Mina förhoppningar var skyhöga och det är en underbar känsla när dom överträffas. Dr. Horribles Sing Along Blog överraskade på många sätt och det gjorde mig inte alls besviken. Att man kan skapa något så fantastiskt med så enkla medel visar att en annan tv-värld är möjlig. Men mini mini-serien var verkligen hur bra som helst. Både Niel-Patrick Harris och Nathan Fillion är underbara i sina roller och då främst NPH. Hans röst, hans känsla, helt fantastiskt. I How I Met Your Mother har Barney börjat kännas inte urvattnad men när man ser det här inser man att det verkligen inte är Niel-Patrick Harris fel. Han hade kunnat ta karaktären till fler ställen om manuset tillåtit honom.

Har ni ännu inte sett Dr. Horribles Sing Along Blog så gör det så snart som möjligt. På söndag tas avsnittet ner från sidan. Men dom finns säkert att få tag i på annat sätt, men varför chansa. Se det, nu!

Är det bara jag eller har fjärde säsongen av Weeds börjat väldigt svagt? Handlingen i sig har aldrig varit det som jag tycker serien har vilat på utan den har känts mer situation- och karaktärsdriven vilket jag gillat. Men hittils i säsong 4 märker jag att det känns dels mer krystat och dels känns rollprestationerna som var så klockrena sämre än tidigare. Handlingen lyckas dock istället ta tag i mig nog för att hålla intresset uppe men jag saknar också den där kvalitetskänslan man fick av att se på serien tidigare. Vissa serier andas liksom kvalitet som The Sopranos och Dexter t.ex. Även om Weeds aldrig var så bra som dom serierna så andades den ändå samma kvalitet. Men tyvärr gör den inte det längre, är det bara jag som känner så? Varför känner jag så? Det har jag inte lyckats reda ut än, men vi får väll se om jag lyckas luska ut det eller om serien rycker upp sig istället.

Som uttalad Lost-fanatiker fÃ¥r man ofta höra skeptikernas invändningar: man fÃ¥r ju aldrig veta nÃ¥nting. Eller vad är det där rökmonstret egentligen? Man försöker ta det med jämnmod, och intalar sig själv att det mesta gÃ¥r dom över huvudet; att det krävs koncentration och uppmärksamhet för att plocka upp alla pusselbitar. Att skaparna J.J. Abrams/Carlton Cuse har alla hemligheter uppradade bakom skynket och bla bla bla blaaaaaaaaa… okej. Det är en skruvad serie pÃ¥ väg mot nästa kontinentalplatta. Men det är i alla fall en underhÃ¥llande resa.

En resa fylld med tårar, kyssar, rysningar och överraskningar. Och svar, även om de är relativt få och långt emellan ibland, oavsett vad belackarna vill påstå. Det är en serie som utvecklat sig från en enkel ark om basic överlevnad och i det sociala samspelet till en global konspiration utan att ta på sig foliehatten.

Jag tar bara upp det här för att det finns en annan populär serie jag är fascinerad av: Battlestar Galactica. En nytolkning av en gammal mossig sci-fi-pastisch med existensiella och teologiska undertoner (där de sistnämnda blir allt mindre subtila) som drar hyfsat med tittarsiffror bland nördpopulationen. I helgen kom sista avsnittet i den förkortade säsong 4, där de fann-ni-vet-vad, efter tio jävligt tröttsamma avsnitt av melodrama i trånga utrymmen, och jag kan snart inte svälja mer av den här röriga dyngan av storytelling.

Det är en serie som började starkt, med just det mörka existensiella temat och ett format som kändes fräscht och nyskapande för sci-fi-genren, pÃ¥ samma sätt som Christopher Nolan förnyade Batman-franchisen pÃ¥ ett spektakulärt sätt 2005. Uttryck som ofta slängs omkring i samband med den här serien är “sci-fi för vuxna”, men jag skulle vilja pÃ¥stÃ¥ att serien stundtals är borderline retarded. (SÃ¥ om du har vuxenblöja och inte knyter dina egna skor kanske du är helnöjd.)

Storyn går ungefär så här:

Människorna pÃ¥ “de tolv kolonierna” utvecklade medvetna robotar, men de revolterade, och började bekriga de sturska halvaporna till herrar och sen stuckit sin väg. Bara för att Ã¥terkomma fyrtio Ã¥r senare med nÃ¥gon mystisk plan som gÃ¥r att sammanfatta med tre ord.

Döda. Alla. Människor.

Men då drygt 50 000 människor undkommit på en skrultig flotta under det gamla rymdslagskeppet Galacticas beskydd så utvecklandes historien och kom att handla om att återfinna mänsklighetens ursprung. Problemet blir hur valhänt det här idékapitalet förvaltas av dessa tusen primater bakom Apple-brandade laptops. Efter tre och en halv säsong har de bara byggt upp en förvirrande mytologi och en redig härva relationer mellan de torftigt skrivna karaktärerna.

Så nästa gång någon klagar på Losts ovilja att ge oss alla svaren på en gång, som de giriga sockerstinna toddlers vi tittare är, så skänk en tanke åt alla oss stackare som inte kan undgå att fortsätta vara fascinerad av vartåt Battlestar Galactica barkar. Trots alla brister.

Det har sagts förut men det förtjänar att sägas igen, fy fan vad TV4s sändningar suger. Hafsade analyser och dåliga repriser, mer hinner dom inte med, reklamen måste ju visas. Jag förstår att dom vill tjäna pengar på det men dom måste ju kompromissa och få inte åtminstone lite kvalitet också. Folk tröttnar på det här och dom kommer förlora på det i längden tror jag.

