Jag pratade igår om politisk humor men glömde helt att nämna det bästa svenska programmet i den genren, nämligen Faktum. När jag såg första programmet för några år sedan kände jag direkt att detta var en ny favorit. Som dom beskriver det själva på deras hemsida, Samhällsreportage och humor, kan det bli bättre? Det är intressanta och annorlunda vinklar på samhällsreportagen. Det är en väldigt smart och satirisk humor som levereras klockrent av Natanael Karlsson, tidigare av Olle Palmöf som valde att sluta som programledare när han åkte fast för rattfylla.

Han stannade kvar bakom kameran men lät Natanael ta över framför. Vilket jag till en början var väldigt ledsen över, Palmlöf har länge varit lite av en favorit. Pippirull, CP-Magasinet, diverse medverkan här och var osv, så när han försvann var jag lite sur. Men när jag kom över det upptäckte jag att Natanael var en riktig pärla och att programmet rent av blivit lite bättre med hans mer tillbakadragna humor och framtoning. Ämnet hamnar mer i fokus, Olle kan lätt sno lite fokus ibland vare sig han vill eller inte. Och höstens säsong har börjat med en granskning av Sveriges drogpolitik och första delen var genial, andra delen visas idag, missa inte!

Och ni kan lika gärna ha på SVT2 en halvtimme till för efter Faktum är det Garage – Älska Film, och det är precis vad som lyfts fram i programmet, kärleken och passionen till film, och det lyfts fram fantastiskt. När Filmkrönikan den här säsongen mest är pinsamt att se på är det skönt att det iaf finns något filmprogram att se på. Så gillar ni film, kolla in Garage – Älska Film. Eller kolla in det vare sig du gillar film eller inte, det är ett bra program och programledaren Stephan är karismatisk och passionerad som få.

Real Time with Bill Maher är för er som inte vet ett humoristiskt politiskt diskussionsprogram där Bill Maher dels pratar med gäster och diskuterar olika aktuella ämnen med en panel som består av nya personer varje vecka. Den utgörs av politiker, journalister, skådespelare, författare och andra mer eller mindre insatta personer. Och det blir otroligt intressanta samtal för Bill Maher är inte rädd för att säga kontroversiella saker, han fick t.ex sparken från ABC för att han sade emot när flygplanskaparna som flög in i WTC 11:e september var fega, och det tillsammans med hans humor får nästan alltid diskussionerna att lyfta. Panelen brukar bestå av 2 “liberaler” och 1 “konservativ”, och publiken är alltid “liberal”. Och det gör ju att dom panelmedlemmar med “rätt” åsikter hejas på och dom med “fel” buas, det är otroligt tillfredställande ibland. Som i senaste avsnittet då Barney Frank totalt förnedrade Stephen Moore och hans helidiotiska argumentation. Det är ofta jag ser på andra diskussioner där jag vill påpeka uppenbara idiotier, men där ingen hoppar på det, det räds man inte för i Real Time, och att se Barney Frank möta Stephen Moores argumentation så klockrent var så bra att jag var tvungen att se det en gång till. Stephen Moore såg hjälplös ut, och när han försöker byta ämne istället var Barney Frank inte sen med att hoppa på det också. Nä, det var härligt att se faktiskt. Nu har ni väll ingen aning om vad jag pratar om, men om ni gillar politisk humor och politiska diskussioner är Real Time with Bill Maher ett måste.

Sen var det också Saturday Night Live i helgen, 3e och hittils bästa avsnittet för säsongen faktiskt. Men det var till störst del tack vare ett litet inhopp av gamla cast-membern Will Farrel och att fantastiske John C. Reilly var värd. John C. Reilly lyfte verkligen varende sketch han var med i, att killen var en riktigt duktig skådis har jag vetat länge, men att han hade sån här komisk talang var iaf lite av en nyhet för mig, och får mig att se fram emot “Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby” ännu mer. Jag menar, Will Farrell, Sacha Baron Cohen och John C. Reilly, nä, jag förväntar mig en av årets komiska höjdpunkter. Men, nu var det SNL jag skulle prata om, men, jag hade visst redan sagt allt, det är lite sådär alltså, upp och ner, men John C. Reilly kan tydligen lyfta vad som helst, han gör till och med den horribelt skrivna “Jennifer äter tex-mex” sketchen rolig. Ja, just det, Amy Pohler och Seth Meyers börjar hitta timingen lite bättre, kanske finns hopp för att Weekend Update ska lyfta sig lite till i fortsättningen. Jag saknar förövrigt Seth Meyers i dom andra sketcherna. Och ja, just det igen, intro sketchen med Fox News ankaret Brit Humes intervju av George W. Bush var riktigt bra också, Darrell Hammonds imitationer och politiska humor borde få mer utrymme. Det var ju egentligen det jag hade tänkt som övergång från Real Time, hmm, jaja, nu vet ni det också.

Och här i Sverige så har en politiska satiren och humorn legat lite lågt, men Veckans Nyheter om än ojämt känns iaf väldigt välkommet. Henrik Schyfferts reklamfilmer för Sverige från Svenskt Näringsliv är väldigt roliga, senaste inslaget om Svenska Tjej, Its the Grej var hysteriskt roligt, södertjej var helt klockrent. Sen gillar jag även Indianen väldigt mycket, eller, det är mer Erik Haags torra översättningar och agerande tillsammans med Indianen som gör att det blir så roligt. Magnus Betnér var gästkorrespondent och jag tycker ofta han är mer träffsäker, rå och bra än rent rolig, och det var väldigt tydligt här, hans kommentar om Bodströms agerande med Egyptier-svenskarna var riktigt bitsk och otroligt träffsäker, men så sann och hård att skrattet sätter sig lite i halsen, det är en av Betnérs starkaste och samtidigt svagaste sidor.

Det märks inte minst i Parlamentet där han ofta är med. Parlamentet som är inne på sin 12e säsong och jag tycker banne mig det håller än, vissa av veteranerna som jag tyckte var väldigt roliga innan börjar kännas lite trötta och oinspirerade, men Johan Glans, Magnus Betnér och inte minst en av mina nya svenska komikerfavoriter Henrik Dorsin är alltid hur roliga som helst. Dorsins öppningsskämt i första avsnittet som var precis efter valet då han skrattar hysteriskt och säger “Sveriges nya arbeterparti?” och gör lång näsa, ja, den inlevelsen i skrattet och träffsäkerheten gör det till ett av årets komiska höjdpunkter.

Jaha, då har man sett vad som ska vara det sista avsnittet av Extras, och det känns tomt. Jag tycker serien har lyft sig ett par snäpp i säsong 2 och har faktiskt till och med varit bättre än The Office. Andy Millmans strävan efter bekräftelse har bjudit på många känslor, och jag har älskat varje minut. Man kan skriva om alla fantastiskt roliga gästinhopp men när man ser tillbaka såhär så tänker jag knappt på dom alls, det jag tänker på och det jag kommer sakna är Andy och Maggie. Jag känner mig så fäst vid dessa karaktärer att det är jobbigt att släppa dom. Jag är fullkomligt upp över öronen kär i Maggie, hennes naiva men godhjärtade dumhet är så underbar att jag inte vet vad jag ska ta mig till, och hur hon kämpar på med sitt när Andy inte har tid för henne, och hur hon inte vill ta det ifrån honom. Det är fantastiskt gjort, och när Andy själv inser det så är det ingen stor grej, och mottagandet är så naturlig och så bra att jag ryser när jag tänker på det, Ricky Gervais tar inte dom uppenbara vändningarna, eller, på sätt och vid gör han ju det, men ändå inte. Och när Robert De Niro bara är med i kanske 30 sekunder så känns det så genomtänkt, Andy tycker Maggie är viktigare, trots att relationen hålls platonisk hela tiden, man undrar hela tiden om deras relation ska ta en vändning och bli romantisk men den gör aldrig det och det känns uppfriskande. Det är lite så där vibbar mellan dom, men det blir lätt så när man är nära vän med någon av det andra könet. Äh, klockan är sent, jag babblar, det är bara så mycket jag vill säga om denna suveräna serie, jag vill inte lämna den riktigt än, och så länge jag skriver om den så är det inte slut, men det är det nu.

Och när jag ändå skriver så känns det nära till hands att ta upp amerikanska The Office som jag tycker har lyft sig till en av dom riktigt riktigt bra serierna på TV just nu. Slutet på senaste avsnittet när Jim ringer och råkar få Pam i luren är fantastiskt, hur extremt obekvämt och pinsamt det är, men hur dom sakta slappnar av och hittar varandra igen och pratar sådär underbart avslappnat om lite allt möjligt, för att sedan bli självmedvetna och obekväma igen när dom blir påminda om verkligheten. Fantastiskt. Sen var grejen med Dwight lite för “over-the-top”, men Ryan lyckades hålla kvar det inom rimliga gränser, en karaktär som bara växer och växer för övrigt. Sen måste jag klaga på detaljer, måste dom klippa hela tiden? Om man har att mockumentärt upplägg där kameran hela tiden är närvarande, då kan man inte klippa som dom gör. Och det som stör mig mest är helt enkelt hur enkelt det hade varit att låta bli, det är bara att låta bli att klippa! Det klarar vilken jävla idiot som helst. Ibland utnyttjar dom dokumentär-filmar teamet grejen skitsnyggt, och ibland klipps det så ofta från så många olika vinklar att man tror man befinner sig i en biljakt signerad Micheal Bay. Dom kan inte både använda den närvarande kameran som verktyg och MTV-klippning, dom får ta och välja.

