Jag tycker det börjar se lite tomt ut i tablån, jag följer inte alls lika många serier som jag gjorde tidigare. Några trevliga sitcoms är alltid skönt att ha tillgängligt så jag tänkte ta och ge Accidentally on Purpose en chans. Accidentally on Purpose tänkte jag ge en chans framförallt eftersom jag tycker Ashley Jensen är otroligt bra i Extras och att jag dessutom gillar Jenna Elfmans komiska kvalitéer väldigt mycket. Jag hade ingen aning om upplägget för serien vilket nog var lika bra. Hade jag vetat om det hade jag inte haft särskilt positiva förhoppningar alls på serien.

Nu spelade det inte så stor roll, humorn i serien är inte direkt något som tilltalar mig. Och inte karaktärerna heller för den delen. Jag blev faktiskt rätt besviken av det. Jag tycker om att ha serier att återkomma till, karaktärer man lär känna som känns välbekanta och trevliga. Det är därför jag tittade på och uppskattade serier som Friends trots att det bitvis var väldigt dåligt i dom senare säsongerna. Även Scrubs och How I Met Your Mother är bra exempel på serier som bitvis varit väldigt dåliga men som ändå känns välbekanta och trevliga för mig att titta på. Och på något sätt hade jag hoppats att Accidentally on Purpose skulle komma att vara ytterliggare en sådan. Men så blir det inte, jag såg 2-3 avsnitt och fler lär det inte bli.

Världens Lyckligaste Folk är en dokumentär om främlingsfientlighet i Danmark av Lena Sundström som visades på TV4 för 2 månader sedan. Jag såg den dock först nu då jag missat att den gick eftersom jag aldrig ser på TV längre. Man kan både se och ladda hem filmen lagligt och gratis på produktionsbolagets hemsida. Lena Sundström är en journalist och författare som jag tycker mycket om, henns bok  Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar var smått fantastisk. Jag gillar dessutom det hon brukar skriva i sina kolumner om ämnet så jag hade ganska stora förhoppningar på den här filmen. Den levde kanske inte riktigt upp till dom men det är ändå en väldigt bra dokumentär som säger väldigt mycket på ett väldigt enkelt sätt. Lena åker över till Danmark och bor där i 3 månader, hon pratar med olika danskar om vad dom tycker, hon läser tidningarna och hon reser runt och pratar med ett par Dansk Folkeparti sympatisörer.

Läs hela posten »

Då var den första säsongen av Roast på Berns slut och jämfört med SVTs Grillad har det varit väldigt mycket bättre tycker jag. Jag tycker det var helt fel beslut av femman att vänta tills nu med att sända det, många av skämten byggde på aktuella händelser som så här ett halvår senare inte direkt är så aktuella längre. Framförallt tycker jag nog första avsnittet med Björn Gustafsson hade varit mycket roligare när hysterin kring honom fortfarande pågick.
Programserien har varit väldigt ojämn, både från komiker till komiker och från program till program. Det klart sämsta programmet var också det med den klart sämsta bokning Sofia Wistam. Det var nog också den enda roastningen som jag på det stora hela skulle kalla misslyckad, även om det inte var det avsnittet som spelades in sist så verkade komikerna rätt trötta på att skämta om varandra. Dom bästa skämten var redan dragna kändes det som och det var ett par man hade hört förut av någon annan också. Gästen själv, Sofia Wistam är ju totalt menlös. Alltså verkligen helt och hållet och totalt menlös. Jag menar menlös till den grad att både Markoolio och Felex Herngren kändes som vassa och heta bokningar.
Avbetning av alla roastningar och lite annat snack efter hoppet.

Läs hela posten »

How Not To Live Your Life är en småkul brittisk serie som jag inte tror att vi skrivit om tidigare här på bloggen och trots att jag tycker om den kan jag förstå varför. Det finns liksom inte så mycket att säga. Serien handlar om Don Danbury som är en man som inte riktigt lever det liv en man i hans ålder förväntas leva. Han flyttar in i sin mormors hus som han ärver när hon dör, eller nått sånt. Minns inte riktigt. I första säsongen förälskar han sig i en tjej, Abby, som hyr ett rum av honom men hon har pojkvän så Don är mest olyckligt kär. I slutet blir hon singel och Don ser sin chans men hon åker till Australien eller nått. I andra säsongen flyttar en ny tjej, Samantha, in och mot slutet av säsongen uppstår det känslor dom emellan men precis innan någonting ska hända får han ett SMS av Abby som säger att hon är tillbaka i England och undrar om hon kan flytta in i sitt gamla rum hos Don.

