Jag var väldigt förtjust i Futurama när det visades och blev sur när det lades ner. Desto gladare blev jag då av nyheten att det skulle komma tillbaka med fyra stycken långfilmer direkt till DVD. Jag blev besviken på den första filmen, Benders Big Score, men hade ändå ganska höga förhoppningar på fortsättningen. The Beast With a Billion Backs var dock ännu sämre. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som saknas och vad det är som gör att filmerna inte alls har den där härliga känslan som tv-serien hade. Det var nämligen en av dom bästa sakerna med serien, på samma sätt som med t.ex Top Gear så var det liksom den där speciella känslan som serien gav en som var dess största styrka. Och den saknas helt för mig i dom två filmerna som jag sett hittils. När dom flesta skämt dessutom inte håller särskilt hög klass blir det ganska trist.

Intressant i The Beast With a Billion Backs tycker jag dock är att den tar upp polyamori vilket man inte ser särskilt ofta. Hela filmen verkar liksom kretsa kring det på något sätt om det nu inte är jag som övertolkar. Vad den vill säga fick jag dock inte riktigt något grepp om men Bender var ju ganska tydlig iaf, ”There is no great love without great jealousy”, vilket kanske stämmer för en del.

Jag vet, jag vet. Som ganska medveten kvinna i en tid som denna ska jag väl knappast titta på Top Model, men by golly I just can’t help myself. Det är något beroendeframkallande med att glo på bögar som klär upp, eller snarare ut, vilsna småtjejer och tvingar dem till att posa fiiiiierce!!! Jag tittar på amerikanska, kanadensiska, brittiska, och min absoluta favorit – den australiensiska. Medan Tyra Banks ANTM mest går ut på att vara bra (läs snaskig) TV och framställa Ms Bankable herself som världens åttonde underverk har AusNTM en mer professionell approach. Så även om jag gillar att Tyra har med mulliga modeller och är lite bredare i sitt val av tävlanden, är AusNTM helt enkelt mer intressant. Tjejerna är yngre, längre och drillas hårdare – men alla ansvariga är samtidigt lite schystare och mer peppande. De försöker inte sätta dit tösabitarna för att få en bättre cliffhanger innan reklampausen, de sparar inte de som är kassa modeller bara för att de gör bra TV, de är inte där enbart för att göra reklam för sig själva, utan letar verkligen efter en ny toppmodell och man får en bättre inblick i den totalt absurda modebranschen. Tjejerna som vinner den tävlingen har helt enkelt större chans att faktiskt jobba (om nu det är en positiv sak, jag kan inte bestämma mig). Förra säsongens segrare Alice har jag sett lite här och där och då är jag ingen person som har koll på mode eller design. Jag läser inte ens glossiga tjejtidningar, vilket ju kanske kan upplevas som underligt. Eh, jag läser faktiskt inga tidningar alls. Eller jo, tvspelstidningar när jag är på muggen. Nu vet ni det.

Läs hela posten »

Först och främst vill jag be om ursäkt för min megaseghet! Jag och sambon har precis köpt och flyttat in i en ny lya, om det är någon ursäkt. Det har tagit det mesta av min fritid och energi. Men nu har jag äntligen skrivit klart posten! Så håll i hatten, här kommer mitt tjat om de älskade buffykaraktärerna.

Läs hela posten »

Trots att serien handlar om vampyrer, demoner och drösvis med lik var säsong 1 ändå ganska solig. Sedan kom säsong 2, fyllt med hjärtskärande avsnitt levererade med en allt annat än solig ton. Seriens första tolv avsnitten har dock varit väldigt viktiga i och med att de byggt upp vår relation till dessa underbara karaktärer. Utan den hade det ju inte rört oss nämnvärt när alla hemska, brutala saker händer dem i säsong 2. För det gör det. Tyvärr envisades min sambo med att titta på hela boxen med mig, och då jag inte kan gråta till film eller TV när jag har sällskap förstörde det ju lite av upplevelsen. Men jag lovar er – jag grät inombords, i floder!
Det som skiljer denna säsong väldigt mycket från den första är även att det är slut med de ändå ganska fristående avsnitten. Det finns en tydlig grundhandling, kärlek, vilket gestaltas mest av Buffy och Angels berg- och dalbanerelation. Men precis alla andra större karaktärer hittar, och vissa förlorar, kärlek under säsongens gång. Behovet av ”previously on Buffy” blir helt plötsligt mycket större (om man inte som jag satt med boxen och såg några avsnitt varje kväll). Andra höjdpunkter är att vi får se The Magic Box för första gången, och att Jonathan sakta men säkert utvecklas från statist till återkommande birollare.
Då denna säsong är 22 avsnitt lång kommer det bli en topp 10! En låååååååång topp 10. Sedan vill jag bara säga att jag ibland hänvisar till senare säsonger, utan att vara alltför detaljerad, så om du är ny till Buffy läser du på egen risk.

