Johan tog upp fenomenet med vissa tv-serier som går en förbi då dom liksom inte känns som “riktig TV” och på Discovery är det fullt med sånna serier. Dirty Jobs är ett perfekt exempel och även om det i Sverige sänds 22.00 på måndagar så är det ett program som jag tycker passar perfekt in perfekt i kategorin “Bakfylle-TV”. Uttrycket i sig har inte så mycket just med att vara bakfull att göra utan handlar helt enkelt om TV som passar sig bäst att avnjutas liggandes i soffan en seg och härlig söndag.

Dirty Jobs leds av den mycket karismatiske Mike Rowe som helt enkelt reser runt och provar på en massa skitiga jobb. Han drar sig verkligen inte för att ta i ordentligt utan det är en hel del riktiga skitjobb han har tagit sig an. Det är fascinerande att se jobb man aldrig hört talas om eller ens reflekterat över att det finns men hur mycket slit som faktiskt läggs ner på just det. Han provar på allt ifrån att tjära tak till att göra vin till att föda upp strutsar eller kalkoner eller allt man kan tänka sig egentligen. Det är grymt intressant att få en insyn i hur dom här jobben fungerar och Rowes utstrålning och humor gör att det blir en enkel sak att ta till sig.

En annan sak som jag tycker är roligt är hur kameramännen är aktiva deltagare och inte bara försöker vara osynliga vilket gör sig väldigt bra i den här typen av dokumentära program. Jag tycker det känns som att man kommer närmre det hela samtidigt som det helt enkelt blir väldigt roligt när Rowe skojar med dom. Dirty Jobs är bra skit, kolla in det om du inte redan gjort det.

Jag halvdissade den amerikanska versionen av Kitchen Nightmares för ett tag sedan och det var då mest den horribla produktionen och dom lite väl enkla lösningarna som jag hade invändningar emot. Det blev mer Extreme Makeover: Kitchen Edition istället för konstruktiva och intressanta lösningar. När så den femte säsongen av den brittiska förlagan Ramsay’s Kitchen Nightmares drog igång igår var jag inte sen med att kolla in det för i grunden finns här potential till riktigt bra TV om man inte schabblar bort det med kass produktion. Och det var verkligen som natt och dag, en liten kort introduktion till vad vi kommer få se i avsnittet var allt och sen lät man verkligheten tala för sig själv. Det är fascinerande att se hur viktig produktionen är och hur mycket samma upplägg med samma huvudperson kan skilja sig så otroligt mycket. Jag blir minst sagt lite trött på den överarbetade amerikanska produktionen, jag menar, varför gör man så? Har dom amerikanska tittarna så kort “attention span” att man behöver redigera sönder allting? När det var en känslosam scen i den brittiska versionen lät dom bli att klippa och istället fick vi följa Ramsays diskussion med restaurangägaren och se hur känslorna kom över honom.

Det var också ett riktigt bra avsnitt med mycket intressant dynamik i köket och en väldigt passionerad och godhjärtad men svag ägare och värd i Alan Love. Köket bestod av två kockar, en fransk som verkade helt inkompetent med ett hett temperament och en australiensisk slacker som inte brydde sig ett dugg och ingen av dom var ansvariga för köket. Det var väldigt kul att se hur slackern tog allt mer ansvar och verkade allt mer engagerad, från början var han mest på genomresa och jobbade till sig lite pengar bara men när Ramsay återvände två månader senare verkade han fortfarande engagerad i sitt jobb. Fransmannen blev inte långvarig efter att Ramsay åkt och det var inte särskilt oväntat. Programmets höjdpunkt var dock värden och ägaren Alan Love, vilken karisma. Han var nära att bryta ihop flera gånger och det blev flera bra argumentationer med Ramsay där Ramsays vanliga burdusa stil inte riktigt gick hem utan man fick se honom ta till andra sätt för att nå fram till Love vilket var en väldigt skön omväxling. Att se hur glad och avslappnad Love var när Ramsay återvände var verkligen hur skönt som helst, men kände och led med honom genom hela avsnittet och att se hon lycklig var hur härligt som helst. Det är så här den här typen av program ska göras och när man har personer som Gordon Ramsay och Alan Love blir det inte fel.

