Ja även Saturday Night Live var tillbaka i veckan och som vanligt var det fruktansvärt ojämnt. Eller, så ojämnt var det faktiskt inte utan jag tycker det höll en ganska låg nivå överlag. Lite besviken eftersom det efter ett uppehåll finns så mycket att driva med. Men en del saker var riktigt roliga och som vanligt var det Digital Short som drog längsta strået. Det som gör den så rolig är hur BRA den faktiskt är och hur texten är så klyschig och refrängen och barnkören på slutet. Och Fred Armisen som Mahmoud Ahmadinejad i röd klänning på pianot, den minen, ja, det är humor.

För då riskerar du att missa allt bra som kommer från Storbritannien. Och det vore ju jävligt synd, för det är mycket kul som görs där borta då och då. De senaste åren har de lyckats prångla ut The Office, Extras, Peep Show, etc. Men det är de här jävla säsongerna! Sex avsnitt?!

Tänkte skriva om ”den nya The IT Crowd-säsongen”, men så är den slut redan. Vilket är bra synd, för serien har verkligen växt på mig (även om episod 6 var dåligt).

Vad ska man nu titta på? Saxondale har varit en sån besvikelse..

How I Met Your Mother är tillbaka med sin tredje säsong och jag blev lite överraskad över hur härligt det var att träffa gänget igen. Det är en fantastiskt charmig och härlig serie där alla karaktärer, eller nåja, alla manliga iaf, har en otrolig utstrålning och charm som bara suger in en. Dom kvinnliga karaktärerna känns platta och tråkiga i jämförelse. Det är också som jag pratat om tidigare just personkemin och charmen som lyfter den här serien från mängden och gör den till en av dom bästa komediserierna på TV just nu. Jag var inte helt överförtjust i premiäravsnittet som vissa andra men det var som sagt kul att återse gänget, det är på tiden att vi äntligen får träffa ”mamman” och jag måste säga att hjärtat slog några extra slag av upphetsning när Marshall ringer Barney och berättar om Slap Countdown.

Har ni inte sett How I Met Your Mother och tycker att en charmig småromantisk komediserie saknas i ert TV-tittande så är det givet.

Reaper är en ny tv-serie på CWTV som handlar om en charmig loser som på sin 21-års dag får reda på att hans föräldrar sålt hans själ till djävulen för att överlämnas just den dagen. Djävulen vill iaf att Sam, som han heter, ska vara nån slags prisjägare som fångar in personer som rymt från helvetet. Så som jag ser på den här typen av serier så ska det övernaturliga spänningsmomentet mest bara vara en katalysator för utvecklingen på det mer personliga planet, som i t.ex Buffy The Vampire Slayer. Men här ser jag inte mycket potential till den typen av utveckling alls, huvudpersonen Sam är väldigt charmig men känns precis som dom andra ganska platt och livlös. Sam är den charmiga lite nördiga losern som har potential men saknar ambition att leva upp till den, hans bästa kompis Bert är den högljudda vulgära Jack Black typen och tjejkompisen är den snygga ambitiösa smarta tjejen som samtidigt är så oytlig och fin att hon ser igenom deras yta och självklart är Sam kär i henne.

Jag vet inte, känns som man sett detta för många gånger förut och det var ingenting i första avsnittet som fick mig att känna att det här på något sätt skulle vara bättre än något av det andra. Det duger att titta på då det är både charmigt och småkul men det är för platt och klyschigt för att vara en serie som jag verkligen följer.

