…Ugly Betty och Kyle XY. När jag tycker det kräver mer av mig än det ger att se på serierna så förstår jag inte varför jag ska göra det. Jag saknar verkligen vissa saker i Ugly Betty men det är så mycket som bara är dåligt och jobbigt att jag inte orkar titta. Kyle XY har varit irriterande uselt sen det började men har ändå lyckats hålla mig kvar med något som kännts bra. På något sätt känns det som det där som var bra är borta nu och bara det dåliga är kvar. Och då finns det verkligen ingenting värt att se med serien längre. Det blir allt glesare och glesare i min  tv-lista. Flera serier som blivit så dåliga och/eller tjatiga att jag inte längre till titta på dom, 24, Prison Break, Ugly Betty, Kyle XY, CSI, Heroes, och Monk för att nämna dom jag kommer på så här på rak arm. Andra serier som slutat, Arrested Development, Veronica Mars, Boston Legal, Extras, Studio 60 on Sunset Strip och andra serier som för nått år sedan var ett måste varje vecka. Jag har inte kollat på någon nya serie som jag verkligen fastnat för och jag ser ingen som ens verkar lite intressant heller. Förutom Joss Whedons Dollhouse som börjar om ett par veckor som omöjligen kan leva upp till mina förhoppningar men som kanske kan bli väldigt bra ändå. Men annars känns det tråkigt att det är så glest i min tv-tablå.
Jag har funderat på att ge The Big Bang Theory en chans till men jag känner bara usch. Finns det något annat lättittat som går på TV just nu? Eller kanske rent av något som är bra på riktgit som jag missat?
Jag känner mig tjatig, känns som över hälften av allt jag skrivit på sistone har handlat om liknande saker.

The Honeymooners. 1955-1956. ”The” sitcom of sitcoms, kan man säga, men ärligt talat rätt daterat. Det är serien som The Flintstones baserades på och, genererade nog, svenska Rena Rama Rolf (1994-1998). Men om ni kanske trodde att ”baserades på” i Rolfs fall handlar om några karaktärer så har ni tyvärr fel.

Jag minns själv avsnittet. 1994 måste jag ha varit åtta när avsnittet (”Skumma Pengar”) första gången sändes på TV4, och redan där i mitt barnasinne kunde jag se att det var någonting off med hela serien, lite som cigg-annonserna i The Flintstones. Rolf var en manodepressiv galning med en milt förståndshandikappad granne med plusjobb i avloppssystemen, men varför jobbade inte hans fru när allt handlade om hur jävla utblottade de var? De ekonomiska trångmålen kretsade kring en förlorad femtilapp men det här var ändå 1994! Jag kunde ha lånat honom stålarna, och jag var åtta…

Det visade sig att Skumma Pengar helt enkelt var en exakt kopia av Funny Money och det mesta faller på plats om man tänker om hela scenariot. Samt reser 40 år tillbaka i tiden.

Funny Money, del 1:

Läs hela posten »

The Flight of the Conchords
Säsong två är igång och setupen är densamma. Dock har musikinslagen tagit en mindre central plats i handlingen, vilket jag tror är bra. Men fortfarande är serien stundtals svag och Bret/Jermaine ganska färglösa. Roligast är korta inhopp av komikerna Rhys Darby (managern) och Arj Barker (polaren Dave).

The Simpsons
Man kan inte vara annat än kluven inför dagens Simpsons. Jag tar mig an dagens avsnitt som en gammal TV-kriminalare; istället för den urinluktande gråa klumpen som sitter nedhasad och arbetar på en tredje hjärtattack så får man tänka på när han var young and strapping (och genomalkad, på väg till den första hjärtattacken) och fucking brilliant. He has earned it, och man vill bara vara med ifall det kommer en till glimt av vad som en gång var. Lite som The Simpsons 2009.

Senaste avsnittet av The Office tar nog priset i fattiga storylines. En där hela kontoret argumenter om huruvida Hillary Swank ”is hot nor not”. Och en där Micheal och Dwight ska spionera på ett litet lokalt pappersföretag i ett område där Dunder Mufflin vill expandera och ta över.
Jag tycker det här var ett bra exempel på hur The Office fungerar just nu. Det händer inte så mycket med karaktärerna utan det är bara lite saker som händer som är småkul att titta på. Visst var det lite kul att se allihopa argumentera om Hillary Swank men det var också det enda dom gjorde i hela avsnittet. Det känns ganska tomt. Jim och Pam visade ingen kemi tillsammans vilket bara känns som lathet. Jag saknar sånna där små saker som lyfter serien. Vi vet att dom är ihop nu och vi behöver inte se dom titta på varandra sådär som dom gjorde i början. Men det hade varit trevligt. Jag vill inte bara veta att dom är ihop, jag vill se och känna det. Det är så mycket underutnyttjad potential i det dom byggt upp under dom här 4-5 åren. Hela konflikten med Angela, Dwight och Bernard märktes inte öht. Skriv med det lite grann, nån blick, nån reaktion, nån kommentar. Något. Att ingen låtsas som som något hänt känns bara, tomt.
Dwight och Michael på spionuppdrag var ganska kul och det var kul hur vänliga och hjälpsamma dom var på det företaget. Och det var fint att se Michaels vänlighet ta över men det blev så tomt att det ändå inte blev något av det.
Jag saknar PB & J och jag saknar faktiskt Michaels stora kärlek. Minns inte vad hon hette men dom var verkligen underbara tillsammans. Fegt och trist att skriva ut henne ur serien tycker jag.

