
Life on Mars. Brittisk polisserie från 2006, två säsonger.
DCI (ung. kommissarie) Sam Tyler är en brittisk modern bobby som, i seriens nutid, 2006, mitt uppe i en brottsutredning hamnar i koma efter en bilolycka. På bilstereon lyssnar han på David Bowies Life on Mars? och när han återfår medvetandet igen så har han transporterats tillbaka till 1973, där han finner att ett lyckligt missförstånd förklarar hans plötsliga ankomst. Men har han rest i tiden, eller är han död eller blivit galen?
I 70-talets Manchester blir Tyler, med sin kunskap om moderna polismetoder, en udda figur. Han hittar dock sin plats, under den små-alkade DCI Gene Hunt. Tillsammans löser de så småningom brott på löpande band, även om Tyler och Hunts metoder snart utgör två diametrala poler, där Tyler är den progressiva paragraf-ryttaren och Hunt mer låter ändamålen helga medlen.
Serien bygger på två delar, dels polisarbetet i ett ganska färgstarkt brittiskt Starsky & Hutch-sjuttiotal, som är den bästa delen, och dels Tylers försök att klura ut vad som egentligen händer och hur han ska ta sig “hem” till 2006 igen. Som polisserie är den underhållande, men känns inte som någon remake på någon gammal serie, då det hela tiden finns ett väldigt modernt och medvetet perspektiv. De berör i vissa avsnitt teman som konflikten i Nordirland, huligan-kulturen och rasismen mot asiater, och polisens roll i det brittiska samhället.
Titeln på serien, och handlingen, får en att undra hur stora David Bowie-fans manusförfattarna egentligen är, när den kan sammanfattas med halva refrängen i Life on Mars?:
Take a look at the lawman
Beating up the wrong guy.
Oh man!
Wonder if he’ll ever know
He’s in the best selling show.
(Speciellt när en spinoff-serie, med Gene Hunt, som ska utspela sig 80-talet fått titeln Ashes to Ashes.)
Ska man vara kritisk mot något i serien, så är det den överhängande berättelsen, om Tylers mystiska tidsresa, som stundtals brister i logiken och i slutändan får ett (i mitt tycke) lite inkonsekvent slut. Men, som underhållning levererar det otroligt bra. Samtidigt lyckas de skapa en ganska sorglig underton då man känner för Sam Tyler, i hans enorma utanförskap och ensamhet.