Ja, äntligen var The Office tillbaka! Jag har verkligen längtat efter och sett fram emot att äntligen få se hur Pam och Jim funkar ihop men samtidigt varit ganska orolig över hur det ska bli. Just på den frågan fick iaf inte jag något definitivt svar i och med premiäravsnittet. Jag hade själv lagt upp det hela på så vis att relationen skulle hållits hemlig ett tag och vi hade fått se lite härliga kärleksfulla blickar i några avsnitt. Men dom var väldigt väldigt söta ihop och jag bara älskar den dialog dom har, den känns så äkta på något vis. Att den känns så äkta gör att Micheals beteende i det här avsnittet sticker ut allt mer. Både Michael och Dwight är en väldigt svåra karaktärer att balansera, att hålla dom trovärdiga och verkliga men samtidigt sådär lagom överdrivna. Jag tycker dom ganska ofta vacklar på den linjen, framförallt med Michael men också med Dwight som i ett avsnitt när han är uppe på nått tak och röjer.

I det här avsnittet tycker jag dom vacklar ganska rejält med båda två. Att Dwight skulle döda Angelas katt känns inte helt orimligt men sättet han gjorde det på och sättet han hanterade Angelas känslor över det hela kändes bara helt fel och det stämde inte alls överens med hur dom två har fungerat tillsammans tidigare. Jag gillade annars hur Michael började med Jan som låg däckad där hemma och hur han krockade med Meridith och sen krävde att hon förgav honom på sjukhuset. Men när han sen blev besatt vid rabies så kändes det bara för mycket. Jag tycker det blev krystat och går man för långt med Michael så förlorar han hela sin mänsklighet och blir bara en löjlig karikatyr och jag har högre förväntningar än så på The Office. Jag blev väldigt besviken när första avsnittet för säsongen som dessutom är ett dubbelavsnitt inte levererar alls vad jag hade förväntat mig. Det är svårt när man i en komediserie som The Office håller en så hög nivå vad gäller dramabiten att man då måste fortsätta hålla samma höga nivå genom alla avsnitt och inte offra delar av det för att kunna mjölka ur mer humor vilket jag tycker man gjorde här. När humorn sen dessutom inte är helt lyckad så blir iaf jag väldigt besviken.

Det var inget heldåligt avsnitt men jag har helt enkelt väldigt högra krav på The Office, det var några saker som var roliga och Jim och Pam är verkligen jättefina tillsammans. Men jag hoppas man lyfter sig ett par snäpp i kommande avsnitt den här säsongen för det behöver man verkligen göra.

Jag trodde inte att jag skulle gilla Gossip Girl, men det skadar väll inte att ge det en chans tänkte jag. Tyvärr hade jag fel då jag kom på hur otroligt mycket jag verkligen saknar Veronica Mars när jag fick höra Kristen Bells berättarröst. Men Gossip Girl var väll ungefär vad jag hade väntat mig, massa karaktärer jag inte kan relatera till öht och ”snaskiga” intriger som inte engagerar mig för fem öre. Nä, inte alls min typ av serie och det verkar ganska ointressant även för att vara i den genren.

…ser man tyvärr inte på TV i dessa dagar utan den upplever man på Henrik Schyfferts blogg.

Johan Glans och Henrik Schyffert är två fantastiska komiker men jag trodde inte dom skulle fungera såhär bra ihop. Schyfferts små filmklipp från backstage är hysteriskt roliga och jag hoppas vi får fortsätta följa dom under hela turnén.

Och jag hoppas också att deras show kommer att tv-sändas någon gång i framtiden för det är något jag gärna hade velat se.

Jag skrev för ett tag sedan att jag vill se att Weeds hittade tillbaka lite till sin mer tokroliga stil efter den ganska allvarliga inledningen av tredje säsongen och det har dom verkligen gjort. Dom senaste avsnitten har varit hur roliga som helst. Jag verkligen älskar att se Shane gå på den kristna sommarskolan och läraren som försöker hjärntvätta ungarna känns så klockren. Men framförallt är det ofta Doug Wilson som stjäl showen, jag tycker han är så underbart korrumperad och egoistisk precis hela tiden och han spelas så bra av Kevin Nealon. Jag vet dock inte riktigt vad jag tycker om att Nancy tog och låg med sin chef som hon gjorde, det kändes mest onaturligt och krystat även om jag ser vad dom försökte göra. Nä, Weeds är en riktigt trevlig serie faktiskt och jag är imponerad över hur dom hittade tillbaka till en mer lättsam känsla utan att det blev konstigt.

