Dollhouse var tillbaka i helgen efter en längre tids uppehåll och det var mycket välkommet. Utöver Dollhouse och Dexter så är det nästan enbart komediserier jag följer för tillfället och jag saknar variationen som lite spänning ger. Jag tycker också det av den anledningen är riktigt jävla tråkigt att Dollhouse är nedlagt. Att serien iaf får göra klart sin halvsäsong är ändå en liten tröst.

Jag har tänkt ganska mycket på skådespelarna när jag tänkt på Dollhouse, mest för att Eliza Dushku sällan räcker till och i jämförelse med flera andra framstår som rätt dåligt. Men, jag tycker ändå hon funkar. Även om hon är dålig så är hon välbekant och trygg på något sätt. Efter att ha sett henne så mycket i Buffy the Vampire Slayer, Angel och Tru Calling så funkar hon liksom. Men hon är inte direkt bra. Det är däremot Enver Gjokaj som Victor och Dichen Lachman som Sierra. Dom är båda bitvis helt fantastiska. Joss Whedon har ofta ett öga för skådespelare som funkar bra och där har han hittat två riktiga guldkorn. Jag hoppas verkligen att jag får se dom i flera filmer och/eller serier framöver. Continue reading →

Jag var inledningsvis lite besviken på det senaste avsnittet av Dexter, jag hade väntat mig att det skulle hända mer. Istället fick vi ett ganska långsamt tempo utan särskilda överraskningar eller händelser förrän mot slutet, men då tog dig sig allt desto mer. Herregud!

Jennifer Carpenter är bitvis helt fantastisk och tillsammans med Courtney Ford som Christine var det en mäktig scen vi fick se när Christine erkända vad hon gjort. Men Carpenter kändes nog ännu starkare när hon pratar med och söker lite stöd hos Dexter. Samspelet mellan den återhållsamma nästan känslosamma Dexter och den väldigt känslosamma och starka Deb är riktigt fint att se. Jag tycker det är synd att inte Dexter fick ge lite mer åt den scenen. Continue reading →

Då var den här säsongen av The Ultimate Fighter nästan över, allt som återstår är finalen som går av stapeln nu inatt. Det har varit en säsong som jag ändå har tyckt om ganska mycket. Inte för att det kanske varit så bra alltid eller att det funnits karaktärer som jag verkligen tyckt om att lära känna utan för att det alltid varit intressant. Det är lite konflikter och det är lite drama som man kan vänta sig av att ha 16 testosteronstinna alfa-hannar instängda i ett hus i 6 veckor. Det är intressant psykologi att observera. Continue reading →

Eftersom min Lindströmabstinens varit väldigt stark efter mitt skriveri om Svensk infotainment och deltageren Johanna Koljonen från Weird Science redan innan hyllat programmet  så bestämde jag mig för att ta och kolla in På Spåret när det hade premiär igår. Fredrik Lindström bör jag nog inte hylla mer här på bloggen om jag inte vill ha att polisen ska bli inkopplad och få ett besöksförbud på mig. Men Kristian Luuk har jag inte skrivit alls så mycket om som han förtjänar. Luuk har dock utöver Melodifestivalen varit rätt osynlig rätt länge tycker jag, lite kul att han numer snarare känns som Carina Bergs pojkvän än tvärtom som det var tidigt i deras förhållande. Gonatt Sverige var en riktigt dåligt utförd programidé och även om jag tyckte det var rätt trevligt så var Videokväll hos Luuk rätt långt ifrån must-see-tv. Men nu är Kristian Luuk tillbaka folkligare och större än någonsin. Det är en tung mantel att axla men min förhoppning är att Luuk är mångsidig och proffsig nog att klara av det med bravur. Efter första avsnittet ligger förhopningen kvar, men det börjar allt lite knackigt. Både från Luuk och Lindström. Continue reading →

Jag har inte tänkt på eller saknat Scrubs särskilt mycket men det var ändå väldigt trevligt att återse gamla bekanta ansikten och stilgrepp. Det är tryggt och trevligt på något sätt med såna här serier som varit med mig länge. Mina känslor och min uppskattning av Scrubs har gått kraftigt i vågor, men det har alltid känts tryggt och trevligt. Om än lite irriterande när jag tycker det hade kunnat vara så mycket bättre. Jag tyckte man tappade bollen lite när man lät knasigheterna flytta ut ur JDs huvud och jag tycker det är så synd att man inte utnyttjar det faktum att karaktärerna har så mycket historia tillsammans, både med varandra och oss tittare, när det kommer till känslomässiga scener och händelseförlopp.

