Nu spelade det inte så stor roll, humorn i serien är inte direkt något som tilltalar mig. Och inte karaktärerna heller för den delen. Jag blev faktiskt rätt besviken av det. Jag tycker om att ha serier att återkomma till, karaktärer man lär känna som känns välbekanta och trevliga. Det är därför jag tittade på och uppskattade serier som Friends trots att det bitvis var väldigt dåligt i dom senare säsongerna. Även Scrubs och How I Met Your Mother är bra exempel på serier som bitvis varit väldigt dåliga men som ändå känns välbekanta och trevliga för mig att titta på. Och på något sätt hade jag hoppats att Accidentally on Purpose skulle komma att vara ytterliggare en sådan. Men så blir det inte, jag såg 2-3 avsnitt och fler lär det inte bli.

Världens Lyckligaste Folk är en dokumentär om främlingsfientlighet i Danmark av Lena Sundström som visades på TV4 för 2 månader sedan. Jag såg den dock först nu då jag missat att den gick eftersom jag aldrig ser på TV längre. Man kan både se och ladda hem filmen lagligt och gratis på produktionsbolagets hemsida. Lena Sundström är en journalist och författare som jag tycker mycket om, henns bok  Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar var smått fantastisk. Jag gillar dessutom det hon brukar skriva i sina kolumner om ämnet så jag hade ganska stora förhoppningar på den här filmen. Den levde kanske inte riktigt upp till dom men det är ändå en väldigt bra dokumentär som säger väldigt mycket på ett väldigt enkelt sätt. Lena åker över till Danmark och bor där i 3 månader, hon pratar med olika danskar om vad dom tycker, hon läser tidningarna och hon reser runt och pratar med ett par Dansk Folkeparti sympatisörer.

Det målas upp en ganska klar och enkel bild av hur den här typen av politik fungerar och vad den får för konsekvenser. Många utav dom uttalanden som görs av representanter för Dansk Folkeparti är åtminstone för mig helt kokobello men det är uttalanden som förs på den högsta politiska nivån. Något som är återkommande är uttalanden om hur gränserna flyttas, både språkläraren och taxichaffisen sade bra saker om det och jag tycker det är tydligt här hemma i Sverige också. Många av dom förslag som Ny Demokrati hade kring immigrationspolitik ansågs vara främlingsfientliga och rasistiska men har senare genomförts av både Socialdemokraterna och Alliansen. Man lär sig acceptera och fungera med dom regler och värderingar man lever i, det var det bästa som jag tog åt mig av från den här dokumentären.

Men det var också väldigt intressant att se politikern från Dansk Folkeparti berätta om hur han såg på saken och hur han tolkade dom riktlinjer som invandrare måste följa. Det var inget annat än vämjeligt det som han sade. Han sade rakt ut att riktlinjerna kring att respektera kön, religon och hudfärg bara gäller invandrarna gentemot danskarna och inte tvärtom. Han såg det som upplysning att utmåla muslimer som fienden och det var helt surrealistiskt. En högt uppsatt representant för Danmarks tredje största parti sitter helt öppet och säger dom här sakerna. Men är skillnaden så stor gentemot Sverige egentligen? Många av våra politiker säger samma saker fast inte öppet.

Lena Sundström tar också upp argument om att fördomar behandlas bäst om man låter dom luftas men visar tydligt på att fördomar mår bäst på så sätt att dom blir accepterade och växer sig ännu starkare om dom får luftas för mycket. Det är många som menar att det är bra att Sverigedemokraterna får uttala sig mer och mer eftersom deras argument så ofta är inte bara baserade på en unken människosyn utan dessutom ofta helt felaktiga. Men då tror jag nog att man överskattar svenskarna ganska rejält. Jag tror inte det är omöjligt för Sverigedemokraterna att få 15-20% röster i Sverige med en lyckad kampanj och lite fart i seglen. Jag gillar inte metoden att försöka tiga ihjäl dom men frågan är hur man ska göra. Danmark är en väldigt intressant förebild för Sverige och den här dokumentären lyfter verkligen många saker som jag tycker går lite förlorade i den vanliga debatten.

Slutligen vill jag bara säga att det var en väldigt bra, sevärd såväl som tänkvärd dokumentär gjord med den värme, humor och intelligens som är Lena Sundströms kännetecken.

Då var den första säsongen av Roast på Berns slut och jämfört med SVTs Grillad har det varit väldigt mycket bättre tycker jag. Jag tycker det var helt fel beslut av femman att vänta tills nu med att sända det, många av skämten byggde på aktuella händelser som så här ett halvår senare inte direkt är så aktuella längre. Framförallt tycker jag nog första avsnittet med Björn Gustafsson hade varit mycket roligare när hysterin kring honom fortfarande pågick.
Programserien har varit väldigt ojämn, både från komiker till komiker och från program till program. Det klart sämsta programmet var också det med den klart sämsta bokning Sofia Wistam. Det var nog också den enda roastningen som jag på det stora hela skulle kalla misslyckad, även om det inte var det avsnittet som spelades in sist så verkade komikerna rätt trötta på att skämta om varandra. Dom bästa skämten var redan dragna kändes det som och det var ett par man hade hört förut av någon annan också. Gästen själv, Sofia Wistam är ju totalt menlös. Alltså verkligen helt och hållet och totalt menlös. Jag menar menlös till den grad att både Markoolio och Felex Herngren kändes som vassa och heta bokningar.
Avbetning av alla roastningar och lite annat snack efter hoppet.

