Kvarteret Skatan är en av dom kanske roligaste humorserierna som gått i svensk TV. Johan Glans, David Batra och alla dom andra bjuder på bitvis fantastisk humor. Det finns flera klassiska karaktärer som dom bittra kontorsfienderna Paul & Tord, Kåte Gun som har tagit desperation till en ny nivå, tragi-komiska Per-Arne & Carita i sin husvagn och karla-karlarna André & Torbjörn på mansforum för att bara nämna några.

Men den allra bästa humorn hittar man nog ändå hos dom karaktärer som serien allt mer kom att kretsa kring i paren Frida & Magnus, Kristina & Ulf samt singeltjejen Jenny. Parmiddagshelvetet har sällan skildrats så fantastiskt roligt och karaktärerna är underbara på sitt sätt allihopa men det är framförallt Ulf som jag har kommit att fullkomligt älska. Ingen kan motstå hans halli-hallåande och det är så många små underbara saker som kommit från den karaktären att vi här på TVBLOGGEN tycker han förtjänar att uppmärksammas ordentligt. Det kommer vi göra genom att ha en liten nedräkning här på bloggen med Ulfs 14 roligaste stunder och tillslut en liten Ulf-kavalkad som final. Ni har alltså två härliga veckor med Ulf framför er, mycket nöje!

En av höstens nya amerikanska sitcoms från ABC är Cavemen, baserad på en populär serie reklamfilmer från GEICO. Premissen är enkel: parallellt med den moderna människan har “grottmänniskor”, neandertalare, överlevt. Helt enkelt: grottmänniskor i det moderna samhället. Tillsammans med homo sapiens sapiens.

Eftersom det är en amerikansk serie så finns rasfrågan rätt nära till hands: skämten bygger rätt ofta på de stereotypa uppfattningar som annars känns sjukt ofräscha och omoderna. Men man kan ju fråga sig om serien tillför nånting, eller om den bara utnyttjar gamla fördomar för att få till en billig poäng?

Oavsett vilket politiskt statement serien lyckas förmedla, så är det i alla fall ganska kul stundtals och även om det inte blivit någon supersuccé på hemmaplan så finns det betydligt sämre sitcoms i höstens stora amerikanska tablå. Ibland känns dock karaktärerna lite för platta och det är nivåskillnad mellan sidoplottarna, där vissa fungerar och vissa är helt ointressanta.

Det tog ungefär fem TV-produktioner.

Men nu tycker jag verkligen att “Filip & Fredrik” verkligen har prickat rätt. Visst, Ett Herrans Liv var stundtals väldigt, väldigt bra (Ernst Kirchsteiger!) men som programserie saknades det en bredd och byggde mycket på att de klickade med gästerna. Och när jag säger mycket så menar jag att vissa avsnitt nästan kollapsade när det inte gick. Avsnittet med Guillou är ett sådant exempel.

Boston Tea Party är fantastiskt. Det är rappt, roligt, snyggt, husbandet är ett fynd, liksom den lite quirkiga panelen. Vi matas inte av ändlös dialog och tokrolig klippning i uppfluffade transportsträckor, som i 100 Höjdare! Sveriges skönaste människor, utan med genuint underhållande diskussioner med mer eller mindre insatta auktoriteter. Valet av gäster är väl avvägt och att se Leif GW Persson smågnabbas och nästan fnysa hål på blazern åt statsvetaren Stig-Björns teorier om Palmemordet var jävligt roligt faktiskt.

Mattias använde sig av uttrycket Lindströmsk klass för ett tag sen och det känns passande, för det har lite av samma smarta men roliga kvalitét som Fredrik Lindström färgade Värsta språket och Världens modernaste land med. Och det är inte så jävla illa att vara där och nosa.

Boston Tea Party ser du på måndagar 21:55 på Kanal5.