Läs hela posten »

Det hela utspelar sig i en liten stad i Pennsylvania kallad Scranton och handlar om vardagen på ett kontor. Chefen Michael Scott (Steve Carrell) är en uppmärksamhetskåt barnrumpa i en fyrtioårings kropp, och hans högra hand Dwight Schrute (Rainn Wilson) en läskig kombination av Steve Irwin och valfri scifinerd. De vi ska identifiera oss med, dock, heter Jim (John Krasinski) och Pam (Jenna Fischer) och är uppenbart förälskade i varandra. Saken kompliceras dock av att Pam är förlovad med någon annan sedan tre år tillbaka och varken hon eller Jim erkänner att det finns något mellan dem.

Läs hela posten »

Då var det så äntligen dags för humorskeppet Sverige Pussas och Kramas signerat Schyffert, Haag och Wickström m.fl att sjösättas och fortsättningen på Sverige Dansar och Ler kändes på förhand otroligt lovande. Men det dröjde verkligen inte länge alls innan jag blev besviken. Den inledande berättarrösten bäddar fint men den första sketchen med Schyffert och Wickström i nån slags S&M-lek känns inte bara otroligt dålig och trist utan dessutom väldigt väldigt gjord. Filip & Fredriks Juno-ripoff var iofs både fin och rolig medans Glans ensamma man mest kändes tragisk. Glans spelar den rollen väldigt bra men den är inte ens i närheten så briljant och finslipad som Robert Gustafssons Roland i Torsk På Tallin utan känns bara som en rätt tråkig drift med ensamhet. Sen förstår jag mig inte riktigt på Studio Tore, tycker inte det blir särskilt roligt alls faktiskt. Björn Gustafssons starka röror var riktigt roligt, Anders & Måns stjärtsnack likaså och Wickströms ”komplimang” till Schyffert också.
Överlag en stor besvikelse men man kan ju hoppas på bättre saker nästa vecka och helt dåligt var det ju ändå inte.

I första posten om Buffy the Vampire Slayer skrev jag om mina favoritavsnitt från första säsongen, men något som är mycket viktigare är ju karaktärerna. För den här serien är inte som CSI där allting hänger på veckans mordgåta, eller ja i det här fallet är det ju monster. Nej det gäller att lära känna människorna och hur de fungerar i världen, med – och utan – varandra. När jag satte mig ned för att se om första säsongen var jag ganska säker på vilka jag skulle gilla och vilka som skulle gå mig lite på nerverna. Men jag hade totalt fel. Dels har jag utvecklats själv, dels har jag inte de senare säsongernas versioner av karaktärerna färskt i minne. Sådant påverkar en oftast mycket mer än man tror.

Läs hela posten »

Jag har länge tänkt göra en buffylista för varje säsong, men har ständigt skjutit upp projektet. Inga riktiga recensioner, utan bara en lista med kommentarer. Men nu har jag äntligen satt mig ned i tvsoffan med penna och block och sett första säsongen från början till slut. Mitt första möte med Buffy var filmen från 1992 och jag är en av få som faktiskt gillar den. Jag såg den på TV någon mörk natt och uppskattade humorn mycket, vilket jag även gör idag (haha, som när Benny försöker komma in hos Pike). Så när TV4 (eller?) började sända serien några år senare tittade jag så mycket jag kunde. Men detta var innan nedladdningens och dvdboxköpens tid så jag missade en hel del och såg aldrig hela säsonger. Första gången jag såg de tolv avsnitten i sträck var efter att ha sett säsong 5-7 och i jämförelse med dem så upplevde jag säsong 1 som ganska dålig. Något man måste gå igenom, för att sedan njuta av resterande säsonger. Så jag var inte superexalterad nu när jag satte mig för att plöja igenom boxen. Men till min förvåning var serien mycket bättre än jag hade väntat. Det är faktiskt riktigt svårt att lista dem, då de är väldigt jämna avsnitt. Men även om det inte är något som sticker ut som riktigt dålig är det heller inget som sticker ut som riktigt bra. På det stora hela är handlingen inte speciellt fantastisk, jag är inte alls intresserad av The Master (Mark Metcalf) hur charmig han än må vara, utan det som gör avsnitten är humorn och karaktärerna.