Björn Gustafsson, rätt lätt men ändå rätt klockrent. Överskattad, ung, dåligt med material men ändå med kärlek. Det funkade väldigt bra. Höjdpunkten i programmet var för mig när Björn Gustafsson snöt sig med en tusenlapp. Så enkelt men ack så roligt.

Pernilla Wahlgren var den största överraskningen, hon bjöd verkligen på sig själv och visade upp en härlig självdistans och det blev en otroligt härlig energi mellan henne och roastarna som hade en hel del kul material att gå på. Jag minns ingen särskild höjdpunkt men något som satte sig var när Betner kommenterade att hon hade knullat ihop ett avsnitt av Sopranos.

Robert Gustafsson var ett annat program jag gillade, det var verkligen fullt av intern humor och interna konflikter kom ut i ljuset på ett sätt som var gjort med riktigt bra roast-känsla. Det ska vara på riktigt, man ska ta upp riktiga saker att roasta offret om och det gjorde dom verkligen här. Men det var gjort med respekt och värme ändå. Just det där med att elakheterna ska vara relevanta var annars ett av dom största problemen med Grillad, det blir inte roligt om elakheten inte bygger på en sanning. Även om det inte var så himla kul så var nog höjdpunkten ändå när Johan Rheborg tog upp en konflikt där Robert hade snott material av honom.

Henrik Schyffert funkade också men kändes lite avslagen, han hade ju redan blivit roastad en gång tidigare och jag tror många hade bränt sitt bästa material där. Det var ändå väldigt roligt och jag tycker ändå roasts blir bäst när det känns lite internt och man får ta del av personliga saker från ett roast-perspektiv. Minns inte riktigt någon höjdpunkt, men det var när Schyffert såg ut att verkligen ta åt sig. Även om han tog åt sig med lite distans så såg han verkligen träffad ut, men nu minns jag inte vad det var som fick honom att se ut så.

Roastningen av Bert Karlsson funkade mycket bättre än jag väntat mig. För att en roast ska funka måste det finnas värme nånstans trodde jag men roastningen av Bert Karlsson bevisade att det räcker att det finns nån form av respekt vilket jag ändå har för honom, precis som vissa av roastarna verkar ha. Precis som jag skrev då så håller jag väldigt sällan med honom, men jag känner ändå någon form av respekt för någon som vågar säga vad man tycker istället för att låtsas som något annat och det var nog mest det som gjorde att roasten funkade. Annars är Bert Karlsson ett allt för enkelt och osympatiskt mål men nu blev det rätt kul ändå.

Felix Herngren har jag gått i vågor för vad jag tycker om, jag tyckte Papi Raul var sådär, jag tyckte Dan Bäckman var skitrolig, jag tyckte Tim Hibbins var blandad, jag tycker hans karaktär i Hjälp är värdelös och jag tycker nu mer han verkar vara en idiot privat. Men jag gillade på det stora hela roastningen och jag tyckte han klarade sig bra fram tills det var hans tur att ge igen. Thomas Bodström grejen var kanske lite kul i teorin men kändes mest pinsam i praktiken. Höjdpunkten för kvällen var när Andre Wickström helt enkelt lästa upp en lokaltidnings recension på Fredrik Anderssons roast-skämt som hade hade provat på publik några dagar tidigare.

Roastningen av Markoolio var rätt kul men dominerades av det otroligt jobbiga framträdandet av Cecilia Frode. Det var också kvällens höjdpunkt även om det mest var pinsamt och jobbigt.

Roastningen av Sofia Wistam var som sagt den klart sämsta även om höjdpunkten när Peter Wahlbeck sade åt Soran Ismail att inte prata så fort för att det blir svårt att klippa då var otroligt kul.

Överlag har det som sagt varit väldigt ojämnt. Bitvis otroligt roligt, bitvis bara tröttsamt. Men det har aldrig känts långtråkigt och jag hoppas dom får bättre gäster nästa säsong. Jag tycker också problemet med Grillad blir så tydligt när man här får se hur en riktig roast på svenska går till. Nu tyckte jag iofs att Grillad var rätt okej ändå, men detta var på det stora hela mycket bättre. Till stor del för att man helt enkelt valt komiker som passar i formatet. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå hur man tänkte när man valde att ha med Claes Malmberg och Lennie Norman. Och jag har ännu svårare att förstå hur dom två tänkte när dom valde att vara med, för att sedan hoppa av. Eller ja, med tanke på hur mycket alkohol och andra droger dom har fått i sig genom dom väldigt många åren dom levat är det kanske inte så konstigt förresten.

