Som att det stora infotainmenthoppet i Fredrik Lindströms frånvaro Landet Brunsås inte ens känns värt att jämföras med Fredrik Lindström ens när Fredrik Lindström själv är i bild. Det är inte direkt dåligt men det är inte heller direkt bra. Småroligt här, något halvintressant som sägs där, det skrapas lite på ytan med hjälp av små roligheter men det blir aldrig mer än så. Det är så frustrerande att se en bra idé med bra personer inte nå upp till en högre nivå än det här. Jag kommer ändå fortsätta titta men det är inte direkt något jag verkligen ser fram emot.

En annan svensk nyproduktion jag såg fram emot väldigt mycket var Succéduon med Anders och Måns. Jag känner mig lite kluven till den fortfarande, det känns lite som en svensk Curb your enthusiasm. Klassisk amerikansk pinsamhets situationskomik i svensk tappning, och på det sättet gillar jag den. Många av sakerna fungerar väldigt bra och det var väldigt tydligt i framförallt senaste avsnittet med en svart butler inlåst i källaren och telefonen som ringer när man låtsas prata i den osv. Jag tycker det är roligt och dom har verkligen lyckats sätta både sin egen och en svensk prägel på hela den grejen. Även om just det där med svart butler känns väldigt direktöversatt från något amerikanskt. Men det känns heller inte så fräscht och nytt. Varken ur humorperspektiv eller värderingsperspektiv liksom.  Ändå roligt och jag är rätt svag för Anders och Måns, om det bara är hur dom pratar eller om det är något annat vet jag inte. Det funkar för mig iaf.

Lost är tillbaka, jag hade glömt hur bra det är. LOST!

Jag har börjat kolla på The Big Bang Theory också, något man kanske inte väntat sig efter min toksågning. Och jag har svårt för många saker i serien men jag behövde en slötittar sitcom att kolla på i min MP3-spelare när jag åker tråkiga bussar och tåg och då blev det den. Sen har den liksom växt på mig lite, framförallt Sheldon har jag börjat gilla rätt mycket men jag har rätt svårt för Leonard fortfarande. Sen är det lite kul att se hur Penny går från objekt till subjekt. Så det är en serie som liksom funkar, har sina brister och är ibland riktigt dålig men har också sina stunder då den är riktigt bra.

Nu letar jag också efter en ny slötittar sitcom att ha i mp3-spelaren, några tips på det?

Dollhouse är smått fantastiskt för tillfället. Det känns visserligen ganska ojämnt, stressat och ihophafsat på sina ställen. Men det övergripande som sker är fantastiskt. Det här hade kunnat gjorts så mycket mer med. Det finns så otroligt mycket potential här. Jag försöker att njuta och uppskatta det jag ser men allt för mycket tänker jag på hur kasst det är att det snart är slut.

Välbekant, trevlig och trygg TV har varit ett litet tema i mina poster här på bloggen det senaste. Det är något jag verkligen tycker om med tv-serier man följt en längre tid och jag tror det var det som förvirrade mig när jag skrev min kommentar om Scrubs i förra veckan. Jag måste haft otroligt låga förväntningar eftersom jag var sådär positiv. För det tycker jag efter att ha sett det tredje avsnittet inte alls var förtjänat. Jag såg faktiskt fram emot avsnittet men oj vad besviken jag blev, både på serien och mig själv.

Dr. Cox är så tröttsam så att jag blir irriterad varje gång han gör något sådär argt eller elakt. Herregud, efter 9 år har jag fått nog för länge sen. Kemin mellan JD och Turk saknar charm och känsla, den känns allt plattare och tråkigare. Det gäller alla karaktärerna öht, dom känns inte på riktigt längre. Dom är bara platta, en-dimensionella upprepningar av karaktärer vi lärt känna.

