Jag har redan kommit igenom den sjätte säsongen av Buffy the Vampire Slayer nu. Det går undan när man har tråkigt och är smått besatt. Det är många saker som slår mig vid den här omtittningen. Jag tänker t.ex mycket på hur lite plats Dawn får ta och hur tråkigt jag tycker det är. Det fjantiga i att hon hela tiden ska behandlas som ett barn trots att hon är 15 gör också att hon inte får plats att utvecklas som en egen person ordentligt. I slutet på serien så säger ju Buffy också det att hon inte vill skydda Dawn från världen, hon ville visa henne den. Men det känns onödigt att låta en karaktär knappt få liv under en hel säsong för att man vill komma fram till den poängen. Det finns så mycket potential och spännande saker hos Dawn som dom inte alls låter blomma ut som det hade kunnat. Jag tycker det är ofta dom låter standardiserade situationer uppstå utan att låta det leva ut ordentligt. Men det är också en sån saker som gör Buffy the Vampier Slayer till en så fantastiskt serie, jag känner att det försiggår så mycket i huvudet på den karaktären att jag känner mig lite sur över att jag inte får se det. Jag kommer på mig själv att vid flera tillfällen bli lite irriterad på manusförfattarna att dom inte behandlar en viss karaktär särskilt rättvist. Det säger en del om vilken äkthet och vilket djup karaktärerna har i den här serien. Läs vidare efter hoppet.

Läs hela posten »

Då har man sett det trettonde avsnittet av Dollhouse, Epitaph One.
Jag känner mig för chockad för att kunna avgöra om jag tycker om det eller inte. Jag var mycket förtjust i säsongsavslutningen som vi fick för det kändes som en så bra och naturlig utveckling på det som vi hade serverats tidigare. Det här är dock något helt annat. Man slängs in i en värld man inte har en aning om vad det är för något. Händelseutvecklingarna och vilken sorts serie Dollhouse vill vara är något helt annat än jag väntat mig här. Frågan är på vilket sätt serien kommer fortsätta i säsong 2. Det känns så konstigt nu när man vet vad som kommer hända, men utan att ha en aning om hur. Och då menar jag inte så mycket hur saker och ting hände i serien utan jag menar mer hur det kommer att skildras när vi ser det hända. Det är väll också det som gör det så svårt att bedöma det här avsnittet i sig, hur bra eller dåligt det är beror på hur det vi fick med oss här kommer att förvaltas i den kommande säsongen. På egna ben tycker jag avsnittet står starkt men det är knappt att chocken och förvirringen lagt sig innan det är slut. Vad tycker ni? Vad tror ni det kommer ta vägen? Vad vill ni se?

Jag märker vilken stor skillnad det är att se på Buffy the Vampire Slayer jämfört med nästan allt annat som går på TV nu för tiden. Vad är alla fantastiska serier? Jag märker hur jag blir engagerad och bryr mig på ett helt annat sätt jämfört med i princip allting annat jag ser på TV just nu. Det är alltså inte mitt fel att den här bloggen är så öde som den är, det är tvbolagens! Jag saknar en serie som jag verkligen kan engagera mig i, en serie som får mig att känna och bry mig. Något som Veronica Mars eller Buffy eller Freaks and Geeks eller något! Lost och Dexter må vara riktigt bra men för min del har dom tappat lite för mycket. Mad Men som får så otroligt mycket beröm har jag svårt att finna intressant öht. Den verkar otroligt välgjord och välskriven men vad är det som jag ska engagera mig i och bry mig om? Jag blir så sur när jag märker hur mycket jag tycker om att engagera mig och försvinna in i en riktigt bra tv-serie och att det inte verkar finnas något sådant idag.

Jag har i sommartorkan tittat en hel del på Buffy the Vampire Slayer. Jag är snart klar med säsong 4 och jag ser verkligen fram emot säsong 5 som är min favoritsäsong. Men jag förvånas lite över hur annorlunda jag tycker om en del saker jämfört med hur jag minns att jag tyckte om dom tidigare gånger jag sett dom. För det första förvånas jag över hur bra dom första säsongerna faktiskt är. Jag har minnen om att den låga budgeten och fånigheter som internetdemoner och annat gjorde att det inte blev riktigt bra i sin helhet förens i säsong 4 ungefär. Men så tycker jag inte alls det är nu när jag sett om det. Dom bra delarna överskuggar helt dom dåliga och saker som internetdemoner och annat fungerar. Eftersom striderna med demoner och vampyrer mest bara är just en katalysator för karaktärernas samspel, utveckling och så vidare så gör det ingenting om själva demonen i sig är fjantig. Så länge det dramaturgiska samspelet mellan karaktärerna fungerar så gör det ingenting. Det gör dock att jag lätt kan bli lite trött på alla taffliga action-scener. Det är vääldigt många scener med Buffy som slåss mot vampyrer och nivån på dom koreograferade slagsmålen är inte direkt på en sån nivå att dom är underhållande att se på i sig. Det är då ofta det känns som meningslösa slagsmål drar ut onödigt på tiden. Det är kanske inget man reagerar på om man ser ett avsnitt i veckan men om man ser fem på raken tycker iaf jag att det blir onödigt tröttsamt.

Sen tycker jag det är lite synd att strävan efter att vara populär och normal är så stark hos alla. Jag hade gillat det ännu bättre om dom gjort lite mer som i Freaks and Geeks där nördarna visserligen saknar och känner avund på många saker som dom populära har men där deras strävan efter att vara sig själva är starkare. Jag tycker karaktärerna i Buffy the Vampire Slayer egentligen fungerar mer på det viset och det känns fel när dom inte får vara på det sättet. Det blir onödigt klyschigt och tunt när dom går den vägen. Om man istället låter karaktärernas osäkerhet komma fram på ett annat sätt så känns det betydligt mer äkta och starkare för mig. Många gånger, och inte minst i säsong 4, så handlar mycket om att gruppen ska hålla ihop och jag tror det också hade kunnat gjorts ännu bättre om man hade släppt strävan efter att vara populär och normal mer. Det har visserligen sin plats, framförallt hos Buffy, men det tar över på fel områden ibland vilket jag tycker är synd.

Det finns andra saker som jag tycker illa om, som t.ex Riley. Och Joyce. Jag tycker inte dom är dåligt gjorda eller nått men jag har svårt för dom som karaktärer. Joyce tycker jag är otroligt jobbig vilket kanske en mamma ska vara. Men i Hans och Greta avsnittet när hon startar föräldraorganisationen MOO så kommer alla hennes sämsta sidor fram och även om hon är under en demons inflytande så tycker jag verkligen illa om henne. Hon visar upp liknande tendenser i många andra sammanhang. Hon känner en stark oro för Buffy och vill självklart skydda henne och uppfostra henne ordentligt osv men hon visar upp allt för många sidor av föräldraskapet som jag tycker riktigt illa om. Det finns många olika sätt att lösa konflikter på och Joyce har ett ganska ”normalt” sätt att hantera det på och det är nog därför jag kommer att tycka såpass illa om henne. Jag tycker det är så dåligt sätt att hantera saker på och att det är ”normalt” gör bara saken värre.
Riley däremot är ett perfekt exempel på en typisk film och tv-karaktär som jag kommit att kalla ”The Nice-Guy Asshole”. Visst, han är en ”Nice-Guy” på ytan men känns ändå i grunden mest som en ”Asshole”. Som till exempel när han blev sur när Parker sade sexistiska och nedvärderande kommentarer om Buffy men när andra säger ännu värre saker om andra tjejer så bryr han sig inte. Så, det är okej att utnyttja och nedvärdera tjejer i allmänhet, men inte hans tjej. Hon måste han självklart beskydda som den alfa-hanne han är. Han har också väldigt lätt för att bli bestämmande över Buffy och respekterar inte hennes Nej och många andra saker. Han är en extremt ärketypisk ”Nice-Guy Asshole” där han visserligen är en ”Nice-Guy” relativt sett men långtifrån vad jag tycker man kan kräva av vilken medmänniska som helst. Jag har inte gillat Riley tidigare heller men då har det mer handlat om att han är så tråkig. Att han nu dessutom visar upp dom här tendenserna så tycker jag riktigt illa om honom. Och precis som med Joyce bottnar det mycket i att han visar upp ett beteende jag tycker är allt för vanligt i verkligheten.

Det finns så otroligt mycket jag känner för och om Buffy the Vampire Slayer och jag skulle vilja skriva en analys om i princip varje avsnitt. Men det här får räcka för den här gången, det var lite saker jag ville får ur mig och det lär blir åtminstone en post till av den här genomtittningen. Är det några saker ni har reflekterat över när ni sett Buffy som ni tycker jag borde tänka på?