Kvarteret Skatan är en av dom kanske roligaste humorserierna som gått i svensk TV. Johan Glans, David Batra och alla dom andra bjuder på bitvis fantastisk humor. Det finns flera klassiska karaktärer som dom bittra kontorsfienderna Paul & Tord, Kåte Gun som har tagit desperation till en ny nivå, tragi-komiska Per-Arne & Carita i sin husvagn och karla-karlarna André & Torbjörn på mansforum för att bara nämna några.

Men den allra bästa humorn hittar man nog ändå hos dom karaktärer som serien allt mer kom att kretsa kring i paren Frida & Magnus, Kristina & Ulf samt singeltjejen Jenny. Parmiddagshelvetet har sällan skildrats så fantastiskt roligt och karaktärerna är underbara på sitt sätt allihopa men det är framförallt Ulf som jag har kommit att fullkomligt älska. Ingen kan motstå hans halli-hallåande och det är så många små underbara saker som kommit från den karaktären att vi här på TVBLOGGEN tycker han förtjänar att uppmärksammas ordentligt. Det kommer vi göra genom att ha en liten nedräkning här på bloggen med Ulfs 14 roligaste stunder och tillslut en liten Ulf-kavalkad som final. Ni har alltså två härliga veckor med Ulf framför er, mycket nöje!

En av höstens nya amerikanska sitcoms från ABC är Cavemen, baserad på en populär serie reklamfilmer från GEICO. Premissen är enkel: parallellt med den moderna människan har “grottmänniskor”, neandertalare, överlevt. Helt enkelt: grottmänniskor i det moderna samhället. Tillsammans med homo sapiens sapiens.

Eftersom det är en amerikansk serie så finns rasfrågan rätt nära till hands: skämten bygger rätt ofta på de stereotypa uppfattningar som annars känns sjukt ofräscha och omoderna. Men man kan ju fråga sig om serien tillför nånting, eller om den bara utnyttjar gamla fördomar för att få till en billig poäng?

Oavsett vilket politiskt statement serien lyckas förmedla, så är det i alla fall ganska kul stundtals och även om det inte blivit någon supersuccé på hemmaplan så finns det betydligt sämre sitcoms i höstens stora amerikanska tablå. Ibland känns dock karaktärerna lite för platta och det är nivåskillnad mellan sidoplottarna, där vissa fungerar och vissa är helt ointressanta.

Det tog ungefär fem TV-produktioner.

Men nu tycker jag verkligen att “Filip & Fredrik” verkligen har prickat rätt. Visst, Ett Herrans Liv var stundtals väldigt, väldigt bra (Ernst Kirchsteiger!) men som programserie saknades det en bredd och byggde mycket på att de klickade med gästerna. Och när jag säger mycket så menar jag att vissa avsnitt nästan kollapsade när det inte gick. Avsnittet med Guillou är ett sådant exempel.

Boston Tea Party är fantastiskt. Det är rappt, roligt, snyggt, husbandet är ett fynd, liksom den lite quirkiga panelen. Vi matas inte av ändlös dialog och tokrolig klippning i uppfluffade transportsträckor, som i 100 Höjdare! Sveriges skönaste människor, utan med genuint underhållande diskussioner med mer eller mindre insatta auktoriteter. Valet av gäster är väl avvägt och att se Leif GW Persson smågnabbas och nästan fnysa hål på blazern åt statsvetaren Stig-Björns teorier om Palmemordet var jävligt roligt faktiskt.

Mattias använde sig av uttrycket Lindströmsk klass för ett tag sen och det känns passande, för det har lite av samma smarta men roliga kvalitét som Fredrik Lindström färgade Värsta språket och Världens modernaste land med. Och det är inte så jävla illa att vara där och nosa.

