Inaktiviteten på bloggen beror på en sak, Lost.
Inget annat känns värt att skriva om.
Jag skiter i strejken.
Jag skiter i allt.
Ge.
Mig.
Lost.

Trots stiltjen på bloggen så kryper det upp små funderingar ibland. Det här med Lost alltså. Säsong fyra börjar som bekant på torsdag, åtta avsnitt är färdiginspelade och möjligheten finns fortfarande att vi får en hel säsong innan sommaren (16 avsnitt), men det fönstret krymper.. Oavsett takt de lyckas prångla ut avsnitten (strejken kan väl inte vara för evigt.. eller..?) så är det dock ganska säkert vad som återstår:

Tre säsonger, 16 avsnitt per säsong, totalt 48 avsnitt. Man får vara glad för att det är såpass mycket kvar att utforska, och i Losts fall, lita på att skaparna Abrams/Lindelof inte håller på och blåser liv i en döende miniserie. Med tanke på de story arcs och frågor som kontinuerligt tas upp, utforskas och spelas ut och vars vägar korsas så känns det väldigt osannolikt att de skulle spinna vidare ur ingenting för att hålla charaden igång. Jag menar.. då är manusförfattarna bara för bra. Onaturligt bra. Jag tror alltså på Lost, att serien har en klart definierad livscykel som kommer att belöna oss i slutändan. Jag sällar mig inte till de stora skaror som tycks ha övergett serien, kanske i brist på den där omedelbara belöningen.

Säsong tre slutade på en high note av nåde och lämnade mig nästan förkrossad. Och då pratar jag inte om den där tarvliga scenen med Charlies död, utan Matthews Fox’s fantastiska karaktär Jack. Det var bland de sorgligaste tv-upplevelserna nånsin för mig.. Lite för att det kändes som om illusionen sprack, tidigare var gravallvaret på armlängds avstånd. De hade, trots allt, en viss oskuldsfull idyll med orosmoment och mystiska varsel i fjärran. Visst, folk dog till höger och vänster, med monster i buskarna, men så kom avbrotten och en hård kärna av mänskliga relationer satt som en orubblig pebble in the stream. Säsongsfinalen och flashforwarden med den nedbrutne Jack var som en riktig kalldusch, wooosh slut på äventyret och in i verkligheten!

Life sucks, and then you slowly die.

Men oron. Den finns ju där. Oron var Lost egentligen tar oss. Jag får nog aldrig tillbaka känslan från säsong ett, att man satt och såg ett episkt mysterium rullas ut framför en. En intrikat dans mellan raderna, som kittlade ens mänskliga tendens att se mönster där inga mönster fanns. Vi försäkrades om att ”prasslet i buskarna” inte var aliens, dinosaurier eller något övernaturligt – men vad hände där egentligen? Serien gled allt mer in i det som inte ens skulle vara möjligt att förklara med nåt pseudovetenskapligt och tvivlen började, i alla fall för mig, att staplas upp.

Det blir allt mindre den serie jag trodde jag föll för – men än sitter jag kvar i båten.

För än är vi inte i hamn.

The Daily Show skickade Jason Jones till Island, det var en väldigt bra idé.

Fawlty Towers bjuder på en av tv-historiens roligaste scener.

Vårt tionde och sista avslutande klipp i serien ”När The Daily Show inte sög”.

10 F#@king Years: Even Stevphen med Stephen Colbert och Steve Carrell.

Jag gillar verkligen standup i olika former och ser så mycket jag kan. Comedy Central Presents är då ett väldigt bra program där komiker får en halvtimmes special att fylla. Framförallt så här i strejktider såg jag verkligen fram emot att Comedy Central skulle börja visa det igen med nya fräscha specialer.

Men vad fan är det man får se? Standarden är ju pinsamt låg! Efter att ha sett dom fem som sänts hittils är jag djupt besviken. Kyle Grooms, Stephen Lynch, Dan Cummins, Sebastian Maniscalco och Jo Koy har verkligen inte varit ett dugg roliga.

Stephen Lynch var den enda jag kände till sen tidigare och tyckte att han var lite rolig men hans grej med att spela låtar med lite rolig och kontroversiell text känns rätt uttjatad och så fyndiga är dom inte dom där texterna.

Sebastian Maniscalco komiska ”höjdpunkt” var väll när han skojar om att han aldrig skulle säga lemon loaf. ”What the hell did you just say? Did Lemon Loaf just come out of your mouth? How do you feel like a man and order a lemon loaf? I would never get that even if I wanted one, I would point to it.” Mmm, nya ”fräscha” skämt.

Eller Kyle Grooms vars höjdpunkt var en platt tråkig drift med George Bush. ”*They hate us for our freedom* Us? Its you!” Mmm, visst, du leverarade det bra, bland dom 10 bästa kanske av alla hundra gånger jag hört det.

Eller Jo Koy som tar standup till nya nivåer med berättelser från sin barndom som när hans filipinska mamma som inte kan skilja på P och F kom på honom när han lekte med sig själv i duschen som trettonåring. Nyskapande som aldrig förr.

Den som klarar sig bäst är dock Dan Cummins som har en del rätt roliga grejer faktiskt. Inget som verkligen står ut och lägger sig på minnet men det var rätt trevliga 20 minuter iaf.

Så hungrig efter mer standup kollade jag upp Def Comedy Jam också men det orkade jag bara med ett avsnitt med alltså. Vad är det med svarta komiker och avsugningar? Jag vet inte hur många gånger jag har hört olika totalt poänglösa avsugningsskämt av just svarta, manliga komiker. Är det något så kontroversiellt i USA att det blir farligt och på så vis roligt? För någon humoristisk poäng har dom då verkligen inte. Jag såg bara första avsnittet och den bästa komikern där förutom programledaren DL Hughley, som iofs är rätt trevlig, var Last Comic Standing dropouten Gina Yashere, vilket säger rätt mycket om standarden på dom andra. Och hon är dessutom britt.

Länge sen jag såg någon bra amerikansk standup alltså, väldigt länge sen. Är den så dålig just nu eller vad är det frågan om?

One State, Two State med John Oliver.

Svenska Idrottsgalan 2008 var tydligen väldigt spännande att titta på tycker svenska folket vilket jag iofs kan förstå för det är inte varje dag man får se Zlatan ta emot nobelpriset. Sen undrar jag hur nöjda TV4 är med runt 250.000 tittare på Bingolotto i TV4+, när det sändes på TV4 låg man över 700.000 iaf. Topp 100 för alla kanaler och topp 50 för kabelkanalerna som vanligt efter hoppet.

Läs hela posten »

Robins var som Johan redan påpekat ganska roligt och jag vet inte om intervjun med Petra Mede och Jan Malmsjö som han nämner eller det här inslaget var mest absurt.