Överlag har nog Magnus Betnér varit bäst även om jag varit lite besviken på hans högsta nivå. Han håller en stabil och bra medelnivå men jag tycker han mycket sällan lyckades dra till med något riktigt riktigt bra.
André Wickström har känts otroligt ojämn, bitvis jätterolig, bitvis riktigt riktigt dålig faktiskt.
Petre Mede må ha allt för lite material och vara väldigt dålig när hon är som sämst, vilket dessutom är för ofta, men jag gillar henne ändå. Ibland tycker jag hon är skitrolig och jag gillar verkligen hennes energi och attityd även när hon är dålig.
David Batra har ibland känts lite fel som rostare, han har inte riktigt byggt upp sina skämt så som jag är van vid när det gäller roasts. Ibland har det dock funkat väldigt bra, men ibland inte.

Det har varit en kul säsong ändå och om inte annat så tycker jag det är kul att se den svenska humoreliten i ett lite friare format än man är van vid, som t.ex. Parlamentet eller varför inte det nya fånigt tama Cirkus Möller.

How Not To Live Your Life är en småkul brittisk serie som jag inte tror att vi skrivit om tidigare här på bloggen och trots att jag tycker om den kan jag förstå varför. Det finns liksom inte så mycket att säga. Serien handlar om Don Danbury som är en man som inte riktigt lever det liv en man i hans ålder förväntas leva. Han flyttar in i sin mormors hus som han ärver när hon dör, eller nått sånt. Minns inte riktigt. I första säsongen förälskar han sig i en tjej, Abby, som hyr ett rum av honom men hon har pojkvän så Don är mest olyckligt kär. I slutet blir hon singel och Don ser sin chans men hon åker till Australien eller nått. I andra säsongen flyttar en ny tjej, Samantha, in och mot slutet av säsongen uppstår det känslor dom emellan men precis innan någonting ska hända får han ett SMS av Abby som säger att hon är tillbaka i England och undrar om hon kan flytta in i sitt gamla rum hos Don.

Hela den storyn är rätt oengagerande för mig och fungerar mest som ett ramverk åt Don för att leverera sin humor. Huvudrollen spelas av Dan Clark som också är skapare och huvudförfattare av serien. Jag får känslan av att han skriver väldigt mycket själv, det är ganska ojämnt och många saker känns som dom hade kunnat göras bättre om det hade varit fler inblandade i processen. Det kanske inte alls stämmer, men det är den känslan jag får. I huset bor även Eddie Singh, eller ja, han bor ju inte där egentligen, men i praktiken gör han det. Eddie spelas av David “Torn mimaren” Armand och han spelas bra. Eddie tog hand om Dons mormor innan hon dog och nu tar han mest hand om Don istället. Jag gillar verkligen samspelet mellan Don och Eddie och hur det har utvecklats under seriens gång. Eddie har en överdriven naivitet som hade varit svår att ens roas av om det inte varit för David Armands fantastiska skildring av det. Han lyckas verkligen med att leverera karaktären Eddie på ett otroligt trovärdigt och charmigt sätt vilket jag tycker lyfter alla situationer han är med i.

Det är en underhållande och trevlig serie att följa, humorn känns lite egen och den levereras kanske inte riktigt som man är van med i dom flesta andra serier vilket gör att iaf jag uppskattar den mer än jag kanske hade gjort annars. Det är inte jättebra, men det är rätt bra och under höjdpunkterna är det ibland riktigt bra. Jag gillar också hur man ofta går lite längre än dom flesta andra humorserier väljer att göra. Eller ja, jämfört med amerikanska diton då. Peep Show t.ex. är inte direkt heller rädda för att gå lite längre än vad som är brukligt. How Not To Live Your Life är en rolig serie som jag kan rekommendera om man behöver något kul och trevligt att titta på. Det är långt ifrån något som man verkligen borde se, men Don har en del roliga idéer och Eddie är otroligt charmig så jag skulle nog vilja kalla den sevärd ändå.

Det är så jävla mycket som talar emot den här serien. Första tanken är att de försöker pleasa Buffy-crowden med ännu en kvinnlig karaktär med skinn på näsan with a pendant for combatting evil, men så oskyldigt är det inte. Effekterna, skrattretande och mer än lovligt fåniga (ljudeffekten när deras fangs åker ut?) i pilotavsnittet gör att man vet inte när det är menat på allvar eller om alltsammans är en campy irrfärd för preteens.

Den här släpiga dialekten som majoriteten av casten kör med är rentav obehaglig, dialogen undermålig och tempot förvånansvärt sömnigt. Jag satt säkert en halvtimme och väntade på att någon riktig intrig skulle kicka igång men istället bjöds jag på en banal och urtrist after school special.

För ja, alltsammans blev för uppenbart när Ann Paquin (Sookie) med en klump i halsen förklarar för sina hillbilly-polare på baren att det är fel att döma ut en hel grupp för något ett fåtal individer ur gruppen har gjort… men jösses, du kanske skulle bespara din humanism för några andra än de skendöda jävlar som föder sig på mänskligt blod?

Jag medger att premissen är god, men som piloten såg ut så kan det inte bli annat ett trainwreck i höst. Genomförandet är så klumpigt, ofräscht och kackigt så att man vill ruska om honom och fråga, Alan, vad hände? Vad hände med mannen som gav oss fantastiska Six Feet Under?