Som norrlänning lider jag konstant av svår standup-brist, det är bara Janne Bylund och Özz Nujen som vågar sig upp norr om Gävle då och då. Så har man ett intresse, och har sett alla DVD-föreställningar, så missar man förstås inget standup-relaterat som dyker upp i rutan! I begynnelsen var det Släng dig i brunnen, sen Stockholm Live och sen.. ja, har det varit tomt ett bra tag.

Ikväll började dock Ståupp och man gnuggade händerna. Thomas Järvheden är en fantastisk entertainer, och en ganska skicklig imitatör. Så ett standup-program med Järvheden som ensam stjärna borde funka svinbra?

Tyvärr visar sig programidén vara riktigt urusel. Järvheden är verkligen skitrolig, men tack vare det efterblivna konceptet sÃ¥ tvingas han dra halvlama “roliga sanna historier” som nÃ¥gon i publiken sägs ha upplevt i princip hela programmet. Och sÃ¥ ska den berörda personen ställa sig upp och tillkännage sig. Men av nÃ¥n anledning zoomar kameragubben in pÃ¥ personen lÃ¥ngt innan momentet, sÃ¥ det känns tämligen poänglöst. Och sÃ¥ är det. Hela programmet.

Varför måste man linda in bra jävla grejer i en massa dynga hela tiden? Varför duger det inte att bara köra ett kul standup-program och ge lite nationell exponering till både nya och gamla komiker?

Jerry Seinfeld fortsätter göra PR för sin Bee Movie och den här gången är han på The Late Show with David Letterman.

Jag halvdissade den amerikanska versionen av Kitchen Nightmares för ett tag sedan och det var dÃ¥ mest den horribla produktionen och dom lite väl enkla lösningarna som jag hade invändningar emot. Det blev mer Extreme Makeover: Kitchen Edition istället för konstruktiva och intressanta lösningar. När sÃ¥ den femte säsongen av den brittiska förlagan Ramsay’s Kitchen Nightmares drog igÃ¥ng igÃ¥r var jag inte sen med att kolla in det för i grunden finns här potential till riktigt bra TV om man inte schabblar bort det med kass produktion. Och det var verkligen som natt och dag, en liten kort introduktion till vad vi kommer fÃ¥ se i avsnittet var allt och sen lät man verkligheten tala för sig själv. Det är fascinerande att se hur viktig produktionen är och hur mycket samma upplägg med samma huvudperson kan skilja sig sÃ¥ otroligt mycket. Jag blir minst sagt lite trött pÃ¥ den överarbetade amerikanska produktionen, jag menar, varför gör man sÃ¥? Har dom amerikanska tittarna sÃ¥ kort “attention span” att man behöver redigera sönder allting? När det var en känslosam scen i den brittiska versionen lät dom bli att klippa och istället fick vi följa Ramsays diskussion med restaurangägaren och se hur känslorna kom över honom.

Det var också ett riktigt bra avsnitt med mycket intressant dynamik i köket och en väldigt passionerad och godhjärtad men svag ägare och värd i Alan Love. Köket bestod av två kockar, en fransk som verkade helt inkompetent med ett hett temperament och en australiensisk slacker som inte brydde sig ett dugg och ingen av dom var ansvariga för köket. Det var väldigt kul att se hur slackern tog allt mer ansvar och verkade allt mer engagerad, från början var han mest på genomresa och jobbade till sig lite pengar bara men när Ramsay återvände två månader senare verkade han fortfarande engagerad i sitt jobb. Fransmannen blev inte långvarig efter att Ramsay åkt och det var inte särskilt oväntat. Programmets höjdpunkt var dock värden och ägaren Alan Love, vilken karisma. Han var nära att bryta ihop flera gånger och det blev flera bra argumentationer med Ramsay där Ramsays vanliga burdusa stil inte riktigt gick hem utan man fick se honom ta till andra sätt för att nå fram till Love vilket var en väldigt skön omväxling. Att se hur glad och avslappnad Love var när Ramsay återvände var verkligen hur skönt som helst, men kände och led med honom genom hela avsnittet och att se hon lycklig var hur härligt som helst. Det är så här den här typen av program ska göras och när man har personer som Gordon Ramsay och Alan Love blir det inte fel.

Manusförfattarna har dött av skam.

Parmiddagar som avslutas med en omgång par-TP kan ge vem som helst kalla kårar och Ulf förkroppsligar varför.

Dexter går från klarhet till klarhet den här säsongen och ju mer vi utforskar Dexters psyke desto mer fascinerad blir jag. För att inte råka spoila någon så läser ni resten efter hoppet.

Läs hela posten »

Hur mycket kan man skoja om 300 innan det blir tråkigt? En hel del tydligen. Robot Chicken är bra kul alltså.

Ulf har en mycket sensuell och sexig fysik som han inte skäms för att visa upp, tvärtom!

Vi är vana med att se Top Gear testa häftiga och tuffa bilar, men det här är något i hästväg.

Doobidoo fortsätter dominera följt av Svensson Svensson och Babben & Co i ettan. TV4 är lite efter med Bonde söker Fru och Idol 2007. Bland kabelkanalerna är Ensam Mamma Söker ohotad etta när det inte finns fotboll som konkurrerar. Topp 100 för alla kanaler och topp 50 för kabelkanaler läser ni efter hoppet.

Läs hela posten »