Läs hela posten »

För några veckor sedan fick gänget bakom Jackass fria händer att göra nästan vad dom ville under 24 direktsända timmar på MTV. Det hela sammanföll med lanseringen av webbplatsen Jackassworld där man kan se allt möjligt från Jackass. Under sina 24 timmar på kanalen bjöd man på både nya och gamla stunts blandat med diverse andra dumheter. Bland annat Party Boy New York som ni kan se här ovan.

När Jackass hade premiär för snart 8 år sedan blev jag helförtjust direkt. Det är lite svårt att sätta fingret på exakt vad det var som gjorde mig så otroligt förtjust. Jag har aldrig tyckt att det varit så kul att se folk som gör illa sig och många stunts som görs och bara går ut på att någon gör illa sig är bara tråkigt och onödigt. Det är därför jag aldrig gillade Dirty Sanchez då ALLA deras stunts går ut på just det, att någon helt enkelt gör sig illa.
Nej, det jag gillade så otroligt med Jackass är snarare de otroligt karismatiska personerna, och då främst Johnny Knoxville, i kombination med en otrolig påhittighet vad gäller olika stunts, Dolda Kameran-spratt och andra helt absurda påhitt och upptåg. Att bara fascineras över hur dom kommer på allt är ett nöje i sig.
Jag gillade dock inte någon av dom spinoff-serier som kom efter Jackass.
Viva La Bam var för det mesta bara irriterande och man fick lust att läxa upp den bortskämda ungjäveln Bam Margera ordentligt. Ok, ungjävel kanske inte passar då han är äldre än mig, men han är fortfarande en bortskämd snorvalp som behöver läxas upp.
Wildboyz tyckte jag mest bara var långtråkigt och segt. Steve-O är rätt jobbig och känns ganska tragisk på många sätt. Chris Pontius är väldigt härlig men funkar bättre när han inte är själv i fokus.

Dom saknade helt den charmiga gemenskap och påhittiga stunts som jag gillade så mycket med orginalet. Det är få serier som jag haft så roligt med som Jackass och även om dom kanske borde slutat på topp så är det bitvis fantastiskt roligt.

Det som verkade så bra, Morgonsoffan, i SVT blev ju inte riktigt vad det utlovade. Åtminstone inte efter första avsnittet. Med strålande komiker som Björn Gustafsson, komiker som Johan Glans, och mindre roliga David Batra kunde det åtminstone ha blivit bra.

Petra Mede är fullkomligt briljabel i rollen som morgonsoffaprogramledare och skulle i princip kunna sätta sig i vilken morgonsoffa som helst utan att någon skulle ifrågasätta hennes plats. David Batra kör sitt vanliga jag som tyvärr sällan bjuder på några överraskningar. Istället är det hyggligt krystat skådespel och lite för utdragna skämt. Björn Gustafsson som ungdomsreporter är precis som SVT skulle göra en ungdomsreporter på riktigt, och det är just de saker som jag finner roligt med Morgonsoffan: metahumorn. Det pratas stundom som i ett morgonsoffeprogram, det låter som ett morgonsoffeprogram och det är grafik som i vilket morgonsoffeprogram som helst. Tills David Batra drar ut på ett illa upplagt skämt med Maria Wetterstrand eller Johan Glans som psoriasisdrabbad tävlande.

Det kanske är för tidigt att döma ut hela programmet, men humorn är ganska svag. Tafatta försök att få med kända människor fallerar på dåliga skämt och icke anpassad skådespel för de kända människorna.

Behållningen är snarare vinjetterna, grafiken, Petra Medes tokstilsäkra rolltolkning och det faktum att vi får se mer av Björn Gustafsson.

Döm själva. Och hoppas på bättre fortsättning. Skakiga förstaavsnitt har vi sett tidigare: