Sookie är en ung tjej, en lantis i djupaste södern, som bor i en efterbliven småstad där de inte sett någon vampyr tidigare. Ja, för vampyrer finns faktiskt i Alan Balls nya serie True Blood. Och sen japanska forskare skapat syntetblodet TruBlood på flaska (som inte är big in japan) har de bestämt sig för att leva öppet som vilken Joe Schmoe som helst. We’re here, we’re queer, we’re feasting on the blood of humans! För är det något som Louisiana och USAs söder är känt för så är det väl deras tolerans mot minoriteter?

Det är så jävla mycket som talar emot den här serien. Första tanken är att de försöker pleasa Buffy-crowden med ännu en kvinnlig karaktär med skinn på näsan with a pendant for combatting evil, men så oskyldigt är det inte. Effekterna, skrattretande och mer än lovligt fåniga (ljudeffekten när deras fangs åker ut?) i pilotavsnittet gör att man vet inte när det är menat på allvar eller om alltsammans är en campy irrfärd för preteens.

Den här släpiga dialekten som majoriteten av casten kör med är rentav obehaglig, dialogen undermålig och tempot förvånansvärt sömnigt. Jag satt säkert en halvtimme och väntade på att någon riktig intrig skulle kicka igång men istället bjöds jag på en banal och urtrist after school special.

För ja, alltsammans blev för uppenbart när Ann Paquin (Sookie) med en klump i halsen förklarar för sina hillbilly-polare på baren att det är fel att döma ut en hel grupp för något ett fåtal individer ur gruppen har gjort… men jösses, du kanske skulle bespara din humanism för några andra än de skendöda jävlar som föder sig på mänskligt blod?

Jag medger att premissen är god, men som piloten såg ut så kan det inte bli annat ett trainwreck i höst. Genomförandet är så klumpigt, ofräscht och kackigt så att man vill ruska om honom och fråga, Alan, vad hände? Vad hände med mannen som gav oss fantastiska Six Feet Under?

Mina förhoppningar var skyhöga och det är en underbar känsla när dom överträffas. Dr. Horribles Sing Along Blog överraskade på många sätt och det gjorde mig inte alls besviken. Att man kan skapa något så fantastiskt med så enkla medel visar att en annan tv-värld är möjlig. Men mini mini-serien var verkligen hur bra som helst. Både Niel-Patrick Harris och Nathan Fillion är underbara i sina roller och då främst NPH. Hans röst, hans känsla, helt fantastiskt. I How I Met Your Mother har Barney börjat kännas inte urvattnad men när man ser det här inser man att det verkligen inte är Niel-Patrick Harris fel. Han hade kunnat ta karaktären till fler ställen om manuset tillåtit honom.

Har ni ännu inte sett Dr. Horribles Sing Along Blog så gör det så snart som möjligt. På söndag tas avsnittet ner från sidan. Men dom finns säkert att få tag i på annat sätt, men varför chansa. Se det, nu!

…att Dr. Horribles Sing Along Blog har börjat?

Är det bara jag eller har fjärde säsongen av Weeds börjat väldigt svagt? Handlingen i sig har aldrig varit det som jag tycker serien har vilat på utan den har känts mer situation- och karaktärsdriven vilket jag gillat. Men hittils i säsong 4 märker jag att det känns dels mer krystat och dels känns rollprestationerna som var så klockrena sämre än tidigare. Handlingen lyckas dock istället ta tag i mig nog för att hålla intresset uppe men jag saknar också den där kvalitetskänslan man fick av att se på serien tidigare. Vissa serier andas liksom kvalitet som The Sopranos och Dexter t.ex. Även om Weeds aldrig var så bra som dom serierna så andades den ändå samma kvalitet. Men tyvärr gör den inte det längre, är det bara jag som känner så? Varför känner jag så? Det har jag inte lyckats reda ut än, men vi får väll se om jag lyckas luska ut det eller om serien rycker upp sig istället.