Jag har sedan i sommras kollat igenom 3rd Rock From the Sun efter att ha blivit påmind om den serien på TV4 Komedi. Serien handlar om fyra utomjordingar som kommer till jorden i mänskliga skepnader för att studera jordelivet och det mänskliga släktet.
Den har helt klart vissa kvalitéer och premissen är väldigt tacksam för en komedi då det finns mycket mänskliga egenheter att driva med. Man har också en bitvis strålande John Lithgow i huvudrollen. Så på det stora hela är det en lite småkul serie men med ett extremt styltigt och typiskt upplägg som visserligen ändå funkar, det är lite småkul i 20 minuter och sen är det bra.

Det är dock vissa saker jag stör mig på och då är det framförallt dom otroligt tröttsamma sexistiska skämten. Återkommande saker som att Sally pga sina kvinnliga hormoner är lätt besatt i skor och liknande saker får det att vändas i magen på mig. “Det är bara på skoj, ta det inte så allvarligt…” kanske man kan tycka men jag står verkligen inte ut med det. Tycker någon att det är roligt liksom? Det är mängder med “mänskliga” egenskaper av alla möjliga slag som man driver med, med “mänskliga” menar jag “västerländskt kulturella och sociala”. Och det är just det jag sitter och stör mig på väldigt ofta, jag tycker det är synd att man inte istället skulle skämtat med fenomenen ur ett annat perspektiv där man driver med hur konstruerade av samhället dom är. Istället skämtar man om att det är biologiskt och hur utomjordingarna reagerar konstigt på det. Klart jag överanalyserar, men jag är känslig vad gäller sånt. Och jag tänker ofta vilken riktigt bra, rolig serie man kunde gjort med den här premissen istället.

Serien känns allt mer tröttsam mot slutet och man börjar verkligen tröttna på att utomjordingarna inte känner till typiska fenomen på jorden efter att ha varit här i 6 år. Men serien har som sagt ändå sina höjdpunkter här och var och bjuder på 20 minuter lättsmält underhållning som passar bra att äta lunch till om man inte har något annat att göra.

Jag känner inte att jag fått svar på den frågan men det spelar heller ingen roll, diskussionen om något är oftast intressantare än svaret. Fredrik Lindströms nya program Vad är en människa? känns kanske lite väl underproducerat men jag satt ändå fängslad hela timmen.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag tycker den nästan helt svarta studion får ämnet och samtalet att verkligen hamna i fokus eller om jag tycker det bara gör programmet mer svåråtkomligt och tråkigare än det hade behövt vara. För min del spelar det inte så stor roll då jag blev otroligt fängslad av samtalen dom förde och mina enda egentliga invändningar är det att jag inte kan få delta i diskussionen.
Det var flera tillfällen då jag kände att jag ville ge mig in och ge ett annat perspektiv som jag tycker dom missade eller vidareutveckla någonting dom sade som jag tyckte dom lämnade lite väl fort.

Jag var lite rädd för att programmet inte skulle leva upp till mina lätt uppskruvade förväntningar men det tycker jag absolut att det gjorde. Visst, Lindström ser även här lite väl nöjd ut med sina egna förklaringar ibland precis som i hans tidigare program men det funkar liksom. Annars finns det ju inte så mycket mer att säga om ett program som bara går ut på att två personer sitter och pratar i en timme. Om ni missade programmet så finns det tillgängligt på SVT Play.

Jag har alltid varit lite svag för rättegångsdramer, både som filmer och som tv-serier. En av dom kanske allra bästa som också kanske är en av dom som gjorde mig så förtjust i genren är Murder One, som tar den lite modiga vägen att under en hel säsong bara följa ett enda mål. Men det är inte den jag ska prata om nu utan en annan av mina rättegångsfavoriter, nämligen The Practice, eller Advokaterna som den heter när det sänds på TV4 här i Sverige.

Serien chocköppnar verkligen i högt tempo med ett stort fall mot ett tobaksbolag som sedan är en röd tråd genom hela första säsongen, som dock bara är på sex avsnitt. Förutom det stora fallet som spelar ut sig under säsongen så har nästan varje avsnitt ännu ett riktigt gripande och/eller tankeställande fall som tas om hand av en av dom oerhört karismatiska karaktärerna på firman. Det är en mycket stark ensemble man har lyckats få ihop här där ingen karaktär känns överflödig eller finns där som utfyllnad utan varje karaktär känns verkligen levande. Serien kretsar främst kring advokaterna på firman men även hos deras goda vän Helen Campbell som är åklagare. Dom starka karaktärerna ihop med många spännande fall som ofta ställer ens tankar kring moral & etik och lag & ordning på sin spets gör att det blir det väldigt enkelt att man dras in i det ordentligt. Vissa fall berör mig verkligen och det är inte helt enkelt att göra ska jag säga. Eller vem försöker jag lura, SÅ svårt är det inte. Jag är ganska lättpåverkad egentligen, jag vill bara inte erkänna det.

Firman utvecklas från att vara en ganska skruttig firma som nästan bara sysslar med brottsmål till att iaf skaffa sig ett riktigt advokatskontor istället för något som mest påminner om ett gammalt förrådsutrymme. Parallelt med firmans utveckling får vi så klart följa karaktärerna och deras relationer vilket inte direkt är seriens starka sida men det håller ändå hyfsad klass. Styrkan ligger i brottsfallen, eller, iaf fram tills sista säsongen.

Serien började kännas lite trött mot slutet och drabbades av stora budgetnedskärningar och serien skapare David E. Kelley bytte ton helt. Han introducerade en ny karaktär vid namn Alan Shore spelad av James Spader. Helt plötsligt är serien tokrolig och det blir en lätt absurd känsla att se alla gamla karaktärer fortsätta spela sina allvarliga roller medans James Spader har lekstuga utan dess like med sin karaktär. Hela sista säsongen av The Practice känns som ett utdraget pilotavsnitt för spinoffen Boston Legal som drog igång året efter. Man får heller inte glömma William Shatners makalösa tolkning av Danny Crane. Bara den tajmingen han har när han utbrister “Danny Crane” i tid och otid är helt briljant.

The Practice gick från lätt avslaget och tröttsamt i säsong 7 till helt fantastiskt och skitroligt i en handvändning och avslutar på en helt oväntad high-note.

Jag såg verkligen fram emot Extras julspecial som jag hade skyhöga förväntningar på och det är alltid lite läskigt att faktiskt se något som man har så höga förväntningar på. Tonen sätts direkt och man känner sig nästan obekvämt deppig redan från början. Dom små geniala bitar vi får se från When the Whistle Blows står i fantastisk kontrast mot den dystra och deppiga ton som serien i sig själv har. Även Stephen Merchants karaktär agenten Darren Lamb bjuder på några underbara skratt. Jag är mycket glad över att julspecialen fokuserade på just det jag hyllade och ville ser mer av i den post jag skrev när säsong 2 var slut, Andys och Maggies vänskap. Vissa verkar mest ha fokuserat på mycket av det runt ikring men för mig handlar det här nästan helt och hållet om vänskap och att hitta in plats i livet, allt det andra fungerar mest som katalysator.

Det är verkligen smärtsamt att se Andy bete sig som han gör och se smärtan i ansiktet på Maggie. Det är helt fantastiskt fångat av Ashley Jensen och mitt hjärta vrider sig i plågor vid flera tillfällen. Andy är för upptagen med att klaga på allt som är dåligt att han glömmer bort vilket bra liv hade hade kunnat leva om han bara ville.
Scenen där han tvingar Maggie låtsas vara hans assistent är för mig mer om hur han glömmer bort att hon faktiskt är hans vän och bara använder henne som nån rekvisita än om att få fram pinsamhetshumor, även om man gör det också. Precis som när han ringer upp henne och undrar om hon vill följa med honom till restaurangen, inte för att han vill ha hennes sällskap utan för att han inte vill gå dit själv.

Maggie har verkligen flera riktigt starka scener, som när hon vid inspelningen med med Clive Owen säger: “Im not happy with that. I dont want the dung on my face.” Eller när hon pratar med Darren om att hon inte gjort någonting med sitt liv. Det hon hade var en nära vän men nu när han är borta upptäcker hon att hon har ingenting annat, när dom båda var helt okända hade dom iaf kul tillsammans som hon säger på restaurangen.

Scenen i slutet där Andy i Big Brother huset får nog och börjar prata om dagens besatthet vid kändisskap är verkligen hur bra som helst, från det att han börjar prata om sig själv. Att se honom inse vad han förlorat och se honom hitta tillbaka till vänskapen med Maggie och att se Maggies reaktion på det hela är bland det bästa jag sett på TV och att se det klippas till en hysteriskt rolig Darren Lamb kommentar är lika effektivt som det är genialiskt. Man kunde inte regisserat min reaktion bättre, där satt jag deppig med tårfyllda ögon och helt plötsligt exploderar i ett gapskratt och tårarna hölls inte tillbaka längre.

