Vad ska man säga om ett program som Ullared? De flesta kritiker har inte varit ense om mycket – förutom att de försiktigt hållit sig undan klassmarkörerna. “Ullared-besökarna är som folk är mest”, typ. Själv har jag inte det problemet, jag befinner mig mitt i pöbeln och föraktar den samtidigt, hejudamej, men som norrlänning ter det sig märkligt med uppståndelsen över ett sorts Överskottsbolag med sju nivåer av helvete. Det har aldrig varit och blir aldrig någon sorts högtid att köpa fryspåsar i tiopack för mig.

Men jag vill ändå fokusera på något annat. För konsensus verkar ändå vara att Ullared är “bra TV” och “underhållande”, och då undrar jag, HAR VI SETT SAMMA PROGRAM? Faktum är att Ullared är kroniskt o-roligt och framkallar en vag känsla av meningslöshet när man ser två kol-sjuka tanter rossla sig igenom hifi-avdelningen och en lagerzombie hasa sig nedför de vindlande gångarna.
”Händer det nånting i den här jävla serien?” vill jag skrika, om det inte vore för att jag står mitt i gången på ÖB (mellan engångstallrikarna och toalettborstarna).

Serien är pepprad av onödiga frågor av typen “vad tycker du är så bra med Ullared?” till hålögda göteborgare som hasplar ur sig nåt om att det är änna billigt och så klipper de till lagerzombien igen. Han hänger galgar. Jaha.

“Vad tycker DU är så bra med Ullared?”

Att det är slut snart.

Många avsnitt av olika tv-serier har känts som utfyllnadsavsnitt. Till och med Dexter som annars varit jävligt bra hela hösten och är den typen av serie som oftast känns tät och utan särskilt mycket utfyllnad kändes blekt och innehållslöst. Fast nu är jag ganska orättvis, det är i relation till känslan jag brukar få efter varje avsnitt jag jämför med. Inte andra serier.

Har relationen mellan Batista och Laguerta någon som helst funktion mer än utfyllnad? Det börjar nästan irritera mig när tid slösas på den relationen, jag hoppas jag får se något betydande komma ur den tråden snarast innan mitt tålamod försvinner helt. Och vad var grejen med flirtandet mellan Rita och grannen? Det kanske får någon betydelse längre fram men i just det här avsnittet kändes det mest som utfyllnad. Och det är väll just det som är grejen med mycket av det som hände, jag tyckte inte sakerna i sig betydde något men dom lägger grunden för vidare utveckling. Inte ens när Dexter räddade livet på Trinity så brydde jag mig särskilt mycket om det som hände, jag blir bara intresserad av vad det ska få för konsekvenser. Men det kanske bara är jag som uppfattar sakerna på det viset?

Senaste avsnittet hade dock såna höjdpunkter, det var otroligt spännande att se Deb upptäcka att Trinity knappast är den som sköt henne och Lundy. Jennifer Carpenter har också en fantastisk förmåga att dra med mig i Debs energi när hon inser saker. Jag blev helt till mig och kan fan inte bärga mig till nästa avsnitt då jag vill veta mer vart det spåret leder. Jag antar att Dexter får reda på det i nästa avsnitt och jag undrar hur den vetskapen påverkar hans relation till Trinity.

Top Gear är som trogna läsare kanske vet lite av en favvis hos mig trots att jag är totalt ointresserad av bilar. Det är en charmig gemenskap bland programledarna, ett fyndigt och rappt manus kombinerat med fantastiskt foto och redigering som lyfter programmet till att bli något alldeles alldeles extra. Men tyvärr tycker jag det dom senaste säsongerna har känts väldigt oengagerande och gjort på rutin. Så även här i premiären av säsong 14. Visst är det småkul och det är fantastiska bilder från Rumänien vi får se. Men jag börjar bli trött på att höra om hur fantastisk just den här bilen är eller hur makalös just den här miljön är. Det finns inte tillräckligt många sätt att säga det på utan att man börjar upprepa sig en hel del efter en sådär 80 avsnitt.

Flytet i manus och charmiga gnabbandet börjar också kännas lite stelt och rutinmässigt. Jag får inte alls samma känsla av äkta gemytlighet och passion som serien gav mig under sina bästa dagar. Både redigerarna och programledarna verkar ha blivit lite för proffsiga och duktiga på vad dom gör vilket lämnar allt för lite utrymme till fri improvisation. Eller iaf vad som får det att kännas som det. Jag tycker det behövs något nytt, något som får det att kännas fräscht och spännande igen. För visst är det trevligt, snyggt och underhållande. Men Top Gear kan vara så mycket mer än så när man verkligen anstränger sig.