Vad var det egentligen? Ihopklippta scener från tidigare avsnitt + material ur Sverige dansar och ler? Missade förvisso någon minut eller två i början (prioriterade Morgonsoffan) men gavs det någon förklaring? Anyone?

Kollar på nya säsongen av Last Comic Standing och redigeringen står mig redan efter ett par minuter upp i halsen. Vad i helvete är det med amerikanerna och deras jävla redigering?

Kitchen Nightmares gÃ¥r frÃ¥n kanon-tv till knappt sebart när det flyttas frÃ¥n England till USA, Hells Kitchen likasÃ¥. Mythbusters är ett annat exempel pÃ¥ “bra tv” som knappt gÃ¥r att se för att det är sönderredigerat.

Jag vill härmed utlysa skottpeng på den ansvarige för detta vidriga övergrepp på tv-konsten. 100.000 kronor har jag möjlighet att betala till den person som dräper människan och jag skämtar fan inte ens.

Konceptet bakom Filip och Fredriks 100 Höjdare har förändrats kraftigt över Ã¥ren. Först en simpel klippshow där de snurrade runt i parker och gjorde pÃ¥or, sen mer och mer studio tills de helt enkelt lämnade studion igen och förkunnade att de skulle leta upp “sköna människor”. Med ojämna resultat satte programmet kurs mot det lite udda Sverige och gjorde ett och annat fynd.

Nu har duon överfört sin idé till USA, med vad jag antar motiverades med the bigger the better. Men jag vet inte om det är nån kvalitativ skillnad i excentriker: våra svenska höll rätt hög internationell standard. Det knepiga är hur man gör underhållande TV av personer som lever i sin egen bubbla och inte alltid är så intresserad av de androgyna ironikerna från Sweden. Att inte tala om språkbarriären.

Deras medievana märks och i den svenska serien fanns en gemytlig grundton som serien hela tiden vilade på. Men i den amerikanska säsongen blev deras smidiga handlag till ett valhänt harvande runt de kufar som oftast inte kunde förstå vad de ville, eller brydde sig för den delen. Varje fråga var ett tassande på tå och ideliga missuppfattningar. (Som när de inte förstod sig ordlekar, puns, som nån autistisk snubbe med kraftigt Peter Pan-syndrom häsplade ur sig i tid och otid.)

DÃ¥ var det kul att se att High Chaparall var tillbaka, även om det bara var en “mini-säsong” pÃ¥ 3 avsnitt. I första avsnittet mötte killarna komikern Andy Dick, denna märkliga jävel, och plötsligt klaffade det lite bättre än vad det gjorde med de introverta märkliga jävlarna i 100 Höjdare. Alla inpepprade “sirs” balanserade ut den där misslyckade alkisens clowneri och man fick intrycket av att de kom honom lite närmare. Andy Dick, som verkar lika pÃ¥litlig som en tjackskadad kamphund som masserar ens testiklar mellan käkarna, var ett medialt fynd värdig den gamla trotjänaren High Chaparall. Avsnitt 2 skippar jag, dÃ¥ mitt intresse i vad som hände med Shannen Doherty (frÃ¥n Beverly Hills 90210) fÃ¥r betecknas som högst marginellt.

Men missa inte avsnitt 3 - MIKE TYSON!

Det lär bli en riktig höjdare.

Det var en härlig säsongsfinal vi fick se och det var lite kul att man åtgärdade flera av dom sakerna jag klagade på nyligen.

Marc och Amanda återförenades, vi fick se mer av Justin och inget tjatigt Betty/Henry. Och det var flera andra saker som var bra också, t.ex. att Wilhelmina gör sig bäst på kontoret. Säsongavslutning tände verkligen min Betty gnista lite igen även om Gio känns väldigt platt. Ser fram emot nästa säsng på ett sätt jag inte alls gjorde för en vecka sedan.

Det känns lite som det inte bara är vi här på tvbloggen som är lite avslagna för tillfället då dom flesta tv-serier känns rätt sega dom också.

Den här säsongen av Lost har varit riktigt bra och framförallt inledningsvis bjudit på ett rejält uppsving men nu har vi bara finalen kvar och frågan är om den lyckas kittla en tillräckligt för att man ska bli nöjd.

En liten genomgång av vad jag följer på TV just nu följer efter hoppet.

UPDATE: Efter att Michael gjort mig uppmärksammad på nyheterna kring Scrubs så kan jag säga att det kommer flyttas till ABC och grejer, läs mer typ här.

Läs hela posten »

Sanningens Ögonblick har fått en del uppmärksamhet i t.ex Aftonbladet vilket gjorde mig lite nyfiken och jag laddade hem första avsnittet. Det är verkligen fascinerande att titta på. Det har helt och hållet tagit bort själva tävlingsmomentet som man sett i andra typer av program som t.ex Dokusåpor och sådär. Här kör man med helt öppna kort. Det är lite som Fear Factor där man helt enkelt ska utsätta sig för så mycket förnedring som möjligt i utbyte mot pengar. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om programmet, å ena sidan är det rätt vidrigt men å andra sidan är det både spännande och fascinerande. Det är faktiskt ett intressant historiedokument om dagens samhälle då man får ta del av vilken typ av ämnen och lögner som är viktiga för dagens människor att hålla för sig själv vilket jag tycker säger en hel del om det samhälle vi lever i.