True Blood är en av dom absolout i särklass sämsta serier som jag försökt titta på. Johan har redan tokdissat serien men jag undrar om han inte var lite snäll ändå. Jag tyckte precis som Johan att piloten var kass också men jag hade ändå en liten liten förhoppning om att saker och ting skulle ordna upp sig efter en styltig inledning. Det dröjer inte många minuter in på avsnitt 2 att dom förhoppningarna dör ut helt. Dialogen är pinsamt dåligt skriven och ännu sämre framförd. Det är verkligen som att se på en trafikolycka varje gång någon öppnar munnen. Den släpiga konstgjorda sydstatsdilekten gör dessutom det hela ännu värre.
Karaktärerna är så klyschigt skrivna att jag faktiskt har svårt för att tro att det verkligen är på allvar. Jag fattar ingenting. Det här är en högbudget serie på HBO som redan fått klartecken för ännu en säsong och jag fattar ingenting.
Men introt var ganska snyggt iofs.

Sookie är en ung tjej, en lantis i djupaste södern, som bor i en efterbliven smÃ¥stad där de inte sett nÃ¥gon vampyr tidigare. Ja, för vampyrer finns faktiskt i Alan Balls nya serie True Blood. Och sen japanska forskare skapat syntetblodet TruBlood pÃ¥ flaska (som inte är big in japan) har de bestämt sig för att leva öppet som vilken Joe Schmoe som helst. We’re here, we’re queer, we’re feasting on the blood of humans! För är det nÃ¥got som Louisiana och USAs söder är känt för sÃ¥ är det väl deras tolerans mot minoriteter?

Det är så jävla mycket som talar emot den här serien. Första tanken är att de försöker pleasa Buffy-crowden med ännu en kvinnlig karaktär med skinn på näsan with a pendant for combatting evil, men så oskyldigt är det inte. Effekterna, skrattretande och mer än lovligt fåniga (ljudeffekten när deras fangs åker ut?) i pilotavsnittet gör att man vet inte när det är menat på allvar eller om alltsammans är en campy irrfärd för preteens.

Den här släpiga dialekten som majoriteten av casten kör med är rentav obehaglig, dialogen undermålig och tempot förvånansvärt sömnigt. Jag satt säkert en halvtimme och väntade på att någon riktig intrig skulle kicka igång men istället bjöds jag på en banal och urtrist after school special.

För ja, alltsammans blev för uppenbart när Ann Paquin (Sookie) med en klump i halsen förklarar för sina hillbilly-polare pÃ¥ baren att det är fel att döma ut en hel grupp för nÃ¥got ett fÃ¥tal individer ur gruppen har gjort… men jösses, du kanske skulle bespara din humanism för nÃ¥gra andra än de skendöda jävlar som föder sig pÃ¥ mänskligt blod?

Jag medger att premissen är god, men som piloten såg ut så kan det inte bli annat ett trainwreck i höst. Genomförandet är så klumpigt, ofräscht och kackigt så att man vill ruska om honom och fråga, Alan, vad hände? Vad hände med mannen som gav oss fantastiska Six Feet Under?

Jag var väldigt förtjust i Futurama när det visades och blev sur när det lades ner. Desto gladare blev jag då av nyheten att det skulle komma tillbaka med fyra stycken långfilmer direkt till DVD. Jag blev besviken på den första filmen, Benders Big Score, men hade ändå ganska höga förhoppningar på fortsättningen. The Beast With a Billion Backs var dock ännu sämre. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som saknas och vad det är som gör att filmerna inte alls har den där härliga känslan som tv-serien hade. Det var nämligen en av dom bästa sakerna med serien, på samma sätt som med t.ex Top Gear så var det liksom den där speciella känslan som serien gav en som var dess största styrka. Och den saknas helt för mig i dom två filmerna som jag sett hittils. När dom flesta skämt dessutom inte håller särskilt hög klass blir det ganska trist.

Intressant i The Beast With a Billion Backs tycker jag dock är att den tar upp polyamori vilket man inte ser särskilt ofta. Hela filmen verkar liksom kretsa kring det pÃ¥ nÃ¥got sätt om det nu inte är jag som övertolkar. Vad den vill säga fick jag dock inte riktigt nÃ¥got grepp om men Bender var ju ganska tydlig iaf, “There is no great love without great jealousy”, vilket kanske stämmer för en del.