Det är fortfarande väldigt underhållande och trevligt att titta på men jag saknar substans och känslor. Det var den underbara mixen av sitcom och känslor som fick mig att älska The Office. Och nu är det inte där längre.

Så den sista installationen av Battlestar Galactica kickade igång för nån vecka sen. Jag måste erkänna att jag gillade den i början, men nu när jag ser det blir jag chockad av hur skiten puttrar på tomgång, i evighet. Alla karaktärer bara pustar och ser gråa ut till pianoklink i grynigt motljus hela tiden och spelar över… inte så konstigt att självmorden duggar tätt. Historien i sig är en otrolig röra av mytologiska omkullkastningar som är närmast omöjlig att följa. Och det märks, för manusförfattarna verkar fan helt ha gett upp, gått på semester och cashat sin sista paycheck, när scener utmynnar i otroligt dålig dialog där de bara kräks ur sig saker som I think I lived here before.

Jag ger officiellt upp. Kan någon maila mig när det är över och spoila alltsammans bara? Tack.

Inte mycket bloggande här direkt. Men det är inte mycket på TV som engagerar mig heller.
Visst finns det en del bra att se men det är inget som engagerar mig.
Scrubs är tillbaka, lite bättre än det varit på länge men fortfarande långt ifrån så bra som det var när det var som bäst.
How I Met Your Mother tuffar på lite sådär småmysigt, precis som The Office, My Name Is Earl, 30 Rock, Psych och Everybody Hates Chris. Det är ingen av serierna jag direkt ser fram emot under veckan men det är ändå trevligt att titta på när det kommer.
Ugly Betty har jag inte ens sett dom senaste 10 avsnitten eller så. Men jag undrar om jag inte ska ta och göra det. Även om jag känner mig rätt trött på Betty så saknar jag Marc och Amanda.
Kyle XY började ny säsong också. Det fortsätter vara skitkasst men samtidigt lite bra  på något vis. Det hela känns dock allt mer krystat och jag tror jag kommer få svårt att stå ut under vissa saker den här säsongen.
Flight of the Conchords är tillbaka för en andra säsong men jag har inte sett avsnittet än.
Saturday Night Live fortsätter vara ojämnt och överlag ganska tråkigt. Men bitvis underbart.
Kitchen Nightmares fortsätter vara sådär upprörande dåligt. Varför väljer dom så jävla tråkiga skitställen i den amerikanska versionen? Varför är händelseförloppet så jävla trist och upprepande? Jag fattar inte hur ett koncept med samma huvudperson är så bra i britternas händer men så irriterande dåligt i amerikaners.

Jag saknar att ha sån här riktigt bra TV som man längtade efter. Jag har skrivit om det förut men det blir att säga det igen. Veronica Mars! Buffy the Vampire Slayer! Firefly! Arrested Development! osv. Jag saknar er!

Men så har vi Lost som börjar idag. Och det är en tung börda som ligger på dess axlar som enda must-see serie som går på TV för tillfället, då Dexter har halkat ner till att bara vara ”jättebra”. Och jag känner mig mest nervös. Kommer det fortsätta vara så bra? Kommer jag känna mig tillfredställd av det? Kommer jag känna det där längtande suget igen? Jag hoppas det, inte bara för min egen skull utan också för er, våra kära läsare!

Jag har funderat på det här ett tag. Varför det här inte fungerade längre än korta perioder med bloggen, och sen så laddade man om och körde på ett tag till. Intresset har inte svalnat för mediet, senast i helgen grävde jag ner mig i januari-rusket med andra säsongen av fantastiska The Wire.

Vi ska inte vara fler, mer varierade eller mer pretto. Vi ska vara en blogg, högst personliga och inte behandla websiten som en odisciplinerad skoltidning. Vi är inga journalister för helvete, Mattias!

Istället tycker jag att vi ska hitta tillbaka till ursprunget. Det obscena ocensurerade tramset, med fingret på TV-pulsen, vilt generaliserande och plumpt tangerande lägre straffsatser. Allt som är att betrakta som vårt bread and butter.