Boston Tea Party ser du på måndagar 21:55 på Kanal5.

Jag tycker att Vad blir det för mat är ett av dom bästa matlagningsprogrammen någonsin, det är i klass med att se en väl salongsberusad Keith Floyd laga mat över öppen eld t.ex. Han är väldigt rolig och lättsam i köket samtidigt som han är alldeles aggrostirrig som värsta tjackpundaren. En helt underbar intervju han gav i Metro som Älskade Dumburk uppmärksammade får en att undra hur det står till egentligen. Men det som gör Vad blir det för mat till ett så bra matlagningsprogram är den fantastiska maten som görs på ett okonstlat, opretentiöst och enkelt sätt. Jag sitter och skrattar högt för mig själv flera gånger när jag ser programmet och herr Moberg är minsann inte noga med mått utan han smakar av av sina fingrar och fortsätter laga vidare utan att tvätta händerna. Sen att han är lite väl hård mot halv-fabrikat och alltid ska ta tillvara på t.ex räkskalen får man ta, det är inte något man alltid har möjlighet till själv liksom. Men det är matglädje och det verkar nästan alltid hur gott som helst, även när han lagar mat jag vet om att jag inte tycker om så blir jag bra sugen på att smaka.

Tyvärr missade jag första avsnittet och precis som Bodie säger så kan man inte lita på att det dyker upp på nätet. 21:00 på torsdagar är inte en helt lyckad tid för min del då jag kommer hem just då i vanliga fall och stressa för att sätta sig och se på TV känns inte helt 2007. Reprisen har jag ingen koll på och 49 spänn i månaden för TV4 anytime känns ganska ovärt. Det är galet hur bortskämd man blivit med att kunna ladda hem programmen fritt på nätet och vilken oreda det ställer till när man inte kan det. Men jag får ta ett steg tillbaka i utvecklingen och bänka mig så fort jag kommer hem, för Vad blir det för mat vill jag inte missa.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro och tycka om Videokväll hos Luuk på förhand, upplägget med en gäst som har med sig 5 musikvideos kändes ju inte jättespännande och en hel timme sen, kan det verkligen bli bra TV? Tiden klockan halv sju känns lite udda, vilken är deras inriktade målgrupp? Men jag var ändå väldigt nyfiken då Sen Kväll med Luuk är den mest lyckade svenska talkshowen i modern tid och Luuk har alltid levererat bra TV, förutom jättefloppen God Natt, Sverige då men det var varken hans eller Carina Bergs fel.

Nåväl, första gästen var Mona Sahlin och jag har aldrig riktigt gillat henne, vet inte riktigt vad det är men jag har lite svårt för henne. Men trots det så blev det faktiskt ett riktigt intressant samtal och även om det mest bara var Luuk och Sahlin som pratade i en timme så gick tiden förvånansvärt fort och man fick veta mycket som personen. Luuk är otroligt skicklig på att hålla en lagom lättsam ton även när han pratar om allvarliga saker men lättsam utan att bli trivialiserande. Han är också väldigt bra på att pressa fram mer svar på ett väldigt mjukt sätt och han pressar aldrig för långt men han leder oss in närmre än många andra hade lyckats med. Sen tycker jag iofs att Sahlin känns lite för proffsig som gäst men det kan ju inte Luuk påverka mer än han redan gör. Sen förstår jag inte alls deras besatthet vid tråkrockaren Springsteen, helt obegripligt. Jag gillar verkligen det här programmet tror jag och det lär bli betydligt roligare och bättre nästa vecka då Fredrik Lindström gästar, det ser jag verkligen fram emot.

