| Accidentally on Purpose |
Nu spelade det inte så stor roll, humorn i serien är inte direkt något som tilltalar mig. Och inte karaktärerna heller för den delen. Jag blev faktiskt rätt besviken av det. Jag tycker om att ha serier att återkomma till, karaktärer man lär känna som känns välbekanta och trevliga. Det är därför jag tittade på och uppskattade serier som Friends trots att det bitvis var väldigt dåligt i dom senare säsongerna. Även Scrubs och How I Met Your Mother är bra exempel på serier som bitvis varit väldigt dåliga men som ändå känns välbekanta och trevliga för mig att titta på. Och på något sätt hade jag hoppats att Accidentally on Purpose skulle komma att vara ytterliggare en sådan. Men så blir det inte, jag såg 2-3 avsnitt och fler lär det inte bli. |
| 21 november 2009 kl. 18:02 | Recension | Kommentarer (0) |
Publicerat under Recension
| Världens lyckligaste folk |
|
Världens Lyckligaste Folk är en dokumentär om främlingsfientlighet i Danmark av Lena Sundström som visades på TV4 för 2 månader sedan. Jag såg den dock först nu då jag missat att den gick eftersom jag aldrig ser på TV längre. Man kan både se och ladda hem filmen lagligt och gratis på produktionsbolagets hemsida. Lena Sundström är en journalist och författare som jag tycker mycket om, henns bok Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar var smått fantastisk. Jag gillar dessutom det hon brukar skriva i sina kolumner om ämnet så jag hade ganska stora förhoppningar på den här filmen. Den levde kanske inte riktigt upp till dom men det är ändå en väldigt bra dokumentär som säger väldigt mycket på ett väldigt enkelt sätt. Lena åker över till Danmark och bor där i 3 månader, hon pratar med olika danskar om vad dom tycker, hon läser tidningarna och hon reser runt och pratar med ett par Dansk Folkeparti sympatisörer.
Läs hela posten » |
| 03 november 2009 kl. 6:06 | Recension | Kommentarer (0) |
| Roast på Berns |
|
Då var den första säsongen av Roast på Berns slut och jämfört med SVTs Grillad har det varit väldigt mycket bättre tycker jag. Jag tycker det var helt fel beslut av femman att vänta tills nu med att sända det, många av skämten byggde på aktuella händelser som så här ett halvår senare inte direkt är så aktuella längre. Framförallt tycker jag nog första avsnittet med Björn Gustafsson hade varit mycket roligare när hysterin kring honom fortfarande pågick. Läs hela posten » |
| 27 oktober 2009 kl. 6:06 | Recension | Kommentarer (2) |
| How Not To Live Your Life, dom första två säsongerna |
|
How Not To Live Your Life är en småkul brittisk serie som jag inte tror att vi skrivit om tidigare här på bloggen och trots att jag tycker om den kan jag förstå varför. Det finns liksom inte så mycket att säga. Serien handlar om Don Danbury som är en man som inte riktigt lever det liv en man i hans ålder förväntas leva. Han flyttar in i sin mormors hus som han ärver när hon dör, eller nått sånt. Minns inte riktigt. I första säsongen förälskar han sig i en tjej, Abby, som hyr ett rum av honom men hon har pojkvän så Don är mest olyckligt kär. I slutet blir hon singel och Don ser sin chans men hon åker till Australien eller nått. I andra säsongen flyttar en ny tjej, Samantha, in och mot slutet av säsongen uppstår det känslor dom emellan men precis innan någonting ska hända får han ett SMS av Abby som säger att hon är tillbaka i England och undrar om hon kan flytta in i sitt gamla rum hos Don. Hela den storyn är rätt oengagerande för mig och fungerar mest som ett ramverk åt Don för att leverera sin humor. Huvudrollen spelas av Dan Clark som också är skapare och huvudförfattare av serien. Jag får känslan av att han skriver väldigt mycket själv, det är ganska ojämnt och många saker känns som dom hade kunnat göras bättre om det hade varit fler inblandade i processen. Det kanske inte alls stämmer, men det är den känslan jag får. I huset bor även Eddie Singh, eller ja, han bor ju inte där egentligen, men i praktiken gör han det. Eddie spelas av David ”Torn mimaren” Armand och han spelas bra. Eddie tog hand om Dons mormor innan hon dog och nu tar han mest hand om Don istället. Jag gillar verkligen samspelet mellan Don och Eddie och hur det har utvecklats under seriens gång. Eddie har en överdriven naivitet som hade varit svår att ens roas av om det inte varit för David Armands fantastiska skildring av det. Han lyckas verkligen med att leverera karaktären Eddie på ett otroligt trovärdigt och charmigt sätt vilket jag tycker lyfter alla situationer han är med i. Det är en underhållande och trevlig serie att följa, humorn känns lite egen och den levereras kanske inte riktigt som man är van med i dom flesta andra serier vilket gör att iaf jag uppskattar den mer än jag kanske hade gjort annars. Det är inte jättebra, men det är rätt bra och under höjdpunkterna är det ibland riktigt bra. Jag gillar också hur man ofta går lite längre än dom flesta andra humorserier väljer att göra. Eller ja, jämfört med amerikanska diton då. Peep Show t.ex. är inte direkt heller rädda för att gå lite längre än vad som är brukligt. How Not To Live Your Life är en rolig serie som jag kan rekommendera om man behöver något kul och trevligt att titta på. Det är långt ifrån något som man verkligen borde se, men Don har en del roliga idéer och Eddie är otroligt charmig så jag skulle nog vilja kalla den sevärd ändå. |