Och dom nya karaktärerna var jag inledningsvis ganska snäll mot, i min naivitet antog jag helt enkelt att vi skulle få se dom utvecklas på ett lite bättre sätt men det tror jag inte på. Cole är värdelös och störig, Drew är rätt kass och Lucy har visserliven lite potential men hon känns motsägelsefull och ej trovärdig. Nä, det här funkar inte alls särskilt bra. Riktigt tråkigt faktiskt.

Dollhouse var tillbaka i helgen efter en längre tids uppehåll och det var mycket välkommet. Utöver Dollhouse och Dexter så är det nästan enbart komediserier jag följer för tillfället och jag saknar variationen som lite spänning ger. Jag tycker också det av den anledningen är riktigt jävla tråkigt att Dollhouse är nedlagt. Att serien iaf får göra klart sin halvsäsong är ändå en liten tröst.

Jag har tänkt ganska mycket på skådespelarna när jag tänkt på Dollhouse, mest för att Eliza Dushku sällan räcker till och i jämförelse med flera andra framstår som rätt dåligt. Men, jag tycker ändå hon funkar. Även om hon är dålig så är hon välbekant och trygg på något sätt. Efter att ha sett henne så mycket i Buffy the Vampire Slayer, Angel och Tru Calling så funkar hon liksom. Men hon är inte direkt bra. Det är däremot Enver Gjokaj som Victor och Dichen Lachman som Sierra. Dom är båda bitvis helt fantastiska. Joss Whedon har ofta ett öga för skådespelare som funkar bra och där har han hittat två riktiga guldkorn. Jag hoppas verkligen att jag får se dom i flera filmer och/eller serier framöver.

Sen är Fran Kranz är klockren som Topher precis som Harry Lennix är klockren som Boyd och Olivia Williams dom Adelle DeWitt. Tahmoh Penikett känns väldigt äkta, stark och speciell som Paul Ballard. Att Joss Whedon alltid lyckats använda sig av skådespelare som känns så rätt och funkar så bra är nog en av hans starkaste sidor faktiskt. Ocj i kombination med hans känsla för karaktärsutveckling blir det om han får chansen oftast helt lysande. Dollhouse har iofs kanske inte varit lysande, men det har varit riktigt bra och väldigt intressant.

Just nu är det väldigt spännande med många oväntade men ändå trovärdiga överraskningar och det finns så mycket mer att göra här. Jag blir arg över att det snart är slut men jag hoppas få se Joss Whedon göra något mer Whedoneskt istället snarast. För även om jag verkligen gillat Dollhouse så har det inte varit särskilt Whedoneskt.

Sen, hur fantastisk var inte Summer Glau som Bennet? Underbart!

Jag var inledningsvis lite besviken på det senaste avsnittet av Dexter, jag hade väntat mig att det skulle hända mer. Istället fick vi ett ganska långsamt tempo utan särskilda överraskningar eller händelser förrän mot slutet, men då tog dig sig allt desto mer. Herregud!

Jennifer Carpenter är bitvis helt fantastisk och tillsammans med Courtney Ford som Christine var det en mäktig scen vi fick se när Christine erkända vad hon gjort. Men Carpenter kändes nog ännu starkare när hon pratar med och söker lite stöd hos Dexter. Samspelet mellan den återhållsamma nästan känslosamma Dexter och den väldigt känslosamma och starka Deb är riktigt fint att se. Jag tycker det är synd att inte Dexter fick ge lite mer åt den scenen.

Jag störde mig lite på vilken onödig risk Dexter utsätter sig för genom att anstränga sig så mycket för att försöka få någon annan misstänkt som Trinity. Det kommer på ett eller annat sätt uppdagas att han är oskyldig och då blir det helt plötsligt en stor grej att försöka lista ut vem som försökt sätta dit honom. Som kring så mycket annat den här säsongen så tycker jag Dexter gått lite för långt ifrån sina regler, lite för dåligt prioriterat. Nu kan det ju ändå gå hans väg, om han dödar den riktiga Trinity så är det bara han som vet vem det är nu när Christine är död. Men det finns fortfarande mycket saker som kopplar ihop Christine med Arthur, så det känns alldeles för lättvindigt om det skulle lösa sig så enkelt.