Det är inte många dagar i veckan det är värt att sätta sig ner i soffan och se på TV, man ser ett program och så är det bra med det så gör man något annat. Men Torsdagar är rätt trevliga faktiskt. 20:00 är det Tinas Kök, och upplägget är extra spännande och intressant med en låda med givna ingredienser, brukar ofta bli väldigt spännande och verkar oftast vara väldigt gott. Just idag tyckte jag det blev lite tråkigt men det var inte så lätta ingredienser, men då var Pelles reportage desto bättre. Att se hur alla kryddorna ser ut från början var väldigt kul, jag visste t.ex att Kanel var bark, men inte att det skulle vara som vanlig bark som bara torkas. Och sen såg både pilgrimsmusslorna, hjorten och den vita chokladmousseefterätten löjligt goda ut.

Sen 20:30 är det lite olika, har Kalla Fakta något ämne som intresserar mig så brukar jag se på det, idag var det inget som jag var sugen på utan zappade mellan Veronica Mars/Nöjesnytt på svt2 och Mythbusters på Discovery. Att se ett gammalt Veronica Mars avsnitt fick mig att motvilligt inse att säsong 3 hittils inte nått upp till standard, jag hoppas serien kan höja sig lite, verkar inte riktigt ha gjort sig hemma i den nya miljön på universitetet. Och CW har bara beställt 13 avsnitt än så länge, jag hoppas verkligen vi får besked om att en full säsong är beställd snarast, knappa 3 miljoner tittare förra veckan är lite sämre än innan men med CW mått ändå rätt bra och jag hoppas verkligen det räcker.
Sen är det nyheter, Aktuellt på svt2 inget nytt där, det borde heta gammelheter och Inaktuellt, höhö.
21:30 var det premiär för Fråga Anders och Måns, väldigt roligt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör dom så roliga, men roligt är det. Den givna höjdpunkten från premiäravsnittet var Bayline-då, hur kul som helst. Syrran såg förresten Måns på stan i Malmö, det kan ni rapportera till er lokala intresseklubb vid nästa möte.

Sen hade jag tänkt se på sporten men zappade in på Studio Virtanen istället och såg att Carl Johan De Geer var gäst och då var jag tvungen att kolla, Carl Johan är lite av en favorit för mig, filmen Med kameran som tröst, del 2 var helt fantastisk till exempel, sen har jag inte sett eller läst så mycket av honom, men varenda gång jag gör det tänker jag att jag borde se och läsa mer av honom.

22:30 är det Filmkrönikan, och hade jag inte älskat film som jag gör så hade jag nog låtit bli att kolla, det är inte bra alltså. Helena von Zweigbergk känns helt horribel som programledare rent ut sagt, att tittarsiffrorna halverats sen förra säsongen säger mig att jag inte är ensam om att tycka det. Det nya upplägget fungerar inte heller särskilt bra alls, jag såg fram emot lite mer samtal om film men det blir mest massa tomt babbel. Hade mycket hellre sett att Emma Gray Munthe fått ta över efter Orvar. Sen saknar jag tv-tips och dvd-tips och fler inslag, det blir väldigt mycket babblande helt enkelt.

Och till sist måste jag faktiskt skriva upp TV8s talkshow Bert, det känns lite absurt att skriva något positivt om Bert Karlsson, men hans burdushet och totala likgiltighet inför vad andra tycker lyfter varje ämne, och jämte den ständiga panelmedlemmen Ebba Blitz så är han inte så pjåkig, extremt ojämn och helt inkonsekventa åsikter, visst, men det leder till intressant samtal med panelen och han är lite rolig, ibland skrattar man med honom, ibland skrattar man åt honom, men man skrattar ändå. Nu var det visst sista programmet för säsongen men han kommer tillbaka.
Avslutningsvis måste jag bara säga att Lost är så bra, och alla ni som tjatar om att det spårat ur bla bla bla, pissa och lägg er, ni ska ändå inte vara uppe så sent. Börjat på en analyspost om Lost flera gånger men det blir för mycket, jag kan inte samla mina tankar så ni får klara er utan det.