Jag har samlat mig bra länge för att skriva det här. Dels ville jag känna lite distans till det hela och dels har jag känt mig helt omotiverad till att skriva något. Men jag har ändå haft mycket att säga. Framförallt har jag tänkt mycket på hur romantiken verkar har gått från att varit en katalysator som drivit storyn framåt till att bli storyn i sig. Weird Science Kjell verkar himla förtjust men jag är det inte. Så länge romantiken mest varit där för att driva storyn framåt har jag accepterat att den känns platt och ytlig men när det blir mer och mer fokus på den i sig själv behöver jag mer. Jag har sett för mycket film och tv där snygga skådisar ger uttryck för kärlek utan att säga något med substans. Det är samma sak som jag skrev om i min kritik av Scrubs. Jag behöver mer. Visst, Sawyer och Juliet har byggt sig ett liv under dom tre år som gått och efter all skit dom gått igenom är det förståeligt att dom tyckte om att ha lite stabilitet. Men jag behöver ändå något mer. Framförallt Juliet har varit otroligt blek mest hela säsongen tycker jag. Hon har känts väldigt passiv och tillbakadragen vilket jag inte alls tycker passar henne och i kombination med det otillräckliga känsloyttrandet faller det hela ganska platt för mig. Jag gillar hur mycket av dynamiken har förändrats, jag gillar hur flera av karaktärerna utvecklats men bara till viss del. Det finns för många skarvar som skaver på mig och det är långt ifrån det mästerverk det var dom första 3 säsongerna.

När det kommer till själva Ön blir det svårare att specificera vad det är jag har problem med. Det är mycket som är bra, Locke och Ben framförallt. Men det är så många saker som jag har väntat på som inte inträffat. Så många trådar som det har spunnits på tidigare men som jag känner inte passar in längre. Det är mycket jag tycker är väldigt väldigt bra men det är för mycket som inte hänger ihop och som bara känns meningslöst. Det hade inte gjort någonting om dom mer personliga bitarna av Lost hade funkat bättre men det gör dom ju som sagt inte riktigt heller.

Nu låter jag överdrivet negativ, serien är fortfarande otroligt bra. Men den har tappat från en solklar femma ner till en slätstruken fyra med sting. Maktkampen om ön mellan Jacob och vad-han-nu-hette är otroligt spännande. Hela den omtumlande tidslinjen är också väldigt spännande och intressant. Jag känner mig bara frustrerad för att det skulle kunna ha tilltalat mig så mycket mer. Jag ser verkligen fram emot och längtar efter att nästa, och sista, säsongen ska dra igång. Men det är inte längre med samma brinnande känsla som magin i dom första 3 säsongerna trollband mig med.

Jag snackade lite med Johan om att jag aldrig ser på TV-sändningar längre. Alltså, typ aldrig. Kan gå 2-3 månader utan att jag kollar en minut på sänd TV. Det är vissa program jag kanske vill se men aldrig på dom tiderna som dom visas så det blir att jag missar det. Och sen missar jag att kolla på det öht för att jag vet inte om att det sänds. Det finns liksom inget smidigt sätt att hålla koll på vilka program som går på svensk TV just nu som det finns med Amerikansk, On-my.tv t.ex. Ingen som känner till något lätt och smidigt sätt för att hålla koll på svensk tv? Iaf så frågade jag honom ifall det varit något bra på Svensk TV som jag kanske missat och  han tipsade om Blomstertid. Mockumentär-serie med Peter Magnusson i dom tre huvudrollerna. Handlar om tre killar, Anders, Kenneth och Steven, som dokumentärfilmaren Martin Persson återvänder till efter att ha intervjuat dom 15 år tidigare under deras gymnasietid där dom gick i samma klass. Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Jag var väldigt förtjust i Magnusson när jag först såg honom på ZTV i t.ex Pyjamas. Sen har jag dock inte alls varit särskilt förtjust i det jag sett av Hey Baberiba eller Fredag Hela Veckan. Situation Magnusson hade kanske sina stunder men kändes mest bara som en billig Borat-kopia. Det dröjer dock inte särskilt länge alls innan jag känner mig väldigt förtjust i Blomstertid. Magnusson fungerar utmärkt i alla tre rollerna på ett mycket övertygande sätt och hela grejen med att han spelar flera roller känns aldrig som en gimmick utan det känns helt naturligt. Det är också seriens starkaste sida, även om alla tre huvudkaraktärer är övertydliga karikatyrer så köper jag dom som om dom vore på riktigt. Jag tycker grejen med Kenneths ex känns lite onödigt och mindre trovärdig. Dom känns mer som verktyg för att arbeta med Kenneth än som riktiga karaktärer. Men i övrigt känns det hela väldigt trovärdigt på sitt sätt och det hela utvecklar sig på ett sätt som jag verkligen tyckte om. Väldigt välgjort och lite annorlunda upplägg gör att detta är det bättre jag sett på TV på sistone. Jag väger lite mellan en trea och en fyra i betyg. Det får en mycket stark trea.
Har ni inte sett programmet kan ni göra det på TV4 Play.
Inga andra svenska tv-program jag missat?

Den fantastiska Kristen Schaal är ett väldigt välkommet tillskott hos The Daily Show tycker jag. Det här var ett väldigt bra inslag på många sätt.