Reaper är en ny tv-serie på CWTV som handlar om en charmig loser som på sin 21-års dag får reda på att hans föräldrar sålt hans själ till djävulen för att överlämnas just den dagen. Djävulen vill iaf att Sam, som han heter, ska vara nån slags prisjägare som fångar in personer som rymt från helvetet. Så som jag ser på den här typen av serier så ska det övernaturliga spänningsmomentet mest bara vara en katalysator för utvecklingen på det mer personliga planet, som i t.ex Buffy The Vampire Slayer. Men här ser jag inte mycket potential till den typen av utveckling alls, huvudpersonen Sam är väldigt charmig men känns precis som dom andra ganska platt och livlös. Sam är den charmiga lite nördiga losern som har potential men saknar ambition att leva upp till den, hans bästa kompis Bert är den högljudda vulgära Jack Black typen och tjejkompisen är den snygga ambitiösa smarta tjejen som samtidigt är så oytlig och fin att hon ser igenom deras yta och självklart är Sam kär i henne.

Jag vet inte, känns som man sett detta för många gånger förut och det var ingenting i första avsnittet som fick mig att känna att det här på något sätt skulle vara bättre än något av det andra. Det duger att titta på då det är både charmigt och småkul men det är för platt och klyschigt för att vara en serie som jag verkligen följer.

Ja, äntligen var The Office tillbaka! Jag har verkligen längtat efter och sett fram emot att äntligen få se hur Pam och Jim funkar ihop men samtidigt varit ganska orolig över hur det ska bli. Just på den frågan fick iaf inte jag något definitivt svar i och med premiäravsnittet. Jag hade själv lagt upp det hela på så vis att relationen skulle hållits hemlig ett tag och vi hade fått se lite härliga kärleksfulla blickar i några avsnitt. Men dom var väldigt väldigt söta ihop och jag bara älskar den dialog dom har, den känns så äkta på något vis. Att den känns så äkta gör att Micheals beteende i det här avsnittet sticker ut allt mer. Både Michael och Dwight är en väldigt svåra karaktärer att balansera, att hålla dom trovärdiga och verkliga men samtidigt sådär lagom överdrivna. Jag tycker dom ganska ofta vacklar på den linjen, framförallt med Michael men också med Dwight som i ett avsnitt när han är uppe på nått tak och röjer.

I det här avsnittet tycker jag dom vacklar ganska rejält med båda två. Att Dwight skulle döda Angelas katt känns inte helt orimligt men sättet han gjorde det på och sättet han hanterade Angelas känslor över det hela kändes bara helt fel och det stämde inte alls överens med hur dom två har fungerat tillsammans tidigare. Jag gillade annars hur Michael började med Jan som låg däckad där hemma och hur han krockade med Meridith och sen krävde att hon förgav honom på sjukhuset. Men när han sen blev besatt vid rabies så kändes det bara för mycket. Jag tycker det blev krystat och går man för långt med Michael så förlorar han hela sin mänsklighet och blir bara en löjlig karikatyr och jag har högre förväntningar än så på The Office. Jag blev väldigt besviken när första avsnittet för säsongen som dessutom är ett dubbelavsnitt inte levererar alls vad jag hade förväntat mig. Det är svårt när man i en komediserie som The Office håller en så hög nivå vad gäller dramabiten att man då måste fortsätta hålla samma höga nivå genom alla avsnitt och inte offra delar av det för att kunna mjölka ur mer humor vilket jag tycker man gjorde här. När humorn sen dessutom inte är helt lyckad så blir iaf jag väldigt besviken.

Det var inget heldåligt avsnitt men jag har helt enkelt väldigt högra krav på The Office, det var några saker som var roliga och Jim och Pam är verkligen jättefina tillsammans. Men jag hoppas man lyfter sig ett par snäpp i kommande avsnitt den här säsongen för det behöver man verkligen göra.

Jag trodde inte att jag skulle gilla Gossip Girl, men det skadar väll inte att ge det en chans tänkte jag. Tyvärr hade jag fel då jag kom på hur otroligt mycket jag verkligen saknar Veronica Mars när jag fick höra Kristen Bells berättarröst. Men Gossip Girl var väll ungefär vad jag hade väntat mig, massa karaktärer jag inte kan relatera till öht och “snaskiga” intriger som inte engagerar mig för fem öre. Nä, inte alls min typ av serie och det verkar ganska ointressant även för att vara i den genren.