Jag hade skyhöga förväntningar på julspecialen men den inte bara levde upp till dem utan den överträffade dem. Det har tagit mig en månad att skriva det här för jag känner att jag vill göra det rättvisa men efter att precis ha sett om det i sin helhet inser jag att jag aldrig kommer lyckas med det så det här får duga.

Så här i strejktider är det svårt att veta vad man ska hitta på. Jag har inte direkt energi eller lust att sätta mig in i en nya riktigt bra serie just nu utan fyller behovet med lite blandad gammal kompott, lite Fawlty Towers, lite Top Gear, lite The Daily Show från i somras som jag missat och lite annat smått och gott. Så när American Gladiators är tillbaka i nytt format efter 10 år tänkte jag att man lika gärna kan ge det en chans. Dels för att jag älskade programmet när jag var liten men också eftersom jag med mitt stora MMA-intresse var lite nyfiken på hur Gina “Crush” Carano skulle fungera i programmet.

Det första jag lägger märke till är dock hur extremt föråldrat formatet känns. Det går långsamt och trots att dom klipper mellan dom olika momenten väldigt fort så blir det mest väldigt slött och tråkigt. Nu hade jag kanske tyckt annorlunda om jag var 10 år men man märker hur dagens TV fungerar mycket rappare än så här, att ta ett nästan 20 år gammalt format och föra in det i dagens tablå fungerar inte riktigt. Man behöver anstränga sig för att modernisera formatet och det tycker jag inte riktigt dom lyckats med. Sen tycker jag iofs att hela upplägget i sig känns ganska fånigt idag men det är en annan sak.

Själva tävlingsmomenten har knappt ändrat på sig ett dugg och det blir aldrig särskilt spännande. Vissa saker är lite roliga att se men det känns oftast som det är slumpen som avgör allt för många moment och det enda som verkligen känns som en riktig tävling är hinderbanan på slutet som mest är jobbig att se på då alla tävlande är helt slutkörda.

Hulk Hogan och Leila Ali känns ju inte som dom mest karismatiska programledarna heller för den delen vilket gör att intervju- och presentations-momenten känns väldigt stela och långsamma.

Sen vet jag inte om jag är partisk, men visst hade “Crush” utstrålning som utklassade dom andra gladiatorerna?

Life on Mars. Brittisk polisserie från 2006, två säsonger.

DCI (ung. kommissarie) Sam Tyler är en brittisk modern bobby som, i seriens nutid, 2006, mitt uppe i en brottsutredning hamnar i koma efter en bilolycka. På bilstereon lyssnar han på David Bowies Life on Mars? och när han återfår medvetandet igen så har han transporterats tillbaka till 1973, där han finner att ett lyckligt missförstånd förklarar hans plötsliga ankomst. Men har han rest i tiden, eller är han död eller blivit galen?

I 70-talets Manchester blir Tyler, med sin kunskap om moderna polismetoder, en udda figur. Han hittar dock sin plats, under den små-alkade DCI Gene Hunt. Tillsammans löser de så småningom brott på löpande band, även om Tyler och Hunts metoder snart utgör två diametrala poler, där Tyler är den progressiva paragraf-ryttaren och Hunt mer låter ändamålen helga medlen.

Serien bygger på två delar, dels polisarbetet i ett ganska färgstarkt brittiskt Starsky & Hutch-sjuttiotal, som är den bästa delen, och dels Tylers försök att klura ut vad som egentligen händer och hur han ska ta sig “hem” till 2006 igen. Som polisserie är den underhållande, men känns inte som någon remake på någon gammal serie, då det hela tiden finns ett väldigt modernt och medvetet perspektiv. De berör i vissa avsnitt teman som konflikten i Nordirland, huligan-kulturen och rasismen mot asiater, och polisens roll i det brittiska samhället.

Titeln på serien, och handlingen, får en att undra hur stora David Bowie-fans manusförfattarna egentligen är, när den kan sammanfattas med halva refrängen i Life on Mars?:

Take a look at the lawman
Beating up the wrong guy.
Oh man!
Wonder if he’ll ever know
He’s in the best selling show.

(Speciellt när en spinoff-serie, med Gene Hunt, som ska utspela sig 80-talet fått titeln Ashes to Ashes.)

Ska man vara kritisk mot något i serien, så är det den överhängande berättelsen, om Tylers mystiska tidsresa, som stundtals brister i logiken och i slutändan får ett (i mitt tycke) lite inkonsekvent slut. Men, som underhållning levererar det otroligt bra. Samtidigt lyckas de skapa en ganska sorglig underton då man känner för Sam Tyler, i hans enorma utanförskap och ensamhet.