Jag vet, jag vet. Som ganska medveten kvinna i en tid som denna ska jag väl knappast titta pÃ¥ Top Model, men by golly I just can’t help myself. Det är nÃ¥got beroendeframkallande med att glo pÃ¥ bögar som klär upp, eller snarare ut, vilsna smÃ¥tjejer och tvingar dem till att posa fiiiiierce!!! Jag tittar pÃ¥ amerikanska, kanadensiska, brittiska, och min absoluta favorit - den australiensiska. Medan Tyra Banks ANTM mest gÃ¥r ut pÃ¥ att vara bra (läs snaskig) TV och framställa Ms Bankable herself som världens Ã¥ttonde underverk har AusNTM en mer professionell approach. SÃ¥ även om jag gillar att Tyra har med mulliga modeller och är lite bredare i sitt val av tävlanden, är AusNTM helt enkelt mer intressant. Tjejerna är yngre, längre och drillas hÃ¥rdare - men alla ansvariga är samtidigt lite schystare och mer peppande. De försöker inte sätta dit tösabitarna för att fÃ¥ en bättre cliffhanger innan reklampausen, de sparar inte de som är kassa modeller bara för att de gör bra TV, de är inte där enbart för att göra reklam för sig själva, utan letar verkligen efter en ny toppmodell och man fÃ¥r en bättre inblick i den totalt absurda modebranschen. Tjejerna som vinner den tävlingen har helt enkelt större chans att faktiskt jobba (om nu det är en positiv sak, jag kan inte bestämma mig). Förra säsongens segrare Alice har jag sett lite här och där och dÃ¥ är jag ingen person som har koll pÃ¥ mode eller design. Jag läser inte ens glossiga tjejtidningar, vilket ju kanske kan upplevas som underligt. Eh, jag läser faktiskt inga tidningar alls. Eller jo, tvspelstidningar när jag är pÃ¥ muggen. Nu vet ni det.

Läs hela posten »

Först och främst vill jag be om ursäkt för min megaseghet! Jag och sambon har precis köpt och flyttat in i en ny lya, om det är någon ursäkt. Det har tagit det mesta av min fritid och energi. Men nu har jag äntligen skrivit klart posten! Så håll i hatten, här kommer mitt tjat om de älskade buffykaraktärerna.

Läs hela posten »

Trots att serien handlar om vampyrer, demoner och drösvis med lik var säsong 1 ändå ganska solig. Sedan kom säsong 2, fyllt med hjärtskärande avsnitt levererade med en allt annat än solig ton. Seriens första tolv avsnitten har dock varit väldigt viktiga i och med att de byggt upp vår relation till dessa underbara karaktärer. Utan den hade det ju inte rört oss nämnvärt när alla hemska, brutala saker händer dem i säsong 2. För det gör det. Tyvärr envisades min sambo med att titta på hela boxen med mig, och då jag inte kan gråta till film eller TV när jag har sällskap förstörde det ju lite av upplevelsen. Men jag lovar er - jag grät inombords, i floder!
Det som skiljer denna säsong väldigt mycket frÃ¥n den första är även att det är slut med de ändÃ¥ ganska fristÃ¥ende avsnitten. Det finns en tydlig grundhandling, kärlek, vilket gestaltas mest av Buffy och Angels berg- och dalbanerelation. Men precis alla andra större karaktärer hittar, och vissa förlorar, kärlek under säsongens gÃ¥ng. Behovet av “previously on Buffy” blir helt plötsligt mycket större (om man inte som jag satt med boxen och sÃ¥g nÃ¥gra avsnitt varje kväll). Andra höjdpunkter är att vi fÃ¥r se The Magic Box för första gÃ¥ngen, och att Jonathan sakta men säkert utvecklas frÃ¥n statist till Ã¥terkommande birollare.
Då denna säsong är 22 avsnitt lång kommer det bli en topp 10! En låååååååång topp 10. Sedan vill jag bara säga att jag ibland hänvisar till senare säsonger, utan att vara alltför detaljerad, så om du är ny till Buffy läser du på egen risk.