När man surfar runt på webben och läser om tv-serier så är det förutom dom givna stora serierna en serie som sticker ut, nämligen Battlestar Galactica. Jag såg själv miniserien och kanske halva säsong 1, men av någon anledning slutade jag titta, det kom lite saker ivägen och även om det var rätt bra så var jag aldrig fängslad och fick aldrig ett sug efter nästa avsnitt. Men den hängivenhet man stöter på hos fans, den mängd god kritik (för att vara sci-fi) serien får och hur Veronica Mars skämtar med och tar upp svordomen frak har fått mig att börja undra, jag kanske missar något?
Om du tycker jag gör det, lämna en kommentar och berätta vad.

Studio 60 on the Sunset Strip går från klarhet till klarhet, dom goda vinner dock hela tiden, undrar när bakslaget kommer…

Jag tror jag har glömt att nämna Robot Chicken, Seth Green har lekstuga och med hjälp av actionfigurer och röster från kändisar bjuds det på stor humor.

Real Time with Bill Maher har även den här säsongen varit otroligt bra, och avsnittet med Robin Williams fick mig att inse att Robin Williams är världens roligaste man utan material. Ingen i hela världen kan vara så naturligt rolig helt enkelt som han kan.

Den svenska serien Mäklarna med Kjell Bergqvist i regi av Ulf Malmros är tillsammans med Kvarteret Skatan höstens bästa svenska serie, hur kul som helst. Kjell Bergqvist är iofs alltid bra men i Ulf Malmros regi blir han alltid ännu bättre, se bara deras tidigare sammarbeten som Rapport Till Himlen, Silvermannen, Den Bästa Sommaren eller en av mina favoritfilmer alla kategorier, Smala Sussie.

När Henrik Schyffert lyckades lobba in idén till en sorts svensk The Daily Show så gjordes misstag. Ingen tvekan om saken. Men det värsta med Kanal 5s Veckans Nyheter var kanske ändå att bekvämt nog casta Schyffert i princip alla roller. Ankare, sketcher, ja han ställer säkert in stolarna på kontoret innan han släcker och går hem på kvällen. Det blev med andra ord väldigt mycket Schyffert. Och då gillar jag ändå honom, men det finns blir ju som att äta gräddbakelse med en sked av grädde på en tallrik av grädde. Med ett stort glas grädde vid sidan om.

Det kanske roligaste inslaget var då i första säsongen det enda fasta inslaget med komikern André Wikström som “finländsk korrespondent”.
Kanske slog det producenterna bakom VN, för nu har ju, som uppmärksamma tittare noterat, den tidigare relativt okände André axlat rollen som programledare och “nyhetsankare”. Och frågar du mig så gör han det bra, hans vassa tunga är perfekt. Programmet har ryckt upp sig rejält när Schyffert får koncentrera sig på att promenera runt och krama pensionärer i ass less chaps och André håller fortet i studion.

För er som har missat går Veckans Nyheter på söndagar 22:00, Kanal 5.

Mythbusters drog igång igen i veckan, och jag förvånas nästan varje gång hur underhållande och intressant det faktiskt är. Nu var just det här avsnittet ingen höjdare då ingen av myterna gick som man tänkt sig. Jag blev förvånad i båda fallen dessutom vilket man förvånansvärt ofta blir, jag anser mig ha rätt bra koll på naturvetenskapen och vad som är möjligt och inte, ändå lär man sig mycket.

30 Rock som jag nämnt en del hade premiär i veckan också, meh, lite småkul här och där, men överlag ingen höjdare, och då gillar jag ändå Tina Fey jättemycket.

En annan komediserie som hade premiär i veckan som var en besvikelse var Twenty Good Years med John Lithgow (3rd Rock From the Sun) och Jeffrey Tambor (Arrested Development) i huvudrollerna, två skådisar som jag verklgien gillar och som har en oerhörd komisk talang, men kommer inte till sin rätt här. En serie med 2 60-åringar i huvudrollen lät lite spännande, men det är typiskt sit-com snitt, man ser skämtet redan när dom sätter upp det, och när det väll kommer är det inte roligt längre. Det blev aldrig någon riktig kemi mellan huvudrollsinnehavarna heller, Lithgow tog för mycket också. Nä, lite synd, lär inte bli långlivad.

