Ibland blir jag lite ledsen. Eller kanske betänksam. Såsom när jag ser ett program på tv och tänker “det där kunde jag ha gjort bättre själv”. Det är lite som på restaurang. Får man något som man lika gärna kunde ha lagat själv är det inte så roligt längre. SVT:s Hej Rymden känns lite så.

Jag hatar mig själv för att jag säger det här, men ibland känns Sverige väldigt litet. Inte på ett jag-måste-flytta-till-London-och-hitta-mig-själv-sätt, utan mer på ett varför-finns-det-inte-mer-bra-tv-sätt. Jag stör mig på att Babben & Co får så mycket tid på tv, och att det är så låg nivå och dålig underhållning. Men att folk ändå älskar det.

Hej Rymden är också ett sådant exempel på svensk tv som får göras fast det inte borde fås. Hej Domstol-gänget kommer med lite dåligt levererad “crazy”-humor blandat med “tokiga” karaktärer, och ingen säger ifrån. Så dåligt tycker jag tyvärr att programmet är. En sitcom som bara är en fortsättning på Hej Domstols tidigare “nu måste vil fylla ut hela programtiden”, med skillnaden att de inte kan köra musik när manuset inte räcker.

Svensk humor behöver nytt blod.

Vad har jag gett mig in på egentligen? Vad har jag sagt? Sci-fi-nörd? Jag ser framför mig hur jag kommer bli hackad i bitar därför att jag inte kan redogöra för samtliga klingonska modala hjälpverb. Eller redogöra för den parlamentariska strukturen i Star Wars. För så jävla nördig är jag inte. Jag gillar bara rymdskepp. Och visst är all politik i Star Wars bara tråkig?

Jag ska i vilket fall försöka väga upp de övriga skribenterna här, men eftersom jag mestadels kollar på vanlig tv (det går ju mestadels vanlig tv) så blir det förmodligen samma gamla svamlande, om än med förhoppningsvis lite nya vinklar (jag tänkte skriva bättre smak här, men insåg att jag dels inte vill stöta mig, än, och dels inte har det).

Så innan jag skriver något mer så skickar jag det här bara för att kolla så att “Publicera”-knappen verkligen fungerar. Och för att ge en ytterst bristfällig presentation. Ty sån är jag: bristfällig och ytterst. Eller nåt.

En av höstens svenska favoritproduktioner, Boston Tea Party, känns visserligen något vingklippt och kortfattat i vissa frågor, men har ändå visat att betalkanalerna i Sverige faktiskt vågar att satsa på egna talkshow-koncept som inte ser ut som ZTV anno ‘94 i nån lodig källarstudio.

Vi har sannerligen inte varit bortskämda med bra icke-importerad talkshow på de kommersiella TV-kanalerna. De riktigt vassa produktionerna har faktiskt SVT stått för. Jag tänker på produktioner som Studio pop, där Per Sinding-Larsen har pratat populärkultur med sin tremanna-panel; Fredrik Lindströms Världens modernaste land, om Sverige och svensk mentalitet som fick en aura av kompetens tack vare historikern Peter Englund som ständig bisittare och just nu i rutan, Närbild med kunnige kulturjournalisten Fredrik Sahlin som lyckats konvertera ett Inside the Actors Studio-liknande format till svenska förhållanden. Eller Robins, där Robin Paulsson gjorde den bästa svenska late night talkshowen sen Kristian Luuks storhetstid.

Jag vet inte om det är det nån sorts uppfattning att “bara prat” inte räcker för TV, att man måste utnyttja teknikens alla möjligheter för att inte tappa tittarna, att det på något sätt skulle vara “tråkigt” att huvudkonceptet med kanske fyra-fem väl valda personer som pratar och för en diskussion i TV - men något är det. Man vill ju gärna tro att t.ex TV3 har kommit längre än “SM i lavemang” när de i alla fall ger sken av att börjar satsa på program om privatekonomi och näringslära..

Men om det existerar en sådan uppfattning - att prat inte räcker - så är det bara att snegla på t.ex ständigt intressanta Parkinson, som ger en känslan av att man kommer att fortsätta titta tills han har en fot i graven. Kanske ligger betalkanalernas svårigheter i att skapa pratprogram som inte går ut på att bjuda ut white trash-människors problem i 45 minuters-avsnitt i att de av tradition har dragit till sig en viss sorts profiler. Där visserligen Fråga Olle på Kanal5 är ett undantag. Den sortens tänkande som präglas av annat än de lägsta gemensamma nämnarna: sex, brott och pengar. För helt klart bygger talkshow-koncepten på unika och intressanta människor i grund och botten - och är inte programledaren det, så måste gästerna vara det.

Ja, letandet efter en ny bloggare är över. Efter en kort men intensiv diskussion så beslöt vi oss för att ge platsen till Simon, som beskriver sig själv såhär:

Frilansande teknikjournalist sedan 8 år som på väg till det “riktiga” jobbet pendlar mellan Uppsala och Stockholm varje dag. Med en Archos 605 är det dock aldrig tråkigt, utan ett ypperligt tillfälle att hinna beta av några av de 20-tal serier jag följer. Är komedisucker och sci-fi-nörd, dock utan att ha följt Star Trek. Någonsin. Ser inte riktigt att den svenska underhållningen håller samma klass som brittisk eller amerikansk, förutom Fredrik-och-Filips alster (Myggan borträknat).

Jag och Mattias hoppas därför att han kommer att komplettera vår “profil”, gärna med lite sci-fi-nörderi. Hans provpost höll iaf bra klass, och vi hoppas förstås att trogna läsare ska bli nöjda med valet. Välkommen och lycka till Simon!

Lite goda nyheter till skillnad från strejken som ställer till det i tablån. Futurama: Bender’s Big Score! som släpps i butikerna den 27 november finns nu på ett fildelningsnätverk nära dig. Tre filmer till är planerade att släppas men jag vet inte hur strejken påverkar arbetet med dom. Filmerna kommer även att sändas uppdelade i halvtimmesavsnitt på Comedy Central under 2008.

Doobidoo fortsätter i topp precis som vanligt och det gäller nästan allt annat också. Lyxfällan lockade faktiskt fler tittare än Sveriges EM-kval mot Spanien, det förvånade lite. Detaljer efter hoppet.

Läs hela posten »

Av allt som går på TV så stör ett program mig särskilt. Jag pratar om Extreme Home Makeover, där är varje avsnitt är nån jävla Oliver Twist-saga korsad med den mest smaklösa överdrift. Det är också det slöaste TV-koncept, där man i princip bara ger folk pengar och dramatiserar reaktionerna med sentimental musik.Visst, det är inget fel i att ge fattiga människor (som för det mesta är svarta av någon ooooutgrundlig anledning) ett bättre liv, men det görs på ett sånt oreflekterande sätt med en sån överdrift.

Skulle de verkligen drivas av en vilja att hjälpa människor så skulle man inte spendera typ en miljon dollar på EN fattig familj utan kanske ge tio familjer en lite mer blygsam start. Man satsar allting på att överösa denna utvalda familj, men tänker inte vad det är för samhälle där heltidsarbetande människor kan fastna i såna jävla råtthål..

Nu kan du inte bara läsa och kommentera här på bloggen utan nu kan du även snacka och diskutera på quakenet via IRC. #tvbloggen.com är kanalen och quakenet är nätverket. Välkommen.

Själva upplägget i Ståupp är som Johan redan skrivit ganska fattigt men bärs upp av Järvhedens talang och berättartekniska förmåga. Jämfört med hans eget material så känns det dock mest meningslöst, som ni kan se exempel på här.