Sen kan jag inte släppa att klaga på romansen mellan Laguerta och Batista, även om den för första gången bjöd på en sekvens som jag brydde mig om, en kort David Furyisk bait and switch när Batista ringer in Dexter till kontoret på något väldigt brådskande och allvarligt som visar sig vara ett giftermål. Men, en hel säsongs ältande för en kort sekvens, nä, jag förstår mig fortfarande inte på hela den grejen ett dugg.

Men allra störst intryck av avsnittet har jag givetvis från slutet, vilken fantastiskt klaustrofobisk, långsamt stegrande spänning det var. Paniken i Dexters ansikte är fantastiskt återhållen men samtidigt så stark. Jag trodde jag skulle få panik när avsnittet tog slut och nu är det bara att bita ihop och försöka stå ut i väntan på sista avsnittet som kommer nästa vecka.

Då var den här säsongen av The Ultimate Fighter nästan över, allt som återstår är finalen som går av stapeln nu inatt. Det har varit en säsong som jag ändå har tyckt om ganska mycket. Inte för att det kanske varit så bra alltid eller att det funnits karaktärer som jag verkligen tyckt om att lära känna utan för att det alltid varit intressant. Det är lite konflikter och det är lite drama som man kan vänta sig av att ha 16 testosteronstinna alfa-hannar instängda i ett hus i 6 veckor. Det är intressant psykologi att observera.

James McSweeny visade upp riktigt dåliga sidor i sitt sätt att vara otrevlig, taskig och mobbande mot någon som han anser vara svagare.

Matt Mitrione har varit fascinerande på sitt sätt, jag har ingen aning om han bara drivit med oss hela tiden eller om han är sådär konstig.

Marcus ”Big Baby” Jones har nog varit mest intressant att ta del av, så känslig och så stor blev lätt läskigt när han fick reda på Scott Junks skada.

Kevin “Kimbo Slice” Ferguson har också varit lite intressant att ta del av, han har visat upp en helt annan bild än den iaf jag hade när han först gjorde MMA debut för 2 år sedan. Men hans prat om att MMA är så nytt för honom börjar kännas ganska falskt, han har tränat MMA i ungefär 3 år vid det här laget. Och med tanke på vad Bas Rutten sagt om Kimbos inställning så tror jag inte så mycket på det. Kimbo är gammal dessutom, han vill ro hem så mycket pengar som möjligt innan det är för sent, så enkelt är det tror jag. Och inget fel i det.

Roy Nelson var en klar favorit till att ta hem segern och hittils har det gått som en dans. Jag förstår inte alls vad Dana har emot honom som person eller som fighter och jag tror nog Dana överdriver det hela lite för att skapa lite mer uppmärksamhet kring killen.

Den andra finalisten Brendan Schaub var min andrahandsfavorit och han har verkat vara en relativt schympatisk, eh, jag menade att skriva scysst och sympatisk men det blev ett ganska kul komboord så vi kör på det. Han har inte varit taskig mot någon annan, hjälpsam och sansad på träningarna och sådär. Ska bli intressant att se hur han mäter sig mot Roy Nelson som är bra mycket mer rutinerad.

The Ultimate Fighter är rätt underhållande och precis som med t.ex. Scrubs så känns det välbekant och trevligt på något sätt även när det inte är så bra. Och det trots att det mest är nya personer med varje säsong. Men det känns ändå som man behöver göra något nytt för att hålla liv i serien. Standarden på deltagarna blir också allt sämre i relation till etablerade fighters i UFC. Poängen där känns alltså allt mer meningslös. UFC behöver inte längre skapa fighters med igenkänningsfaktor här och om inte det längre behövs, vad är då poängen med serien öht? Där behöver man tänka om och komma på något nytt tycker jag. Mer internationell karaktär är en sak som dom verkar göra iaf, det kan bli intressant.

