Och då menar jag inte Julen eller andra trivialiteter utan dom två avslutande avsnitten av Dexter finns nu tillgängliga och jag ska precis krypa ner i sängen och avnjuta dom.

Fördelen med strejken, om det nu finns en sådan, är att man faktiskt får möjligheten att damma av gamla missade shower, serier man känner till men av en eller annan anledning har struntat i att se. För min del beslutade jag att satsa på Battlestar Galactica och Deadwood. Det är en särskild lyx att ha hela, färska och osedda säsonger framför sig av en serie man gillar, så för mig har inte strejken varit någon större plåga. Inte än i alla fall.

Som vissa läsare kanske har förstått, så är sci-fi inget jag är särskilt förtjust i. Har aldrig sett ett helt Star Trek-avsnitt i mitt liv, och fantastiska Firefly är den enda sci-fi jag verkligen gillat. Battlestar Galactica är, även om det är hyggligt underhållande, ingen ny post på denna lista. För även om jag hittar smågrejer jag gillar här och där – fascinerande koncept, idéer och en extra dimension till de vanliga fantasierna om rymdskepp – så lyfter serien aldrig. Vartannat avsnitt är svagt som attans, många av karaktärerna skissartade klyschor – som den “faderligt buttra” kommendanten Adama och den blonda pojkflickan “Starbuck” till onani-objekt, “the best god damn pilot I’ve ever seen” – och storylines som slarvas bort och ges rent ologiska förklaringar. And don’t get me started on “doktor Baltazar”, den där vedervärdige britten som springer omkring och spelar världens dummaste geni. Och den här Disney-versionen av svordomar, frakk this and frakk that. Plötsligt låter alla som Elliot i Scrubs.

Nä, då gillar jag western-serien Deadwood desto mer. Jag är medveten om att det finns skillnader som gör jämförelsen orättvis, som så enkla grejer som ren budgetering – att HBO antagligen spenderar mer deg – men faktum är att det jag gillar med Deadwood handlar om karaktärerna, klippningen och manuset. Helt enkelt yrkesskicklighet. För där Battlestar Galactica bokstavligen har GALAXER att röra sig på, ca 200 minuter extra per säsong och en hel uppsjö karaktärer, så vinner Deadwood ändå. Hands down. Intrigerandet, mördandet, slagsmålen och guldgrävandet, allt utspelar sig i en kall skitig, anspråkslös och ganska rutten värld, som dock lyses upp av de urstarka karaktärer som bebor den lilla bosättningen. Men de känns levande. Och alla avsnitt är urstarka på att driva vidare storylines, inte en scen känns överflödig. Inte en replik sägs i onödan.

Och ahh: en hel säsong har jag kvar att se. I am one lucky bastard.

Chockerande värdelöst! Felix Herngrens nya “humorprogram” på TV3 heter Sanningen Bakom och menat som någon slags Uppdrag Granskning parodi, antar jag. Men om vi jämför med ett annat enligt misslyckat humorprogram den här hösten i Grotesco så måste jag dra tillbaka lite av min kritik. I jämförelse med Herngrens totala humorlöshet är Grotesco inte så dåligt. Grotesco har ändå flera roliga idéer och dom paroderar ganska bra på saker och ting på ett ganska bra vis men problemet är att det inte blir roligt. Dom drar ut på skämten alldeles för länge och levererar helt enkelt inga punchlines.

I Sanningen Bakom förstår jag inte ens var i humorn ska ligga. Jag trodde humorn skulle ligga i driften med undersökande journalistik men det gör den ju inte. Ligger humorn i drift med kändisarna? Hur är det roligt att Bodström skulle från en annan planet? Jag kan se hur det kan vara roligt att skoja om att Mat-Tina är fet och en feedie men det skämtet känns ju uttjatat efter ett par minuter och att se hennes styltiga skådespel i fatpants i 10 minuter till känns bara jobbigt. Att kalla skiten för uselt känns nästan som en komplimang i sammanhanget. Men det var ändå kul att se hur karismatisk och charmig Mat-Tina faktiskt är och jag förstår varför hon blev så stor och jag undrar hur nöjd hon känner sig med valet att laga mat på Aftonbladet istället för i SVT.