Jag har länge försökt formulera mina tankar kring Dexter och nu när man sett hur det hela binds ihop känner jag att jag faktiskt kan göra det på ett konstruktivt sätt. För att undvika att spoila någon så läser ni det efter hoppet. Continue reading →

Johan tog upp fenomenet med vissa tv-serier som går en förbi då dom liksom inte känns som “riktig TV” och på Discovery är det fullt med sånna serier. Dirty Jobs är ett perfekt exempel och även om det i Sverige sänds 22.00 på måndagar så är det ett program som jag tycker passar perfekt in perfekt i kategorin “Bakfylle-TV”. Uttrycket i sig har inte så mycket just med att vara bakfull att göra utan handlar helt enkelt om TV som passar sig bäst att avnjutas liggandes i soffan en seg och härlig söndag.

Dirty Jobs leds av den mycket karismatiske Mike Rowe som helt enkelt reser runt och provar på en massa skitiga jobb. Han drar sig verkligen inte för att ta i ordentligt utan det är en hel del riktiga skitjobb han har tagit sig an. Det är fascinerande att se jobb man aldrig hört talas om eller ens reflekterat över att det finns men hur mycket slit som faktiskt läggs ner på just det. Han provar på allt ifrån att tjära tak till att göra vin till att föda upp strutsar eller kalkoner eller allt man kan tänka sig egentligen. Det är grymt intressant att få en insyn i hur dom här jobben fungerar och Rowes utstrålning och humor gör att det blir en enkel sak att ta till sig.

En annan sak som jag tycker är roligt är hur kameramännen är aktiva deltagare och inte bara försöker vara osynliga vilket gör sig väldigt bra i den här typen av dokumentära program. Jag tycker det känns som att man kommer närmre det hela samtidigt som det helt enkelt blir väldigt roligt när Rowe skojar med dom. Dirty Jobs är bra skit, kolla in det om du inte redan gjort det.

Jag halvdissade den amerikanska versionen av Kitchen Nightmares för ett tag sedan och det var då mest den horribla produktionen och dom lite väl enkla lösningarna som jag hade invändningar emot. Det blev mer Extreme Makeover: Kitchen Edition istället för konstruktiva och intressanta lösningar. När så den femte säsongen av den brittiska förlagan Ramsay’s Kitchen Nightmares drog igång igår var jag inte sen med att kolla in det för i grunden finns här potential till riktigt bra TV om man inte schabblar bort det med kass produktion. Och det var verkligen som natt och dag, en liten kort introduktion till vad vi kommer få se i avsnittet var allt och sen lät man verkligheten tala för sig själv. Det är fascinerande att se hur viktig produktionen är och hur mycket samma upplägg med samma huvudperson kan skilja sig så otroligt mycket. Jag blir minst sagt lite trött på den överarbetade amerikanska produktionen, jag menar, varför gör man så? Har dom amerikanska tittarna så kort “attention span” att man behöver redigera sönder allting? När det var en känslosam scen i den brittiska versionen lät dom bli att klippa och istället fick vi följa Ramsays diskussion med restaurangägaren och se hur känslorna kom över honom.

Det var också ett riktigt bra avsnitt med mycket intressant dynamik i köket och en väldigt passionerad och godhjärtad men svag ägare och värd i Alan Love. Köket bestod av två kockar, en fransk som verkade helt inkompetent med ett hett temperament och en australiensisk slacker som inte brydde sig ett dugg och ingen av dom var ansvariga för köket. Det var väldigt kul att se hur slackern tog allt mer ansvar och verkade allt mer engagerad, från början var han mest på genomresa och jobbade till sig lite pengar bara men när Ramsay återvände två månader senare verkade han fortfarande engagerad i sitt jobb. Fransmannen blev inte långvarig efter att Ramsay åkt och det var inte särskilt oväntat. Programmets höjdpunkt var dock värden och ägaren Alan Love, vilken karisma. Han var nära att bryta ihop flera gånger och det blev flera bra argumentationer med Ramsay där Ramsays vanliga burdusa stil inte riktigt gick hem utan man fick se honom ta till andra sätt för att nå fram till Love vilket var en väldigt skön omväxling. Att se hur glad och avslappnad Love var när Ramsay återvände var verkligen hur skönt som helst, men kände och led med honom genom hela avsnittet och att se hon lycklig var hur härligt som helst. Det är så här den här typen av program ska göras och när man har personer som Gordon Ramsay och Alan Love blir det inte fel.