Och som avslutning måste jag bara hylla Extras lite till, i senaste avsnittet blev det så pinsamt att jag var tvungen att gå ifrån TVn tills det var över, det var fysiskt smärtsamt att se, samtidigt som det är så bra. Och när Andy skulle snacka upp tjejen så skrattade jag så mycket att jag var tvungen att pausa och skratta färdigt, haha, jag sitter här och börjar skratta bara jag tänker på det. Bara ett avsnitt till sen ska det visst inte bli fler avsnitt, lite sorgligt att det bara blir så få avsnitt av något så här bra. Ricky Gervais är verkligen genialisk när han låter oss hungra efter mer istället för att krama ut varenda skratt man kan ur konceptet.

Herrejävlar vad bra, jag tyckte säsongspremiären var lite sådär men nu när jag precis sett andra avsnittet så är det klart igen, Lost är inte bara det bästa som går på TV just nu utan är det bästa som hänt inom TV på jag vet inte hur länge. Efter sit-coms boomen på 90-talet och senare dokusåpornas intåg så var det överlag väldigt låg kvalitet på dom tv-serier som gick, det var mer lönsamt med en snorbilligt producerad dokusåpa med hyfsade tittarsiffror än det var med en påkostad välproducerad välskriven dramaserie. HBO var före sin tid och visade vägen för dom andra med The Sopranos som starkt lysande ledstjärna, det tog några år men dom vanliga bolagen följde strax efter, och främst ABC med serier som Desperate Housewives, Grey’s Anatomy och framförallt då just Lost.

Detta har lett till att även om CBS lockar fler tittare totalt så lockar ABC fler tittare i dom yngre och dom av PR-folket mer attraktiva målgrupperna. NBC som tidigare var ohotad etta hade inte koll nog att hänga med, dom hade suttit så länge på tronen att dom inte verkade förstå att man måste utvecklas för att stanna kvar där, och det var först inför den här säsongen som dom verkigen gjorde en satsning, men nu var det då dags. Trots fyra påkostade välgjorda och kritikerhyllade serier så är det ingen som gör succé såsom t.ex Desperate Housewives och Lost gjorde, det är egentligen bara en serie som ens får godkänt med tanke på ambitionerna. Kollar man tittarsiffrorna från förra veckan som jag publicerade nyss så finner man en NBC-serie först på 16e plats, och det är den gamla trotjänaren ER, inget gott betyg för en kanal som storsatsar på förnying. FOX är nästan helt osynligt med Prison Break som bästa serie på 44e plats och knappt 9 miljoner tittare, men dom spar lite på krutet tills vårsäsongen då bland annat 24 och American Idol drar igång.

Men nu var det faktiskt Lost jag hade tänkt skriva om, det har ramlat av en del tittare från då serien låg på topp med 22-24 miljoner tittare, sillmjölkar säger jag. Lost är en serie som kräver både tålamod och tillit från oss tittare. Det är löjligt många mysterier som dyker upp, och för varje antydan till svar man får så ställs det 10 nya frågor. Men, det är väll härligt? Det är bara att åka med och njuta, det går framåt, sakta men säkert, och det är inte alltid målet som är det viktiga, det är resan. Och när resan är så här trevlig har jag ingenting emot om det tar 5 år till innan vi är framme…

Jag har nämnt Heroes i förbifarten några gånger, men nu efter att ha sett det 3 avsnittet så är det dags för lite hype. Jag har varit lite skeptisk men det är bara att kapitulera, det är så mycket som är bra, som alla dom underbara karaktärerna, den överexalterade charmiga japanen som kan böja rumtiden, den trasiga konstnären som målar framtiden när han är hög, den odödliga hejaklacksledaren, den indiska vetenskapsmannen som försöker tolka hans mördade pappas forskning, den mystiska mördaren Sylar, den bittra polisen som kan läsa folks tankar, bröderna som kan flyga och den ensamstående mamman med “kluven personlighet” funkar alla hur bra som helst.

Allt är inte perfekt, men överlag funkar det väldigt bra, och den episka berättarrösten som dyker upp ibland hjälper till att skapa en känsla av att det här är något större än det vi ser, något stort kommer hända. Jag tycker det är lite synd bara att berättandet och regin är så konservativt och tråkigt, man hade kunnat ta ut svängarna lite mer, visst, det här är tv, inte film, men man kan ändå kräva lite mer av en modern tv-serie idag. Men det blir allt både snyggt och bra ändå, slutscenen här i 3e avsnittet gav mersmak och jag fick det där omedelbara suget i magen efter nästa avsnitt som bara dom bästa serierna framkallar, och det är ett betyg bra som något, och då spelar inte teknikaliteter så stor roll.