I väntan på säsong fem av Peep Show, som har premiär den 2 maj, rekommenderar jag förstås den grymt roliga sketchserien That Mitchell And Webb Look vars andra säsong nyligen avslutades. Här är en av mina favoriter, men missa för all del inte The Adventures of Sir Digby Chicken Caesar.

Det har varit väldigt dött här på bloggen ett tag nu, ändå kul att se att vi får ny kommentarer titt som tätt även när vi inte skriver, det uppskattas. Men pga diverse sjukdomar, flyttar och andra saker så har bloggen tydligen blivit bortprioiterad. Men nu får vi skärpa oss och bevaka TV på det sättet den förtjänar. Vi ber om ursäkt!

The Office har jag verkligen saknat under strejken och jag var väldigt glad när det äntligen var tillbaka för snart tre veckor sedan.

Det första avsnittet efter uppehÃ¥llet var dock inte alls särskilt lyckat enligt mig. Visst bjöd det pÃ¥ en hel del roligheter men det kändes alldeles för extremt som “välkommen tillbaka”-avsnitt. Det var ett avsnitt som man hade behövt bygga upp till med lite mer smÃ¥gräl och andra saker mellan Michael och Jan. Att helt plötsligt Ã¥terse gänget i en sÃ¥ pressad och pinsam situation kändes mest jobbigt faktiskt. Jag blir lite irriterad pÃ¥ att författarna inte verkar fatta att The Office är som bäst när inget ovanligt händer. Dom verkar lite egotrippade och vill överträffa varandra med tokigheter men det blir bara helt fel. Vanlig kontorslunk med lite upptÃ¥g och andra mer subtila saker för att bygga upp saker till den här typen av avsnitt är nÃ¥got som jag tycker hade funkat mycket bättre.

Senaste avsnittet var betydligt bättre då det var mer återhållsamt och det bjöd på en av dom finaste scener jag tror jag någonsin sett i tv-sammanhang. I slutet när Jim böjer sig ner för att knyta skon blev jag så pirrig att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Så nog briljerar The Office ibland, men dom borde försöka hålla sig tillbaka lite mer. Ser fram emot dagens avsnitt och hoppas dom är inne på min linje.

And hilarity ensues!

Björn Gustafsson slog igenom förra säsongen och i vår påstår jag att det är Soran Ismails tur att slå. Jag har varit ganska imponerad av honom efter att ha sett honom live några gånger på Norra Brunn och efter två, iaf enligt mig, mycket lyckade framträdanden i Parlamentet är jag helsåld. Här har ni ett litet ihopklipp av hans insatser i Parlamentet den här säsongen.

Det har skett lite förändringar vad gäller Lost den här säsongen och nu har finalen blivit förlängd med ytterligare en timme. Nästa avsnitt av Lost kommer den 24 april och sen är det ett avsnitt varje vecka med första delen av finalen den 15 maj, uppehåll en vecka och sedan dom två avslutande delarna av finalen den 29 maj. En tretimmarsfinal med Lost får iaf mig att dreggla. Frågan är om man orkar vänta på alla tre delarna eller om man ser dom så fort dom kommer.

Jag vet, jag skulle ju ta semester. Men så l.. köpte jag säsong ett av Buffy the Vampire Slayer för att se vad allt hallabaloo was about. Erika har skrivit långa och uttömmande poster om de två första säsongerna, och Mattias har sen en tid tillbaka insisterat på att det är bland de bästa TV-serierna han någonsin sett. Och eftersom jag i regel litar på Mattias omdöme måste jag erkänna att förväntningarna var rätt höga när jag satte mig ner och plöjde igenom de tre första avsnitten (Welcome to the Hellmouth, The Harvest och Witch).

Men… jag ser inte riktigt samma sak. Antog först att inramningen och de plojjiga effekterna var en medveten drift med en urholkad genre, men bortsett frÃ¥n Buffys sassiga kommentarer sÃ¥ tar serien sig själv pÃ¥ ett illa passande allvar, vilket nästan är en bedrift när det handlar om nÃ¥got sÃ¥ fÃ¥nigt som en vampyrdödande 16-Ã¥ring.