Jag tycker att Vad blir det för mat är ett av dom bästa matlagningsprogrammen någonsin, det är i klass med att se en väl salongsberusad Keith Floyd laga mat över öppen eld t.ex. Han är väldigt rolig och lättsam i köket samtidigt som han är alldeles aggrostirrig som värsta tjackpundaren. En helt underbar intervju han gav i Metro som Älskade Dumburk uppmärksammade får en att undra hur det står till egentligen. Men det som gör Vad blir det för mat till ett så bra matlagningsprogram är den fantastiska maten som görs på ett okonstlat, opretentiöst och enkelt sätt. Jag sitter och skrattar högt för mig själv flera gånger när jag ser programmet och herr Moberg är minsann inte noga med mått utan han smakar av av sina fingrar och fortsätter laga vidare utan att tvätta händerna. Sen att han är lite väl hård mot halv-fabrikat och alltid ska ta tillvara på t.ex räkskalen får man ta, det är inte något man alltid har möjlighet till själv liksom. Men det är matglädje och det verkar nästan alltid hur gott som helst, även när han lagar mat jag vet om att jag inte tycker om så blir jag bra sugen på att smaka.

Tyvärr missade jag första avsnittet och precis som Bodie säger så kan man inte lita på att det dyker upp på nätet. 21:00 på torsdagar är inte en helt lyckad tid för min del då jag kommer hem just då i vanliga fall och stressa för att sätta sig och se på TV känns inte helt 2007. Reprisen har jag ingen koll på och 49 spänn i månaden för TV4 anytime känns ganska ovärt. Det är galet hur bortskämd man blivit med att kunna ladda hem programmen fritt på nätet och vilken oreda det ställer till när man inte kan det. Men jag får ta ett steg tillbaka i utvecklingen och bänka mig så fort jag kommer hem, för Vad blir det för mat vill jag inte missa.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro och tycka om Videokväll hos Luuk på förhand, upplägget med en gäst som har med sig 5 musikvideos kändes ju inte jättespännande och en hel timme sen, kan det verkligen bli bra TV? Tiden klockan halv sju känns lite udda, vilken är deras inriktade målgrupp? Men jag var ändå väldigt nyfiken då Sen Kväll med Luuk är den mest lyckade svenska talkshowen i modern tid och Luuk har alltid levererat bra TV, förutom jättefloppen God Natt, Sverige då men det var varken hans eller Carina Bergs fel.

Nåväl, första gästen var Mona Sahlin och jag har aldrig riktigt gillat henne, vet inte riktigt vad det är men jag har lite svårt för henne. Men trots det så blev det faktiskt ett riktigt intressant samtal och även om det mest bara var Luuk och Sahlin som pratade i en timme så gick tiden förvånansvärt fort och man fick veta mycket som personen. Luuk är otroligt skicklig på att hålla en lagom lättsam ton även när han pratar om allvarliga saker men lättsam utan att bli trivialiserande. Han är också väldigt bra på att pressa fram mer svar på ett väldigt mjukt sätt och han pressar aldrig för långt men han leder oss in närmre än många andra hade lyckats med. Sen tycker jag iofs att Sahlin känns lite för proffsig som gäst men det kan ju inte Luuk påverka mer än han redan gör. Sen förstår jag inte alls deras besatthet vid tråkrockaren Springsteen, helt obegripligt. Jag gillar verkligen det här programmet tror jag och det lär bli betydligt roligare och bättre nästa vecka då Fredrik Lindström gästar, det ser jag verkligen fram emot.

Reaper är en ny tv-serie på CWTV som handlar om en charmig loser som på sin 21-års dag får reda på att hans föräldrar sålt hans själ till djävulen för att överlämnas just den dagen. Djävulen vill iaf att Sam, som han heter, ska vara nån slags prisjägare som fångar in personer som rymt från helvetet. Så som jag ser på den här typen av serier så ska det övernaturliga spänningsmomentet mest bara vara en katalysator för utvecklingen på det mer personliga planet, som i t.ex Buffy The Vampire Slayer. Men här ser jag inte mycket potential till den typen av utveckling alls, huvudpersonen Sam är väldigt charmig men känns precis som dom andra ganska platt och livlös. Sam är den charmiga lite nördiga losern som har potential men saknar ambition att leva upp till den, hans bästa kompis Bert är den högljudda vulgära Jack Black typen och tjejkompisen är den snygga ambitiösa smarta tjejen som samtidigt är så oytlig och fin att hon ser igenom deras yta och självklart är Sam kär i henne.