Hela den storyn är rätt oengagerande för mig och fungerar mest som ett ramverk åt Don för att leverera sin humor. Huvudrollen spelas av Dan Clark som också är skapare och huvudförfattare av serien. Jag får känslan av att han skriver väldigt mycket själv, det är ganska ojämnt och många saker känns som dom hade kunnat göras bättre om det hade varit fler inblandade i processen. Det kanske inte alls stämmer, men det är den känslan jag får. I huset bor även Eddie Singh, eller ja, han bor ju inte där egentligen, men i praktiken gör han det. Eddie spelas av David ”Torn mimaren” Armand och han spelas bra. Eddie tog hand om Dons mormor innan hon dog och nu tar han mest hand om Don istället. Jag gillar verkligen samspelet mellan Don och Eddie och hur det har utvecklats under seriens gång. Eddie har en överdriven naivitet som hade varit svår att ens roas av om det inte varit för David Armands fantastiska skildring av det. Han lyckas verkligen med att leverera karaktären Eddie på ett otroligt trovärdigt och charmigt sätt vilket jag tycker lyfter alla situationer han är med i.

Det är en underhållande och trevlig serie att följa, humorn känns lite egen och den levereras kanske inte riktigt som man är van med i dom flesta andra serier vilket gör att iaf jag uppskattar den mer än jag kanske hade gjort annars. Det är inte jättebra, men det är rätt bra och under höjdpunkterna är det ibland riktigt bra. Jag gillar också hur man ofta går lite längre än dom flesta andra humorserier väljer att göra. Eller ja, jämfört med amerikanska diton då. Peep Show t.ex. är inte direkt heller rädda för att gå lite längre än vad som är brukligt. How Not To Live Your Life är en rolig serie som jag kan rekommendera om man behöver något kul och trevligt att titta på. Det är långt ifrån något som man verkligen borde se, men Don har en del roliga idéer och Eddie är otroligt charmig så jag skulle nog vilja kalla den sevärd ändå.

Entourage har aldrig riktigt bjudit mig på mer än lite härlig underhållning i snygga välgjorda Hollywoodscener. När serien har varit som bäst har den bjudit på det ordentligt och det har varit otroligt underhållande att bara försvinna in i. Men det var länge sedan serien var som bäst och det är nog inte ens att jag vill kalla serien bra längre. En av dom aspekter där serien tappat allra mest tycker jag är hur Jeremy Piven  med sin karaktär Ari Gold tidigare bjudit på intensivt och grymt underhållande skådespeleri med fantastiska kommentarer nu mest kör på trött rutin utan något som helst glöd. Och det är inte bara Piven som verkar oengagerad i karaktärel Ari Gold utan manusförfattarna verkar gå lika mycket på rutin. Hela grejen med hur elak Ari varit mot Lloyd genom seriens gång har i den sjätte säsongen verkligen inte alls fungerat för mig. Ari Gold är inte så korkad att han låter Lloyd försvinna och det var mest bara irriterande att se deras konflikt blomma ut. Det hela blev totalt oengagerande och förutsägbart och lyckades inte ens vara särskilt underhållande. Och på tal om oengagerade så är det nog det ordet som lämpar sig bäst för hela säsongen, jag tror inte det varit en enda storyline som engagerat mig det minsta. Eric Murphy hade lite intressanta saker på G när han var kluven på hur han skulle göra med den unga komikern i samband med studion osv men sånna saker byttes ut mot totalt känslolös romantik. Turtles romans med Jamie-Lynn ”Soprano” Sigler och hans skolgång har iofs kanske lyft intresset något för Turtle men med tanke på hur ointressant den karaktären är till att börja med så är det inte tillräckligt. Vince har alltid varit rätt intetsägande som karaktär och det har liksom funkat rätt bra men har han gjort någonting öht under hela säsongen mer än att knulla med tjejer? Inte ens Johnny Drama har lyckats få mig att egentligen bry mig eller känna mig ordentligt road. Jag tittar på serien mest för att jag har lärt känna dom här karaktärerna och det är lättsamt och lite småtrevligt att titta på. Men bra, nej, det vill jag inte kalla det längre.

