Dollhouse, meh. Eliza är inte en skådespelare som lyckas göra alla karaktärer trovärdiga, vissa funkar, andra inte. Hela premissen känns onödigt rörig. Jag fick ingen underbar whedonsk känsla. Utom i ett par små grejer som jag lade märke till bara för att jag visste att det var han, inte att jag märkte dom och på så vis fattade att det var han. Det kanske blir bättre men i samband med att Lost är onödigt rörigt och vacklar lite så är det nu ingen must-see tv, eller förhoppning om det, i tablån så långt ögat kan nå. Och när Lost är onödigt rörigt jämfört med hur rörigt det brukar vara så är det illa. Jag tycker man tappat bollen lite och det är bäst att dom får till något tillfredställande snart och/eller tar upp någon av alla gamla trådar.

En ny tv-serie som började i veckan var Important Things with Demetri Martin som levererade ungefär precis vad jag väntat mig. Och det är positivt då jag gillar Demetri Martins humor men kanske framförallt hans attityd och stil. Jag tyckte han var underutnyttjade när han var på The Daily Show och jag tycker han är en underskattad komiker öht. Kul att se honom i ett eget program. Jag är lite rädd för att man ska tröttna på upplägget då hans stil är lite enformig. Men jag tror nog det ska gå bra och det känns som ett trevlig tillskott i min tv-tablå.

Jag kollade för första gången på väldigt länge på lite talkshows i veckan också. Conan O’Brien gör ju sin sista runda i New York och Late Night innan han kommer ta över för Jay Leno i LA och The Tonight Show så jag kollade när Jon Stewart var där och det var väll ganska kul.
Sen såg jag också The Late Late Show with Craig Ferguson när han hade Lewis Black och Shirley Manson på besök. Jag hade nästan glömt bort hur mycket jag gillar Craig Ferguson och hans stil och humor. Men jag hade också glömt hur jobbig jag tycker hans studio är. Dåligt ljussatt och det känns bara så instängt på något sätt. Konstigt hur mycket en studio kan påverka känslan i ett program.
Jag upptäckte att jag saknar lite att se på talkshows sådär ibland men dom håller överlag för låg standard för att titta seriöst på som en riktig tv-serie. Man blir inte heller lika enkelt serverad dom som man blir med vanliga tv-serier och man måste leta upp dom avsnitten som har lite intressanta gäster själv och det orkar jag inte hålla koll på riktigt.

Jag har fortfarande inte sett på Dollhouse…

Ikväll har Dollhouse premiär och jag är tyvärr mer ångestfull än laddad. I det djupa mörker som är TV-tablån vad gäller must-see TV så är Dollhouse ett glimmrande ljus av hopp. Men det är ett fladdrande litet ostabilt ljus. Kommer det verkligen matcha Buffy The Vampire Slayer eller Firefly? Kommer Joss Whedon leverera än en gång? Serietidningarna som fortsättning på Buffy var en stor besvikelse för mig. Men om han nu gör det, kommer serien få fortsätta eller kommer den läggas ner? Det är sånt här som dominerar mina tankar kring serien. Vilket kanske är bra, jag bygger inte upp någonting som jag kan bli besviken på. Jag förväntar mig nästan att det ska vara skit. Men djupt där inne fladdrar en liten låga av svagt men intensivt ljus av hopp. Hoppas, hoppas hoppas…

Andy Samberg från Saturday Night Live och hans kompisar Akiva Schaffer och Jorma Taccone är komikergruppen The Loney Island. Det är dom som ligger bakom många av dom Digital Shorts vi sett på SNL senaste åren. Nu har dom släppt ett album med många låtar som Lazy Sunday, Jizz in My Pants, Dick in a Box med flera. Lyssna på det här.