Jag vet inte, känns som man sett detta för många gånger förut och det var ingenting i första avsnittet som fick mig att känna att det här på något sätt skulle vara bättre än något av det andra. Det duger att titta på då det är både charmigt och småkul men det är för platt och klyschigt för att vara en serie som jag verkligen följer.

Ja, äntligen var The Office tillbaka! Jag har verkligen längtat efter och sett fram emot att äntligen få se hur Pam och Jim funkar ihop men samtidigt varit ganska orolig över hur det ska bli. Just på den frågan fick iaf inte jag något definitivt svar i och med premiäravsnittet. Jag hade själv lagt upp det hela på så vis att relationen skulle hållits hemlig ett tag och vi hade fått se lite härliga kärleksfulla blickar i några avsnitt. Men dom var väldigt väldigt söta ihop och jag bara älskar den dialog dom har, den känns så äkta på något vis. Att den känns så äkta gör att Micheals beteende i det här avsnittet sticker ut allt mer. Både Michael och Dwight är en väldigt svåra karaktärer att balansera, att hålla dom trovärdiga och verkliga men samtidigt sådär lagom överdrivna. Jag tycker dom ganska ofta vacklar på den linjen, framförallt med Michael men också med Dwight som i ett avsnitt när han är uppe på nått tak och röjer.

I det här avsnittet tycker jag dom vacklar ganska rejält med båda två. Att Dwight skulle döda Angelas katt känns inte helt orimligt men sättet han gjorde det på och sättet han hanterade Angelas känslor över det hela kändes bara helt fel och det stämde inte alls överens med hur dom två har fungerat tillsammans tidigare. Jag gillade annars hur Michael började med Jan som låg däckad där hemma och hur han krockade med Meridith och sen krävde att hon förgav honom på sjukhuset. Men när han sen blev besatt vid rabies så kändes det bara för mycket. Jag tycker det blev krystat och går man för långt med Michael så förlorar han hela sin mänsklighet och blir bara en löjlig karikatyr och jag har högre förväntningar än så på The Office. Jag blev väldigt besviken när första avsnittet för säsongen som dessutom är ett dubbelavsnitt inte levererar alls vad jag hade förväntat mig. Det är svårt när man i en komediserie som The Office håller en så hög nivå vad gäller dramabiten att man då måste fortsätta hålla samma höga nivå genom alla avsnitt och inte offra delar av det för att kunna mjölka ur mer humor vilket jag tycker man gjorde här. När humorn sen dessutom inte är helt lyckad så blir iaf jag väldigt besviken.

Det var inget heldåligt avsnitt men jag har helt enkelt väldigt högra krav på The Office, det var några saker som var roliga och Jim och Pam är verkligen jättefina tillsammans. Men jag hoppas man lyfter sig ett par snäpp i kommande avsnitt den här säsongen för det behöver man verkligen göra.

Jag trodde inte att jag skulle gilla Gossip Girl, men det skadar väll inte att ge det en chans tänkte jag. Tyvärr hade jag fel då jag kom på hur otroligt mycket jag verkligen saknar Veronica Mars när jag fick höra Kristen Bells berättarröst. Men Gossip Girl var väll ungefär vad jag hade väntat mig, massa karaktärer jag inte kan relatera till öht och “snaskiga” intriger som inte engagerar mig för fem öre. Nä, inte alls min typ av serie och det verkar ganska ointressant även för att vara i den genren.