Men även om mina förväntningar på serien varit rätt låga på senare tid så var jag ändå väldigt nyfiken på att se hur serien skulle se ut fortsättningsvis då JD ska få allt mindre fokus. Lösningen med att lite smått bitvis låta en ny läkarstuderande ta över rollen som berättare fungerade faktiskt riktigt bra. Det märks hur man låter Lucy Bennett ta över JDs facklapå många sätt och om det blir en säsong 10 antar jag att hon kommer ta över helt som huvudperson. Jag gillar henne trots att hon än så länge känns  ganska enkel, men då har vi bara fått se henne i två avsnitt också.

Cole Aaronson gillar jag inte alls och jag tycker hans karaktär är väldigt irriterande. Men, det är också meningen att man ska tycka. Men jag tycker han tar för stor plats ändå. Den rollen och karaktären tycker jag skulle passat bättre som en bikaraktär i stil med Todd eller nått. Inte som en av tre nya kärnkaraktärer.

Den tredje och sista nya kärnkaraktären är Drew Suffin som jag tycker funkar hyfsat. Hur han är Dr. Cox favorit är rätt kul och funkar rätt bra. Sen tycker jag hans relation med Denise Mahoney funkar hyfsat, det kunde gjorts mycket bättre men det funkar.

Denise Mahoney som jag förövrigt tycker är väldigt trevlig att hon fått en större roll. Jag gillade henne förra säsongen också och Eliza Coupe som spelar henne har något speciellt över sig.

Scrubs är kanske långt ifrån must-see TV i dessa dagar men det är småroligt, välbekant och förbaskat trevligt.

Dexter har varit väldigt upptagen den här säsongen. Konflikten mellan hans mörka passagerare, jobbet och familjen har verkligen varit temat den här säsongen. Mycket av det som händer verkar också fokusera på att dra det till sin spets. Att hela tiden ställa Dexters monster i konflikt med hans övriga liv. Även Dexters inre dialog med Harry fokuserar på det. Harry påpekar att han hela tiden måste välja, han kan inte ha familj, han måste göra sig fri från dom. Han måste prioritera att aldrig åka fast. Sen upptäcker han Trinity som till ytan verkar ha en fantastisk familj, han blir inspirerad och känner en hoppfullhet om att kunna hantera alla olika sidor i sitt liv.

Hoppfullheten varar dock inte länge utan istället upptäcker han att Trinity är ett monster även mot sin familj. Inte nog med det utan i sitt försök att hantera alla saker samtidigt dödar han en oskyldig man. Konflikten mellan monstret och människan blir påtaglig i allt fler situationer och det börjar bli ohållbart. Jag tror som jag redan sagt att vi kommer få se något väldigt omvälvande hända innan säsongen är över. Continue reading →

Jag råkade häromdagen av en slump upptäcka att jag missat att se dom två sista avsnitten på den andra säsongen av Boston Tea Party vilket jag sedan snabbt åtgärdade. Och fan vad bra det är alltså. Visst stör jag mig på vissa saker som att Filip och Fredrik ofta tar för mycket plats medan ämnet och frågan i sig kommer i andrahand, hur frustrerande det är när diskussionerna klipps bort innan dom känns riktigt klara och Stig-Björns plumphet för att ta några exempel. Men även bristerna fungerar på något vis, jag tycker Filip och Fredrik är roliga så det gör inte så värst mycket att dom tar mycket plats, att det är nedklippt så snävt som det är gör att det hela tiden känns väldigt rappt och tiden går väldigt fort när jag ser på det och även Stig-Björns plumphet har sin charm. Och det är ändå seriens dåliga sidor, som helhet är det verkligen ett guldkorn i den svenska tv-tablån tycker jag och jag ser verkligen fram emot säsong 3 som väll drar igång ganska snart? Om någon vet exakt när så får ni gärna tala om det så jag kan skriva upp det i tablån. Continue reading →