Jag skrev på ganska bra om Buffy the Vampire Slayer när jag höll på att se serien. Jag hade planerat att genast skriva en saftig sammanfattning för att sedan ta tag i att börja titta på Angel. Men när den sjunde och sista säsongen av Buffy var över så rann all inspiration och energi ur mig. Jag har lite svårt för hur serien slutar faktiskt, hela sjunde säsongen känns lite off för mig. Den är bra och det är den mest spännande säsongen för mig i den meningen att jag bara måste se ett avsnitt till. Samtidigt känner jag mig väldigt oengagerad i mycket av det som händer. Vilket kanske låter motsägelsefullt men jag bryr mig liksom inte lika helhjärtat som många gånger tidigare.
Det finns för många karaktärer som inte riktigt funkar och även om det är spännande så saknas det riktig nerv. Det blir aldrig spännande på djupet. Jag har tidigare skrivit att jag blev förvånad över hur bra jag tycker dom första säsongerna är och jag blir nästan lika förvånad över hur mindre bra jag tycker sista säsongen är. Det känns dock lite konstigt att prata om hur ”dålig” en säsong är när det ändå är den säsongen som jag alla gånger jag sett den betat mig igenom snabbast. Men den känns splittrad och spretig på ett sätt som ingen av dom andra säsongerna gör. För även om jag tycker att The Trio skär sig mot allt det seriösa i säsong sex så känns alla karaktärer äkta och konsekventa. I säsong 7 så finns det vissa saker som sticker ut och skär i ögat varje sekund dom befinner sig i bild. Kennedy är ett väll det tydligaste och mest återkommande exemplen på en sån sak men även Principal Woods. Det är ändå otroligt mycket som är bra, Psycho-Spike är rätt underbar, The One som tar sig olika former fungerar för det mesta och ibland är det riktigt riktigt bra och creepy, Andrew är en karaktär jag är mycket glad att få ha lärt känna.
Det bästa av allt med Buffy the Vampire Slayer är hur det utvecklas, hur karaktärerna och deras roller utvecklas. Framförallt är det nog Willows karaktär vars utveckling påverkar mig mest. Att se den försiktiga, försynta nörden i säsong 1 och den starka, självsäkra häxan i säsong 6 och ändå helt och hållet känna att det är samma person är en fantastisk bedrift. Det är verkligen en enorm bedrift av Joss Whedon och hans medskribenter att dom lyckats med något sådant. Otroligt modigt att ens försöka, dom flesta framgångsrika serier håller fast vid samma gamla karaktärer hur länge som helst, som t.ex Friends. Andra serier slår till med tvära kasst där man inte alls känner att det är samma person längre, fast det kommer jag inte på något bra exempel på nu.
En karaktär som jag dock tycker är väldigt synd att vi inte fick se utvecklas mer är Dawn, hon får alldeles för lite positiv plats, men för mycket negativ. Hon blir mest störig vilket jag tycker är så otroligt synd. Att dom inte går djupare i hur det känns att vara byggd på falska minnen och sånt är faktiskt oförlåtligt! Att göra henne till inte mycket mer än en störig lillasyster känns bara så fel och det är framförallt i säsong 7 jag känner att hon har utrymme att få växa och utvecklas.
Buffy the Vampire Slayer bjuder på en fantastisk resa, det är känslor, det är spänning, det är underbara karaktärer, det är roligt, det är fyndigt, det är smart, det är fantastiskt fantastiskt bra. En av dom och kanske den bästa tv-serien jag någonsin sett.

Jag snackade lite med Johan om att jag aldrig ser på TV-sändningar längre. Alltså, typ aldrig. Kan gå 2-3 månader utan att jag kollar en minut på sänd TV. Det är vissa program jag kanske vill se men aldrig på dom tiderna som dom visas så det blir att jag missar det. Och sen missar jag att kolla på det öht för att jag vet inte om att det sänds. Det finns liksom inget smidigt sätt att hålla koll på vilka program som går på svensk TV just nu som det finns med Amerikansk, On-my.tv t.ex. Ingen som känner till något lätt och smidigt sätt för att hålla koll på svensk tv? Iaf så frågade jag honom ifall det varit något bra på Svensk TV som jag kanske missat och  han tipsade om Blomstertid. Mockumentär-serie med Peter Magnusson i dom tre huvudrollerna. Handlar om tre killar, Anders, Kenneth och Steven, som dokumentärfilmaren Martin Persson återvänder till efter att ha intervjuat dom 15 år tidigare under deras gymnasietid där dom gick i samma klass. Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Jag var väldigt förtjust i Magnusson när jag först såg honom på ZTV i t.ex Pyjamas. Sen har jag dock inte alls varit särskilt förtjust i det jag sett av Hey Baberiba eller Fredag Hela Veckan. Situation Magnusson hade kanske sina stunder men kändes mest bara som en billig Borat-kopia. Det dröjer dock inte särskilt länge alls innan jag känner mig väldigt förtjust i Blomstertid. Magnusson fungerar utmärkt i alla tre rollerna på ett mycket övertygande sätt och hela grejen med att han spelar flera roller känns aldrig som en gimmick utan det känns helt naturligt. Det är också seriens starkaste sida, även om alla tre huvudkaraktärer är övertydliga karikatyrer så köper jag dom som om dom vore på riktigt. Jag tycker grejen med Kenneths ex känns lite onödigt och mindre trovärdig. Dom känns mer som verktyg för att arbeta med Kenneth än som riktiga karaktärer. Men i övrigt känns det hela väldigt trovärdigt på sitt sätt och det hela utvecklar sig på ett sätt som jag verkligen tyckte om. Väldigt välgjort och lite annorlunda upplägg gör att detta är det bättre jag sett på TV på sistone. Jag väger lite mellan en trea och en fyra i betyg. Det får en mycket stark trea.
Har ni inte sett programmet kan ni göra det på TV4 Play.
Inga andra svenska tv-program jag missat?