Läs hela posten »

Det hela utspelar sig i en liten stad i Pennsylvania kallad Scranton och handlar om vardagen på ett kontor. Chefen Michael Scott (Steve Carrell) är en uppmärksamhetskåt barnrumpa i en fyrtioårings kropp, och hans högra hand Dwight Schrute (Rainn Wilson) en läskig kombination av Steve Irwin och valfri scifinerd. De vi ska identifiera oss med, dock, heter Jim (John Krasinski) och Pam (Jenna Fischer) och är uppenbart förälskade i varandra. Saken kompliceras dock av att Pam är förlovad med någon annan sedan tre år tillbaka och varken hon eller Jim erkänner att det finns något mellan dem.

Läs hela posten »

DÃ¥ var det sÃ¥ äntligen dags för humorskeppet Sverige Pussas och Kramas signerat Schyffert, Haag och Wickström m.fl att sjösättas och fortsättningen pÃ¥ Sverige Dansar och Ler kändes pÃ¥ förhand otroligt lovande. Men det dröjde verkligen inte länge alls innan jag blev besviken. Den inledande berättarrösten bäddar fint men den första sketchen med Schyffert och Wickström i nÃ¥n slags S&M-lek känns inte bara otroligt dÃ¥lig och trist utan dessutom väldigt väldigt gjord. Filip & Fredriks Juno-ripoff var iofs bÃ¥de fin och rolig medans Glans ensamma man mest kändes tragisk. Glans spelar den rollen väldigt bra men den är inte ens i närheten sÃ¥ briljant och finslipad som Robert Gustafssons Roland i Torsk PÃ¥ Tallin utan känns bara som en rätt trÃ¥kig drift med ensamhet. Sen förstÃ¥r jag mig inte riktigt pÃ¥ Studio Tore, tycker inte det blir särskilt roligt alls faktiskt. Björn Gustafssons starka röror var riktigt roligt, Anders & MÃ¥ns stjärtsnack likasÃ¥ och Wickströms “komplimang” till Schyffert ocksÃ¥.
Överlag en stor besvikelse men man kan ju hoppas på bättre saker nästa vecka och helt dåligt var det ju ändå inte.

I första posten om Buffy the Vampire Slayer skrev jag om mina favoritavsnitt från första säsongen, men något som är mycket viktigare är ju karaktärerna. För den här serien är inte som CSI där allting hänger på veckans mordgåta, eller ja i det här fallet är det ju monster. Nej det gäller att lära känna människorna och hur de fungerar i världen, med - och utan - varandra. När jag satte mig ned för att se om första säsongen var jag ganska säker på vilka jag skulle gilla och vilka som skulle gå mig lite på nerverna. Men jag hade totalt fel. Dels har jag utvecklats själv, dels har jag inte de senare säsongernas versioner av karaktärerna färskt i minne. Sådant påverkar en oftast mycket mer än man tror.

Läs hela posten »

Jag har länge tänkt göra en buffylista för varje säsong, men har ständigt skjutit upp projektet. Inga riktiga recensioner, utan bara en lista med kommentarer. Men nu har jag äntligen satt mig ned i tvsoffan med penna och block och sett första säsongen från början till slut. Mitt första möte med Buffy var filmen från 1992 och jag är en av få som faktiskt gillar den. Jag såg den på TV någon mörk natt och uppskattade humorn mycket, vilket jag även gör idag (haha, som när Benny försöker komma in hos Pike). Så när TV4 (eller?) började sända serien några år senare tittade jag så mycket jag kunde. Men detta var innan nedladdningens och dvdboxköpens tid så jag missade en hel del och såg aldrig hela säsonger. Första gången jag såg de tolv avsnitten i sträck var efter att ha sett säsong 5-7 och i jämförelse med dem så upplevde jag säsong 1 som ganska dålig. Något man måste gå igenom, för att sedan njuta av resterande säsonger. Så jag var inte superexalterad nu när jag satte mig för att plöja igenom boxen. Men till min förvåning var serien mycket bättre än jag hade väntat. Det är faktiskt riktigt svårt att lista dem, då de är väldigt jämna avsnitt. Men även om det inte är något som sticker ut som riktigt dålig är det heller inget som sticker ut som riktigt bra. På det stora hela är handlingen inte speciellt fantastisk, jag är inte alls intresserad av The Master (Mark Metcalf) hur charmig han än må vara, utan det som gör avsnitten är humorn och karaktärerna.

Läs hela posten »