Fox har beslutat sig för att lägga ner Joss Whedons Dollhouse eftersom tittarsiffrorna varit för dåliga. Jag är depression nu. Efter att man fått klartecken för en andra säsong trots dåliga tittarsiffror och ingenting som egentligen talade för serien kommer det här som en överraskning för mig. Egentligen var det nog ganska väntat men jag trodde verkligen att Fox ville satsa och ge den här serien mer utrymme att växa. Dollhouse har haft en otroligt intressant premiss och det har varit väldigt intressant att se saker utvecklats och att lära känna karaktärerna bakom dockorna mer och mer. Serien får ändå göra klart sin halva säsong, 13 avsnitt, vilket är tur det iaf. Nu har Whedon möjligheten att försöka knyta ihop saker och ting på 2-3 avsnitt. Inte lätt, men bättre än om han inte fått det antar jag. Jag är väldigt ledsen och arg över det här, efter en väldigt trevande inledning så har serien växt på mig och när man fick veta hur det kommer att gå i framtiden kunde jag knappt bärga mig för att se alla utvecklingar som leder dit. Dollhouse har varit en väldigt intressant och underhållande serie att följa men tittarsiffrorna har inte varit bra. Skit också.

Jag har väldigt svårt med att följa svenska tv-serier. Jag tycker det är väldigt svårt att hålla reda på när dom programmen jag vill se går och komma ihåg att se dom så länge dom finns tillgängliga. När det gäller amerikansk TV har jag full koll med On-My.TV och EZTV, men när det kommer till svenska program har jag ingen aning om hur jag enkelt ska få en överblick. Någon som vet något bra och enkelt sätt att hålla reda på det? För det finns en hel del svenska program jag ändå vill se men som jag missar att följa. Morden, SVTs uppföljare till serien Graven som jag gillade mycket, hade jag helt missat om det inte var för Anders Foghagen på TVplanetens tv-blogg.

Sen är det serier som Vad blir det för mat som jag fortfarande tycker är ett otroligt charmigt och hungerframkallande matprogram. Per Moberg känns kanske inte fullt så fantastisk som tidigare men med utstrålning, humor och vad som åtminstone ser ut som fantastiskt god mat kommer man väldigt långt. Även serier som Parlamentet och Robins kanske inte är jättebra men det är småroligt och trevligt att titta på. Framförallt om jag inte hade glömt bort det hela tiden och sen när jag väl ser det så är dom aktuella ämnena inte så aktuella längre.

Det här är dagens stora i-landsproblem och jag ber er, snälla, hjälp mig hitta en lösning!

Mythbusters fortsätter vara extremjobbigt redigerat, någon hade faktiskt klippt bort alla återanvända klipp och fått fram ett avsnitt som var knappt 20 minuter! På en timmes programtid så är det 18 minuter reklam och 22 minuters återanvändning av redan visade klipp. Det är ju helt galet, 20 minuters nytt material på 1 timmes program. Och sen har dom mage att säga att dom inte har tid att visa allt dom filmat och att man ska gå till Discovery.com för att se fler klipp. Herregud! Jag ser det därför oftast på datorn numer så att jag kan antingen slösurfa lite samtidigt eller snabbt och enkelt spola förbi alla jobbiga återblickar. Jag tycker ändå det är rätt underhållande och bitvis intressant även om jag rätt ofta tycker dom borde satsat mer på vetenskap och metodik istället för, ja, återigen, återblickar!

Många program lider av att dom strävar efter minsta gemensamma nämnare och försöker vara så breda som möjligt istället för att försöka vara så bra som möjligt. Det är ett stort problem med både film-, tv- och musik-produktion idag tycker jag. Istället för att sträva efter att så många som möjligt ska tycka att något är “okej” vill jag se att man strävar efter att få tillräckligt många att tycka att det är så bra som möjligt. Bara som en sån grej att man redigerar ett program för att tilltala kanalsurfare optimalt istället för dom riktiga fansen är oacceptabelt. Framförallt i ett så nördigt program som Mythbusters känns det så jävla synd att man inte redigerar programmet för att tilltala dom utan istället fokuserar på kanalsurfare som inte bryr sig så mycket. Det är en förolämpning utan dess like.

Men det är ändå rätt intressant att se vissa experiment och väldigt underhållande att se andra. Så jag fortsätter titta och jag har klagat om det här många gånger förut så det börjar kanske bli tjatigt vid det här laget. Men även ett program som Kitchen Nightmares förstörs helt och hållet i den amerikanska versionen pga samma sak. Jag tycker det är en så viktig sak att komma bort ifrån om vi vill ta ett steg framåt vad gäller kvalitetsutvecklingen av populärkultur. Förhoppningsvis kommer TIVO, hulu, fildelning och andra nya moderna tekniker skapa en marknad där det lönar sig att producera för fansen i första hand istället för kanalsurfaren.