Eftersom jag är väldigt förtjust i Nathan Fillion och han verkar ha lite lekstuga i sin nya serie Castle så tänkte jag ge den en chans. Upplägget för serien är mycket enkel, en dryg, självgod men ändå charmig deckarförfattare, Fillion, blir indragen i ett mordfall då en mördare imiterar scener från hans böcker. Kemi uppstår mellan honom och Kate Becket, detektiv ansvarig för fallet. Castle bestämmer sig för att basera en ny karaktär på Beckett och i följande avsnitt så följer han med henne på jobbet där hon utreder diverse mordfall och annat. Jag har bara sett två avsnitt men om jag fattat det hela rätt så fortsätter det i samma anda. Fillion får verkligen liv i sin karaktär och jag dras väldigt starkt till honom och vill se mer. Han har en charm och en närvaro som gör att jag sugs in i vad det än är han gör. Men tyvärr är det i princip det enda bra med serien. Det är ju inte sämre än något annat direkt. Men det är oengagerande och lätt mysterier som behöver lösas. Metahumorn och Fillions charm är inte tillräckligt för att täcka upp dom bristerna. Som med Psych t.ex. Där är det ett samspel mellan alla karaktärer som överskuggar dåliga mysterier, även om jag tycker dom ändå håller bättre klass än dom exempel jag sett från Castle. Men om ni är intresserade av en charmig, lättittad deckarserie med fria tyglar till Fillion så tycker jag absolut ni ska titta. Men för min del räcker det inte riktigt. Tyvärr.

True Blood är en av dom absolout i särklass sämsta serier som jag försökt titta på. Johan har redan tokdissat serien men jag undrar om han inte var lite snäll ändå. Jag tyckte precis som Johan att piloten var kass också men jag hade ändå en liten liten förhoppning om att saker och ting skulle ordna upp sig efter en styltig inledning. Det dröjer inte många minuter in på avsnitt 2 att dom förhoppningarna dör ut helt. Dialogen är pinsamt dåligt skriven och ännu sämre framförd. Det är verkligen som att se på en trafikolycka varje gång någon öppnar munnen. Den släpiga konstgjorda sydstatsdilekten gör dessutom det hela ännu värre.
Karaktärerna är så klyschigt skrivna att jag faktiskt har svårt för att tro att det verkligen är på allvar. Jag fattar ingenting. Det här är en högbudget serie på HBO som redan fått klartecken för ännu en säsong och jag fattar ingenting.
Men introt var ganska snyggt iofs.

Sookie är en ung tjej, en lantis i djupaste södern, som bor i en efterbliven småstad där de inte sett någon vampyr tidigare. Ja, för vampyrer finns faktiskt i Alan Balls nya serie True Blood. Och sen japanska forskare skapat syntetblodet TruBlood på flaska (som inte är big in japan) har de bestämt sig för att leva öppet som vilken Joe Schmoe som helst. We’re here, we’re queer, we’re feasting on the blood of humans! För är det något som Louisiana och USAs söder är känt för så är det väl deras tolerans mot minoriteter?

Det är så jävla mycket som talar emot den här serien. Första tanken är att de försöker pleasa Buffy-crowden med ännu en kvinnlig karaktär med skinn på näsan with a pendant for combatting evil, men så oskyldigt är det inte. Effekterna, skrattretande och mer än lovligt fåniga (ljudeffekten när deras fangs åker ut?) i pilotavsnittet gör att man vet inte när det är menat på allvar eller om alltsammans är en campy irrfärd för preteens.

Den här släpiga dialekten som majoriteten av casten kör med är rentav obehaglig, dialogen undermålig och tempot förvånansvärt sömnigt. Jag satt säkert en halvtimme och väntade på att någon riktig intrig skulle kicka igång men istället bjöds jag på en banal och urtrist after school special.

För ja, alltsammans blev för uppenbart när Ann Paquin (Sookie) med en klump i halsen förklarar för sina hillbilly-polare på baren att det är fel att döma ut en hel grupp för något ett fåtal individer ur gruppen har gjort… men jösses, du kanske skulle bespara din humanism för några andra än de skendöda jävlar som föder sig på mänskligt blod?

Jag medger att premissen är god, men som piloten såg ut så kan det inte bli annat ett trainwreck i höst. Genomförandet är så klumpigt, ofräscht och kackigt så att man vill ruska om honom och fråga, Alan, vad hände? Vad hände med mannen som gav oss fantastiska Six Feet Under?