Office, My Name Is Earl, 30 Rock, Psych och Everybody Hates Chris. Det är ingen av serierna jag direkt ser fram emot under veckan men det är ändå trevligt att titta på när det kommer.
Ugly Betty har jag inte ens sett dom senaste 10 avsnitten eller så. Men jag undrar om jag inte ska ta och göra det. Även om jag känner mig rätt trött på Betty så saknar jag Marc och Amanda.
Kyle XY började ny säsong också. Det fortsätter vara skitkasst men samtidigt lite bra  på något vis. Det hela känns dock allt mer krystat och jag tror jag kommer få svårt att stå ut under vissa saker den här säsongen.
Flight of the Conchords är tillbaka för en andra säsong men jag har inte sett avsnittet än.
Saturday Night Live fortsätter vara ojämnt och överlag ganska tråkigt. Men bitvis underbart.
Kitchen Nightmares fortsätter vara sådär upprörande dåligt. Varför väljer dom så jävla tråkiga skitställen i den amerikanska versionen? Varför är händelseförloppet så jävla trist och upprepande? Jag fattar inte hur ett koncept med samma huvudperson är så bra i britternas händer men så irriterande dåligt i amerikaners.

Jag saknar att ha sån här riktigt bra TV som man längtade efter. Jag har skrivit om det förut men det blir att säga det igen. Veronica Mars! Buffy the Vampire Slayer! Firefly! Arrested Development! osv. Jag saknar er!

Men så har vi Lost som börjar idag. Och det är en tung börda som ligger på dess axlar som enda must-see serie som går på TV för tillfället, då Dexter har halkat ner till att bara vara “jättebra”. Och jag känner mig mest nervös. Kommer det fortsätta vara så bra? Kommer jag känna mig tillfredställd av det? Kommer jag känna det där längtande suget igen? Jag hoppas det, inte bara för min egen skull utan också för er, våra kära läsare!