Efter att veckans avsnitt och säsongspremiär av Family Guy fått grymt bra betyg (ratings) sägs nu produktionsbolaget fundera på att följa upp succén med fler parodier på den klassiska filmsviten. TVBLOGGEN säger yeah bwoiii!

There were a few minor concessions, such as getting rid of some double-layered incest humor between Luke Skywalker (played in the show by the family’s teenage son) and his sister Princess Leia (played in the episode by Chris’ mom).

“There was a couple things that they wanted us to tone down, but we’re used to getting those kind of notes from Standards,” Sheridan says.

Läs mer i en riktig tidning

Jag har sett lite grann av Kitchen Nightmers tidigare när det på SVT visats under det pinsamma namnet ”Den Elake Kocken”. Aldrig riktigt sett ett helt avsnitt men nu när den amerikanska versionen drar igång och bland annat Johan, serienörden och Oswald hypat upp det lite tänkte jag ta och se det.
Först inleds programmet med att vi i 5 minuter får se ett sammandrag av vad som kommer att hända i avsnittet. Inför nästan varje reklamavbrott visar dom vad det är vi kommer att få se efter pausen osv. Varför envisas dom med att redigera programmet på det här viset? Jag fullkomligt hatar det i Mythbusters och det är nästan lika irriterande här. Att man dessutom efter reklamavbrottet får se om det man just såg före pausen några gånger gör att det bara blir för mycket. När man till slut har sett samma klipp 6-7 gånger blir man ganska trött. När vi ändå är inne på det här med produktionen så är det bra irriterande hur dom klipper och mixtrar med ljudeffekter för att förstärka den känslan dom försöker förmedla. Helt onödigt när ”verkligheten” talar så starkt för sig själv, det gör att alla karaktärer känns falska och tillgjorda och jag blir mest bara irriterad. Det är synd för det finns ju något så bra under allt det här.

Sen tycker jag det blev lite väl lätta lösningar här, dom fick ett helt nytt kök bara sådär, menyn gjordes om till en ”familjemeny” och Peter lärde sig en läxa. Det var allt som gjordes kändes det som. Och är jag korkad eller vaddå ”familjemeny”? Vad var det som var så speciellt med den? Jag fattade inte. Det jag vill minnas från den engelska versionen var att han faktiskt jobbade till en bra meny och man fick en bättre inblick i det, han gjorde mer konstruktiva och realistiska lösningar på problemen istället för att helt enkelt köpa ett nytt kök. Jag kanske minns fel då jag inte kollat så noga men det var den uppfattningen jag fick. När Peter lärt sig sin läxa på slutet blev det lite väl puttinuttit och han insåg att han hade gjort allt fel och skulle bättre sig och göra allt han kan för att driva restaurangen vidare så bra och effektivt som möjligt. Det kändes alldeles för tillrättalagt och enkelt.

Jag låter kanske väldigt negativ men det är jag inte. Det är riktigt bra på flera sätt och det är därför jag blir så sur på massa dåliga saker som man kunde tagit bort och gjort programmet så mycket bättre. Det är underbart att se Ramsey skrika och svära, det är underbart att se honom säga som det är och fullständigt skita i om folk blir sårade när det är någonting som dom behöver höra. Det är kul att se hur dynamiken på restaurangen fungerar och förändras när Ramsey kommer in i bilden. Att se hur systern och ägaren av restaurangen pratar om hur jobbigt det varit för henne att driva den så blir jag ordentligt påverkad, det känns äkta och det förstörs inte av massa hyperaktiv klippning utan man får känna hennes desperation och hjälplöshet och det träffar mitt i prick, iaf på mig.

Nu blir det allt som allt kanske inte direkt must see TV men det är klart något att titta på om man har lite tid över.