This Week in God: The Da Vinci Code Edition med Rob Corddry.

Kollade in talkshowen Robins på SVT Play som hade nypremiär i fredags. Jaa.. just det. Bättre sändningstid! Fredagar 21:00 är det som gäller numera. Konceptet är ungefär detsamma som tidigare, en tväröversatt amerikansk talkshow i svensk lågbudget-tappning (Robin hade t.o.m låtit skägget växa ut lite, which is maybe too far). Däremot skapade han inte Mike Huckabee - men Filippa Bark. (Som nu har lämnat programmet.) Så det är ganska straight up talkshow av late night-snitt.

En inledande monolog med skämt. Lite filmade inslag. Två kändisgäster som får varsin pratstund. Men det är när Robin släpper den nedladdade talkshow-mallen som han visar lite edge. Den urspårade intervjun med Jan Malmsjö och Petra Mede var bland det roligaste jag sett på en svensk talkshow sen Luuks storhetstid i slutet av 90-talet. Robin Paulsson är ett fynd som jag hoppas får möjligheten att växa i rollen som programledare och SVTs fortsatta förtroende.

Ready for a Woman President med Samantha Bee.

Johan och jag är båda väldigt glada för nyheten om Fredrik Lindströms nya program Vad är en människa? som kommer visas på Kunskapskanalen. Lindström är verkligen kungen av infotainment och den måttstock vi använder oss av när vi tittar på andra program i genren, så som t.ex Boston Tea Party. Just det goda samtalet är också lite av det Johan efterfrågade då han recenserade serien. Det ska bli mycket intressant att se hur det här programmet kommer att se ut, att bara ha ett intressant samtal om intressanta ämnen är en lika genial tv-idé som den är enkel.

Nu håller vi bara tummarna att det blir så bra och intressant som jag tror.

Snobs and Broomsticks med Rob Corddry.

Jag och Johan började prata lite om gammal svensk humor, han hade av nostalgiska skäl sätt lite på Macken och jag hade ovetandes om det sett lite av En Himla Många Program. Vi var helt överens, tiden har inte varit nådig mot dessa program. Johan gick tom så långt att han jämförde Macken med When the Whistle Blows, serien i serien från Extras. Det var ändå 20 år sedan serierna visades men vilka andra serier är snart 20 år gamla? Killinggänget drog igång 1992 med I Manegen med Glenn Killing och 1995 kom NileCity. Man märker tydligt att det var en klar brytpunkt i svensk tv-humor från 80-tal till 90-tal. Men Lorry har t.ex inte alls åldrats lika illa som Galenskaparnas alster, Stefan Sauks inslag Tillfälligt Avbrott känns aktuella än idag t.ex.

Vilka andra svenska humorserier från den tiden kommer du och tänka på och hur tycker du dom håller idag?
Vilka serier från idag tror du kommer hålla även om 20 år och vilka tror du kommer åldras dåligt?

Job Hunting med Ed Helms.

Den sjätte säsongen av Mythbusters har precis dragit igång men jag ser inte längre fram emot programmet. Jag har klagat på bland annat redigeringen här på bloggen många gånger tidigare men det är något mer som saknas. Mythbusters hade en sån känsla av mysighet som gör Top Gear till ett så fantastiskt program. Men någonstans tycker jag den har gått förlorad. Dom är för duktiga på det dom gör och har för stora resurser känns det som. Jag gillade att se dom försöka hitta olika lösningar med olika hemmabyggen, se dom misslyckas och se dom försöka igen. Nu skippar man allt det och fokuserar nästan bara på resultaten. Vi får inte se hur idéerna tar form eller hur dom riggas utan vi får bara se när dom testas.

Dom verkar satsa på större explosioner, större vapen, mer och större av allting helt enkelt. Det som gjorde programmet så bra var ju inte det utan det var en härliga dynamiken och utstrålningen hos programledarna och dom intressanta experimenten. Men av det är det inte så mycket kvar.

Diagnosis Mystery: Pt. 1 med Jason Jones.

Diagnosis Mystery: Pt. 2 med Jason Jones.

Jag såg verkligen fram emot Extras julspecial som jag hade skyhöga förväntningar på och det är alltid lite läskigt att faktiskt se något som man har så höga förväntningar på. Tonen sätts direkt och man känner sig nästan obekvämt deppig redan från början. Dom små geniala bitar vi får se från When the Whistle Blows står i fantastisk kontrast mot den dystra och deppiga ton som serien i sig själv har. Även Stephen Merchants karaktär agenten Darren Lamb bjuder på några underbara skratt. Jag är mycket glad över att julspecialen fokuserade på just det jag hyllade och ville ser mer av i den post jag skrev när säsong 2 var slut, Andys och Maggies vänskap. Vissa verkar mest ha fokuserat på mycket av det runt ikring men för mig handlar det här nästan helt och hållet om vänskap och att hitta in plats i livet, allt det andra fungerar mest som katalysator.

Det är verkligen smärtsamt att se Andy bete sig som han gör och se smärtan i ansiktet på Maggie. Det är helt fantastiskt fångat av Ashley Jensen och mitt hjärta vrider sig i plågor vid flera tillfällen. Andy är för upptagen med att klaga på allt som är dåligt att han glömmer bort vilket bra liv hade hade kunnat leva om han bara ville.
Scenen där han tvingar Maggie låtsas vara hans assistent är för mig mer om hur han glömmer bort att hon faktiskt är hans vän och bara använder henne som nån rekvisita än om att få fram pinsamhetshumor, även om man gör det också. Precis som när han ringer upp henne och undrar om hon vill följa med honom till restaurangen, inte för att han vill ha hennes sällskap utan för att han inte vill gå dit själv.

Maggie har verkligen flera riktigt starka scener, som när hon vid inspelningen med med Clive Owen säger: “Im not happy with that. I dont want the dung on my face.” Eller när hon pratar med Darren om att hon inte gjort nÃ¥gonting med sitt liv. Det hon hade var en nära vän men nu när han är borta upptäcker hon att hon har ingenting annat, när dom bÃ¥da var helt okända hade dom iaf kul tillsammans som hon säger pÃ¥ restaurangen.

Scenen i slutet där Andy i Big Brother huset får nog och börjar prata om dagens besatthet vid kändisskap är verkligen hur bra som helst, från det att han börjar prata om sig själv. Att se honom inse vad han förlorat och se honom hitta tillbaka till vänskapen med Maggie och att se Maggies reaktion på det hela är bland det bästa jag sett på TV och att se det klippas till en hysteriskt rolig Darren Lamb kommentar är lika effektivt som det är genialiskt. Man kunde inte regisserat min reaktion bättre, där satt jag deppig med tårfyllda ögon och helt plötsligt exploderar i ett gapskratt och tårarna hölls inte tillbaka längre.

Jag hade skyhöga förväntningar på julspecialen men den inte bara levde upp till dem utan den överträffade dem. Det har tagit mig en månad att skriva det här för jag känner att jag vill göra det rättvisa men efter att precis ha sett om det i sin helhet inser jag att jag aldrig kommer lyckas med det så det här får duga.