Men mest av allt förstår jag inte hur Mattias McLefty inte kan se den övertydliga mossiga jävla metaforen som ligger och skvalpar i bakgrunden. Det ockulta är för det första jävligt uttjatat och har inte direkt haft någon subversiv kraft sen Mary Shelleys storhetstid på 1800-talet. I Buffy och andra amerikanska serier är det snarare ett sätt att befästa ett kristet perspektiv genom vilket ett supertydligt narrativ etableras: goda vs onda.

Hennes entourage; den virrige brittiska bibliotekarien, nördtjejkompisen och småkåte Xander, har också en tydlig funktion. Är det verkligen nån som tror att det är en slump att hennes (frånvarande) mamma är den enda familj hon har? Själva verket misstänker jag att den skenbart oortodoxa gruppen är en föga maskerad kärnfamilj, med bibliotekarien Giles som fadersfigur. Fast var Xanders incestuösa tendenser passar in tänker jag inte gå in på.

Och Buffy känns deep down som en moralisk saga med konservativa kristna värderingar. Vampyr-temat har sen länge haft sexuella undertoner, och som deras utvalda nemesis blir Buffy en bastion mot precis det: kampen mellan hålla-handen-wholesome tonåringar och den slumrande faran i det sexuella, vampyrismen som riskerar att sprida sig (och ta över världen) om hon inte inser sitt fulla värde.

I tredje avsnittet, Witch, befäster serien min Buffy-teori med ännu ett avsnitt med en tunn fernissa av ockultism, när cheerleader-tjejen med den pushiga morsan blir ett offer för häxeri. Där häxeriet, med ett underliggande motiv, blir en sån övertydlig jävla metafor för farorna med att droger när Buffy blir dyngrak av en magic spell och lattjar sig ut ur cheerleader-laget en eftermiddag.

Nä, Buffy handlar nog om det jobbiga i att växa upp, vilket är en okej premiss om det inte vore för att det är gjort ur ett sånt mossigt jävla kristdemokratiskt perspektiv.

Så Ska Det Låta tar förstaplatsen så här efter Melodifestivalen och Lets Dance finaler. Berg Flyttar in fick riktigt starka tittarsiffror också med över 1.5 miljoner tittare vilket är mer än både Körslaget och Talang 2008 lyckas med. Topp 100 för alla kanaler och topp 50 för kabelkanalerna efter hoppet.

Läs hela posten »

Suttit och apatiskt stirrat in i skärmen som en schimpans i ett par dagar nu, allt för att försöka samla tankarna och få ihop något läsvärt om fantastiskt roliga Gavin And Stacey, vars första säsong snart är över på SVT och andra säsong går för full rulle på brittiska BBC3. Men det går fan inte, mer än att säga att det är stundtals briljant och kanske den bästa humorserie som går just nu, alla kategorier. Och eftersom den här bloggen inte står och faller med mig så tänker jag att det är bäst att lämna det så och i fortsättningen enbart sköta den administrativa biten den närmsta framtiden.

Men lite kortisar innan jag tar “bloggsemester”.

HBOs miniserie John Adams, om en av USAs founding fathers och senare vice president och president. Hur bra som helst - i början. Paul Giamatti i titelrollen. Rättegångsscenen i den första delen var helt lysande! Också snyggt, välproducerat och värt att ge en chans om man har det minsta historieintresse, även om de ibland är på gränsen till det chauvinistiska. För det mesta verkar de dock ha valt att undvika de värsta klyschorna och gjort det hyfsat nyanserat i skildrandet av konflikten.

Och så började fjärde och sista säsongen av Battlestar Galactica i lördags. Har man hängt med hela vägen så vill man nog veta hur det spelar ut sig, men jag behåller de peppiga adjektiven för mig själv, thankyouverymuch.

Vi har smygstartat en liten systerblogg om film som för tillfället kallas för filmtvbloggen. Hur innehåll och design kommer utveckla sig får tiden utvisa, men du är välkommen dit iaf.