| 23 oktober 2009 kl. 6:06 | Recension | Kommentarer (0) |
| Entourage, säsong 6 |
|
| 14 oktober 2009 kl. 15:30 | Recension | Kommentarer (0) |
| Buffy the Vampire Slayer, en sammanfattning |
|
| 07 oktober 2009 kl. 0:50 | Recension | Kommentarer (7) |
| Blomstertid |
Jag snackade lite med Johan om att jag aldrig ser på TV-sändningar längre. Alltså, typ aldrig. Kan gå 2-3 månader utan att jag kollar en minut på sänd TV. Det är vissa program jag kanske vill se men aldrig på dom tiderna som dom visas så det blir att jag missar det. Och sen missar jag att kolla på det öht för att jag vet inte om att det sänds. Det finns liksom inget smidigt sätt att hålla koll på vilka program som går på svensk TV just nu som det finns med Amerikansk, On-my.tv t.ex. Ingen som känner till något lätt och smidigt sätt för att hålla koll på svensk tv? Iaf så frågade jag honom ifall det varit något bra på Svensk TV som jag kanske missat och han tipsade om Blomstertid. Mockumentär-serie med Peter Magnusson i dom tre huvudrollerna. Handlar om tre killar, Anders, Kenneth och Steven, som dokumentärfilmaren Martin Persson återvänder till efter att ha intervjuat dom 15 år tidigare under deras gymnasietid där dom gick i samma klass. Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Jag var väldigt förtjust i Magnusson när jag först såg honom på ZTV i t.ex Pyjamas. Sen har jag dock inte alls varit särskilt förtjust i det jag sett av Hey Baberiba eller Fredag Hela Veckan. Situation Magnusson hade kanske sina stunder men kändes mest bara som en billig Borat-kopia. Det dröjer dock inte särskilt länge alls innan jag känner mig väldigt förtjust i Blomstertid. Magnusson fungerar utmärkt i alla tre rollerna på ett mycket övertygande sätt och hela grejen med att han spelar flera roller känns aldrig som en gimmick utan det känns helt naturligt. Det är också seriens starkaste sida, även om alla tre huvudkaraktärer är övertydliga karikatyrer så köper jag dom som om dom vore på riktigt. Jag tycker grejen med Kenneths ex känns lite onödigt och mindre trovärdig. Dom känns mer som verktyg för att arbeta med Kenneth än som riktiga karaktärer. Men i övrigt känns det hela väldigt trovärdigt på sitt sätt och det hela utvecklar sig på ett sätt som jag verkligen tyckte om. Väldigt välgjort och lite annorlunda upplägg gör att detta är det bättre jag sett på TV på sistone. Jag väger lite mellan en trea och en fyra i betyg. Det får en mycket stark trea. |
| 08 juli 2009 kl. 21:20 | Recension | Kommentarer (0) |
| Castle |
|
| 30 juni 2009 kl. 16:14 | Recension | Kommentarer (0) |
| True Blood är pinsamt uselt |
True Blood är en av dom absolout i särklass sämsta serier som jag försökt titta på. Johan har redan tokdissat serien men jag undrar om han inte var lite snäll ändå. Jag tyckte precis som Johan att piloten var kass också men jag hade ändå en liten liten förhoppning om att saker och ting skulle ordna upp sig efter en styltig inledning. Det dröjer inte många minuter in på avsnitt 2 att dom förhoppningarna dör ut helt. Dialogen är pinsamt dåligt skriven och ännu sämre framförd. Det är verkligen som att se på en trafikolycka varje gång någon öppnar munnen. Den släpiga konstgjorda sydstatsdilekten gör dessutom det hela ännu värre. |
| 18 september 2008 kl. 20:18 | Recension | Kommentarer (25) |
| True Blood |
Sookie är en ung tjej, en lantis i djupaste södern, som bor i en efterbliven småstad där de inte sett någon vampyr tidigare. Ja, för vampyrer finns faktiskt i Alan Balls nya serie True Blood. Och sen japanska forskare skapat syntetblodet TruBlood på flaska (som inte är big in japan) har de bestämt sig för att leva öppet som vilken Joe Schmoe som helst. We’re here, we’re queer, we’re feasting on the blood of humans! För är det något som Louisiana och USAs söder är känt för så är det väl deras tolerans mot minoriteter? Det är så jävla mycket som talar emot den här serien. Första tanken är att de försöker pleasa Buffy-crowden med ännu en kvinnlig karaktär med skinn på näsan with a pendant for combatting evil, men så oskyldigt är det inte. Effekterna, skrattretande och mer än lovligt fåniga (ljudeffekten när deras fangs åker ut?) i pilotavsnittet gör att man vet inte när det är menat på allvar eller om alltsammans är en campy irrfärd för preteens. Den här släpiga dialekten som majoriteten av casten kör med är rentav obehaglig, dialogen undermålig och tempot förvånansvärt sömnigt. Jag satt säkert en halvtimme och väntade på att någon riktig intrig skulle kicka igång men istället bjöds jag på en banal och urtrist after school special. För ja, alltsammans blev för uppenbart när Ann Paquin (Sookie) med en klump i halsen förklarar för sina hillbilly-polare på baren att det är fel att döma ut en hel grupp för något ett fåtal individer ur gruppen har gjort… men jösses, du kanske skulle bespara din humanism för några andra än de skendöda jävlar som föder sig på mänskligt blod? Jag medger att premissen är god, men som piloten såg ut så kan det inte bli annat ett trainwreck i höst. Genomförandet är så klumpigt, ofräscht och kackigt så att man vill ruska om honom och fråga, Alan, vad hände? Vad hände med mannen som gav oss fantastiska Six Feet Under? |
| 30 juli 2008 kl. 9:16 | Recension | Kommentarer (12) |


