Tränarna har varit rätt underhållande den här säsongen, det är bitvis roligt och bitvis urlöjligt att se Rampage och Rashad käfta med varandra. Att se dom säga ”You’re a bitch”, ”Treat me like a bitch then” 55 gånger fram och tillbaka känns faktiskt rätt pinsamt. Inser dom inte hur fjantiga dom framstår? Framförallt känns Rampage fjantig när han valde att göra film istället. Ett beslut som jag iofs respekterar och tycker han fått oförtjänt mycket kritik för, men sättet han gjorde det på i kombination med all skit han snackat gör att det blir rätt löjligt. Han är iaf tillbaka i UFC och han lär möta vinnaren av Thiago Silvs vs. Rashad Evans någon gång till våren.

Rampage har dessutom varit riktigt dålig som coach medan Rashad har imponerat på mig med hur han hållt ihop och tränat med gruppen. Eller, inför kvartsfinalerna tycker jag han skötte det ganska dåligt. Framförallt gentemot Brendan Schaub men också rent generellt. Men det är ett svårt läge så jag kan förstå att det blev som det blev. Det kommer iaf bli en riktigt spännande final ikväll. Missa inte den.

Eftersom min Lindströmabstinens varit väldigt stark efter mitt skriveri om Svensk infotainment och deltageren Johanna Koljonen från Weird Science redan innan hyllat programmet  så bestämde jag mig för att ta och kolla in På Spåret när det hade premiär igår. Fredrik Lindström bör jag nog inte hylla mer här på bloggen om jag inte vill ha att polisen ska bli inkopplad och få ett besöksförbud på mig. Men Kristian Luuk har jag inte skrivit alls så mycket om som han förtjänar. Luuk har dock utöver Melodifestivalen varit rätt osynlig rätt länge tycker jag, lite kul att han numer snarare känns som Carina Bergs pojkvän än tvärtom som det var tidigt i deras förhållande. Gonatt Sverige var en riktigt dåligt utförd programidé och även om jag tyckte det var rätt trevligt så var Videokväll hos Luuk rätt långt ifrån must-see-tv. Men nu är Kristian Luuk tillbaka folkligare och större än någonsin. Det är en tung mantel att axla men min förhoppning är att Luuk är mångsidig och proffsig nog att klara av det med bravur. Efter första avsnittet ligger förhopningen kvar, men det börjar allt lite knackigt. Både från Luuk och Lindström.

Jag irriterande mig ganska mycket på hur dom stressade fram svaren, det blev en lite krystad och inte alls sådär pysigt gemytlig stämning som iaf jag vill ha från den här typen av underhållning. Jag kände inte heller av varken den charmiga Lindströmska lite självgoda förnöjdheten som jag älskade att se i Vad är en människa? som jag väntat mig att få se när han levererade några kluriga svar som han var extra nöjd med. Den varmt ironiska humor som jag är van att se från Luuk syntes inte heller till ett dugg. Men precis som älskade dumburk så tror jag det handlar om att dom ska hitta sig själva i det här formatet utan att skrämma bort den mer konservativa publiken. Det kanske tar ett litet tag men jag hoppas det kommer ta sig. Sen får jag ser hur mycket jag kommer titta på programmet, dom måste lyfta sig rejält för att jag ska se till att ens kolla upp programmet på SVT Play i efterhand.

I Aftonbladet var läsarna hårda, 78% tyckte Oldsberg och Hallberg var bättre. något som är rätt väntat med tanke på hur den här typen av tittare brukar reagera på förändring.

I DN var dom dock betydligt generösare, bara 45% tyckte det var bättre med Oldsberg medan 30% Tyckte Luuk och Lindström är bättre och 28% inte tycker det är någon större skillnad.

Kristin Lundell i SvD snitsar till det ordentligt i sin recension där hon både småhyllar den mysiga mossigheten och träffsäkert sätter in det i ett tidstypiskt populärkulturellt sammanhang.