Jag har sett lite grann av Kitchen Nightmers tidigare när det på SVT visats under det pinsamma namnet “Den Elake Kocken“. Aldrig riktigt sett ett helt avsnitt men nu när den amerikanska versionen drar igång och bland annat Johan, serienörden och Oswald hypat upp det lite tänkte jag ta och se det.
Först inleds programmet med att vi i 5 minuter får se ett sammandrag av vad som kommer att hända i avsnittet. Inför nästan varje reklamavbrott visar dom vad det är vi kommer att få se efter pausen osv. Varför envisas dom med att redigera programmet på det här viset? Jag fullkomligt hatar det i Mythbusters och det är nästan lika irriterande här. Att man dessutom efter reklamavbrottet får se om det man just såg före pausen några gånger gör att det bara blir för mycket. När man till slut har sett samma klipp 6-7 gånger blir man ganska trött. När vi ändå är inne på det här med produktionen så är det bra irriterande hur dom klipper och mixtrar med ljudeffekter för att förstärka den känslan dom försöker förmedla. Helt onödigt när “verkligheten” talar så starkt för sig själv, det gör att alla karaktärer känns falska och tillgjorda och jag blir mest bara irriterad. Det är synd för det finns ju något så bra under allt det här.

Sen tycker jag det blev lite väl lätta lösningar här, dom fick ett helt nytt kök bara sådär, menyn gjordes om till en “familjemeny” och Peter lärde sig en läxa. Det var allt som gjordes kändes det som. Och är jag korkad eller vaddå “familjemeny”? Vad var det som var så speciellt med den? Jag fattade inte. Det jag vill minnas från den engelska versionen var att han faktiskt jobbade till en bra meny och man fick en bättre inblick i det, han gjorde mer konstruktiva och realistiska lösningar på problemen istället för att helt enkelt köpa ett nytt kök. Jag kanske minns fel då jag inte kollat så noga men det var den uppfattningen jag fick. När Peter lärt sig sin läxa på slutet blev det lite väl puttinuttit och han insåg att han hade gjort allt fel och skulle bättre sig och göra allt han kan för att driva restaurangen vidare så bra och effektivt som möjligt. Det kändes alldeles för tillrättalagt och enkelt.

Jag låter kanske väldigt negativ men det är jag inte. Det är riktigt bra på flera sätt och det är därför jag blir så sur på massa dåliga saker som man kunde tagit bort och gjort programmet så mycket bättre. Det är underbart att se Ramsey skrika och svära, det är underbart att se honom säga som det är och fullständigt skita i om folk blir sårade när det är någonting som dom behöver höra. Det är kul att se hur dynamiken på restaurangen fungerar och förändras när Ramsey kommer in i bilden. Att se hur systern och ägaren av restaurangen pratar om hur jobbigt det varit för henne att driva den så blir jag ordentligt påverkad, det känns äkta och det förstörs inte av massa hyperaktiv klippning utan man får känna hennes desperation och hjälplöshet och det träffar mitt i prick, iaf på mig.

Nu blir det allt som allt kanske inte direkt must see TV men det är klart något att titta på om man har lite tid över.

Ja, vad ska man säga om Myggan? Ska det vara provakativt? Dom skämtar om att Björn Skifs knullar ett lik i munnen, gud vad modigt och edgy. Eller ännu mer vågat, en cp-skadad tjej på speed datingen frågar om Myggan har stor kuk! Shit, eller en muslimsk arabkvinna säger att hon tycker det är viktigt med utseendet! Vilka modiga skämt! Eller oj oj oj, Myggans flickvän är en shemale! Shit, så vågat! Äh, mitt patetiska försök till att ironisera håller ändå högre klass än humorn vi fick se i Myggan. Det är varken provokativt eller roligt, det är bara löjligt. Det enda som är lite roligt är att vissa kändisar utan självdistans blivit upprörda. Men inte ens det blir särskilt kul då jag förstår dom eftersom det bara är löjligt. Ska man göra provokativ humor och drift med kändisar måste skämten vara roliga i sig och inte bara vara försök till att provocera. Det är något dom tycks ha missat helt, även om jag faktiskt drog lite på munnen några gånger här och där.