Jag klagade nyligen på att The Office visat för lite känslor. I senaste avsnittet börjar det otroligt bra och jag blir väldigt förväntansfull över att se hur det hela spelar ut sig. Men tyvärr så missade man målet för mig. Grejen med Michael som inser att det liv han vill leva inte är möjligt tillsammans med Pams mamma funkar väldigt bra men hur han hanterar det och hur det hela skildrades funkade inte riktigt. Eller, jag tycker det funkade men det hade kunnat bli så mycket bättre. Jag hade velat se Michaels riktiga känslor skildrade. Hur han verkligen lider av sin ensamhet, hur verkligen glad Pams mamma gjort honom och hur underbart det varit för honom. Men att han inte klarar av det då han så gärna vill göra så många saker, hur gärna han vill ha barn och hur det inte skulle fungera med henne. Vi får se lite av det och bara det faktum att man etablerat karaktärer som känns så verkliga för mig är ett bevis för hur bra The Office faktiskt är. Men det är också därför det bitvis gör mig så frustrerad att se hur dom missar målet gång på gång. Jag får ofta se det glimta till och precis när jag tror att det ska ta och blixtra till ordentligt så väljer dom en annan väg att gå. Continue reading →

Cirkus Möller är ett humorprogram på TV4 som ska ta över efter Hey Baberiba och Fredag hela veckan på TV4s fredagskvällar. Jag såg första avsnittet och tyckte det var rätt kasst. Inte ens Johan Glans lyckades roa mig och jag kände inte att jag hade något att skriva om programmet. Men nu kände jag att jag var tvungen att kommentera nazisthåningen som Aftonbladet skriver om. Möller driver med Susanne Rydeström som i Mammas Pojkar sagt “att hon inte vill att sonen Tim ska vara tillsammans med en tjej som ”är för färgad”. Susanne är inte road och menar på att “allt bygger på ett missförstånd.” Nu vet jag inte riktigt i vilket sammanhang hon sade att hon inte vill att sin son ska vara tillsammans med en tjej som är för färgad men jag har mycket svårt att se hur det kan ha varit ett missförstånd. Säger man dumma saker i offentliga rum får man räkna med att folk kommer driva med en. Det är inte konstigare än så.

Jag är glad att jag fortsatte att titta på Community, hade det inte varför att Johan sålt in serien rätt hårt hade jag nog skippat det. Det är fortfarande inte så att jag direkt bryr mig men karaktärerna är rätt charmiga och det är en den underhållande situationer. Framförallt har jag kommit att gilla den oväntade duon Abed och Troy. Jag tyckte jag kände igen Troy och sedan kom jag på att han spelas av Donald “Bro Rape” Glover från Derrick comedy. Derrick comedy som förövrigt har en film ute, Mystery Team. Jag tycker han har en väldigt charmig karisma som funkar väldigt bra. Sen gillar jag Abed, han spelas väldigt väl där hans egenheter funkar och gör humor men utan att det blir att man skrattar åt honom. Det är lite imponerande och sen var hans Batman smått fantastisk!

South Park är still going strong, efter 13 säsonger är man fortfarande riktigt bra. Man förmedlar fortfarande bajs och kiss-humor blandat med vass politisk satir på ett sätt som känns relativt fräscht och upplyftande. Det är kanske inte som när det var som bäst, men det är fortfarande riktigt bra.

På tal om långkörare tycker jag faktiskt The Simpsons är helt okej också. Det är inte lika bra som South Park eller så men det är underhållande, välbekant och välgjort.

The Cleaveland Show känns verkligen bara som gjord för att tilltala en afro-amerikansk målgrupp. Långt ifrån lika bra som Family Guy och American Dad men funkar att se på om det inte finns något annat.

Bored to Death är nog höstens mest hajpade nya serie, iaf i dom kanaler där jag befinner mig. David Hylander på Weird Science t.ex. verkade smått lyrisk och jag hade rätt stora förväntningar på serien. En påkostad HBO-produktion med Jason Schwartzman, Zach Galifianakis och Ted Danson, det låter ju hur bra som helst liksom bara där. Lägg därtill en smått neurotisk noirpastisch som premiss och det verkar bäddat för succé. Men så här sju avsnitt in kan jag sammanfatta serien på samma sätt som Liftarens Guide Till Galaxen sammanfattar jorden; “I stort sett menlös”. Det är några fyndigt roliga ordväxlingar här, bra personkemi där och lite bra musiksättning på det men på det stora hela så varken roas eller bryr jag mig ett dugg. Continue reading →