Men även om mina förväntningar på serien varit rätt låga på senare tid så var jag ändå väldigt nyfiken på att se hur serien skulle se ut fortsättningsvis då JD ska få allt mindre fokus. Lösningen med att lite smått bitvis låta en ny läkarstuderande ta över rollen som berättare fungerade faktiskt riktigt bra. Det märks hur man låter Lucy Bennett ta över JDs facklapå många sätt och om det blir en säsong 10 antar jag att hon kommer ta över helt som huvudperson. Jag gillar henne trots att hon än så länge känns  ganska enkel, men då har vi bara fått se henne i två avsnitt också.

Cole Aaronson gillar jag inte alls och jag tycker hans karaktär är väldigt irriterande. Men, det är också meningen att man ska tycka. Men jag tycker han tar för stor plats ändå. Den rollen och karaktären tycker jag skulle passat bättre som en bikaraktär i stil med Todd eller nått. Inte som en av tre nya kärnkaraktärer.

Den tredje och sista nya kärnkaraktären är Drew Suffin som jag tycker funkar hyfsat. Hur han är Dr. Cox favorit är rätt kul och funkar rätt bra. Sen tycker jag hans relation med Denise Mahoney funkar hyfsat, det kunde gjorts mycket bättre men det funkar.

Denise Mahoney som jag förövrigt tycker är väldigt trevlig att hon fått en större roll. Jag gillade henne förra säsongen också och Eliza Coupe som spelar henne har något speciellt över sig.

Scrubs är kanske långt ifrån must-see TV i dessa dagar men det är småroligt, välbekant och förbaskat trevligt.

Dexter har varit väldigt upptagen den här säsongen. Konflikten mellan hans mörka passagerare, jobbet och familjen har verkligen varit temat den här säsongen. Mycket av det som händer verkar också fokusera på att dra det till sin spets. Att hela tiden ställa Dexters monster i konflikt med hans övriga liv. Även Dexters inre dialog med Harry fokuserar på det. Harry påpekar att han hela tiden måste välja, han kan inte ha familj, han måste göra sig fri från dom. Han måste prioritera att aldrig åka fast. Sen upptäcker han Trinity som till ytan verkar ha en fantastisk familj, han blir inspirerad och känner en hoppfullhet om att kunna hantera alla olika sidor i sitt liv.

Hoppfullheten varar dock inte länge utan istället upptäcker han att Trinity är ett monster även mot sin familj. Inte nog med det utan i sitt försök att hantera alla saker samtidigt dödar han en oskyldig man. Konflikten mellan monstret och människan blir påtaglig i allt fler situationer och det börjar bli ohållbart. Jag tror som jag redan sagt att vi kommer få se något väldigt omvälvande hända innan säsongen är över.

Inte minst när Dexter inser vad Christine har drivits till pga sin pappas känslomässiga frånvaro. Jag tror han kommer göra allt han kan för att vara mer närvarande efter det. Lägg dessutom därtill när Masuka får möjlighet att berätta vad det var han såg på Thanksgiving. Eller, jag vet inte om jag tror att han kommer bli mer närvarande, men något kommer ändras. Han måste få till en förändring för att vara säker på att ingenting i hans liv påminner om det liv Trinity och hans familj har. Eller så kommer manusförfattarna lösa det på något annat sätt. Trinity är fortfarande lös och det är inte omöjligt att han ställer till med något.

Jag är också väldigt nyfiken på hur det kommer gå med Trinity och hans familj i relation till Dexter. Vare sig Trinity åker fast eller försvinner borde familjen bli inblandad på något sätt, och om dom ser Dexter som Dexter, och inte Kyle, hur ska Dexter lyckas reda ut det? Det är mycket som är spännande nu och det är kasst att behöva vänta på nästa avsnitt! Men också skönt att längta lite, det var länge sen en serie gjorde mig så här sugen och längtande.