Comedy Fight Club på TV3 är bland dom mest misslyckade svenska humorsatsningarna jag sett på mycket länge. Jag gillar verkligen olika format där man ger nya komiker chansen att visa upp sig men det här formatet fungerar inte för fem öre. Första ronden där man måste få publiken att skratta minst var 20:e sekund blir bara stressat och asdåligt. Även skämt som kanske hade fungerat någorlunda om dom levererats utan stress försvinner helt i jakten på nästa. Det momentet tar verkligen det Cecila Frode pratade om gällande ståuppare som är rädda och behöver skratt för att avlösa rädslan till nya nivåer. Det blir verkligen ingen känsla i setup och leverering utan bara hetsjakt efter skratt. Inget utrymme till improvisationer, konstpauser eller någonting. Det samtidigt som ingen komiker vill dra sitt bästa material i ett sånt sammanhang bäddar ju inte direkt för hög standard.

Det andra momentet där man får välja mellan 3 olika ”vapen”, Headline, The Edge och Närkontakt. Jag tyckte att The Edge verkade lite intressant tills jag såg någon välja det. Istället för att vara ett kontroversiellt ämne att skämta hårt om, som Fritzl, våldtäkt, abort, knulla öht eller smygrasism eller vad som helst som anses vara lite känsligt så blir det istället löjligt messkämtande om att mobbning är bra eller att man tycker om att döda smådjur. Det är ju verkligen inte alls var kontroversiell humor handlar om. Det är raka motsatsen, det är bara ett förlöjligande av den kontroversiella åsikten som dessutom är fånig till att börja med. Helt idiotiskt moment.

Jag blev lite glad när jag först läste om Comedy Fight Club, tänkte att det skulle bli småkul och en bra scen för okända komiker att få visa upp sig på. Men det är bara bedrövligt. Och då är jag ändå väldigt generös när det kommer till humorprogram i ren form som det här.

The Ultimate Fighter är en väldigt intressant dokusåpa på många sätt även om man inte tycker om MMA i sig. Den här, den 10e,  säsongen är det framförallt två typer av beteenden som jag har tagit till mig och det är dels alfa-hanne stöddigheten hos framförallt dom två tränarna Quintin ”Rampage” Jackson och Rashad Evans samt hackkyckling beteendet i huset.

För er som inte vet så är The Ultimate Fighter en dokusåpa där 16 stycken MMA fighters blir instängda i ett hus utan kontakt med sina vänner och bekanta i 6 veckor likt Big Brother, om än inte lika isolerat. Men till skillnad från Big Brother så blir man inte utröstad utan istället får man slåss varje vecka och även om man förlorar är man kvar i huset. Fast man är ute ur själva tävlingen, om nu inte någon skadar sig, då kan man få en chans till. Att se 16 stycken isolerade, testosteronstinna män som alla tävlar efter samma sak och dessutom har tillgång till hur mycket alkohol dom vill är som bäddat för ”underhållning”. Det som jag tycker är seriens starkaste sida är att man verkligen får ta del av hur personerna faktiskt hanterar olika situationer och även om det är vinklat med hjälp av redigering så säger det ändå en hel del om personerna som är där.

Läs hela posten »

Community är en ny sitcom på NBC. Det är en så kallad single-camera show, alltså i samma stil som t.ex. Scrubs eller Arrested Development, inte Friends eller Two and a half men som är multi-camera shows. Det innebär alltså inget publikskratt och en mer rörlig miljö som inte är så begränsad till en snäv studio vilket i min mening ger en mycket mer realistisk känsla och jag tycker det känns som man kommer närmre både karaktärerna och miljön. Just karaktärerna och miljön är också just det som den här serien lever mest på, men tyvärr tycker jag nog inte att det räcker.

Huvudstoryn är i princip Mall 1A av ”manlig skitstövel tvingas göra något han inte vill varpå han träffar en godhjärtad och hurtig tjej. Skitstöveln blir kär och börjar bli en bättre människa för att vinna den ointresserade tjejens hjärta.” Så otroligt stereotypiskt jävla aptrist att jag bara vill sparka in pannbenet på nån. Skitstöveln är sådär lagom charmigt osympatisk och har naturligtvis ett gott hjärta innerst inne. Jag är så sjukt jävla trött på den stereotypen och jag förstår inte att den fortfarande används så otroligt mycket.

Men, som fallet så ofta är så är karaktären ändå charmig och underhållande, om än tröttsam. Jag blir därför lite kluven till den här serien. Även om jag verkligen inte alls gillar grundstoryn med skitstöveln och väsen-flickan så gillar jag miljön som är ett Community college där vi får träffa på en del roliga och eventuellt intressanta karaktärer. Araben med typ aspberger tycker jag funkar rätt bra, han är inte för överdriven som den typen av karaktärer ofta blir. Men han är heller inte tillräckligt välskriven för att kännas på riktigt så jag är lite kluven. Chevy Chase är jag rätt svag för men jag är hittills, efter 4 avsnitt,  rätt besviken på hans karaktär, även om han har funkat i några scener. Den galna spanskaläraren känns mest överdriven. Duktiga tjejen som kommit ur ett pillermissbruk tycker jag inte att jag fått lära känna än, hon kan vara en väldigt intressant karaktär om jag får det. Eller inte.

Jag känner mig väldig, ”meh” kring serien så här långt. Jag vet inte om jag ska fortsätta titta och ge serien en chans att växa på mig eller om jag helt enkelt känner att den inte är värd det och ska lägga ner. John Oliver från The Daily Show har förövrigt en liten roll som psykologilärare och gammal bekant till huvudkaraktären också, han funkar rätt bra.

Men vad tycker ni, är serien värd en chans eller ska jag lägga ner?

Då var den första säsongen av Roast på Berns slut och jämfört med SVTs Grillad har det varit väldigt mycket bättre tycker jag. Jag tycker det var helt fel beslut av femman att vänta tills nu med att sända det, många av skämten byggde på aktuella händelser som så här ett halvår senare inte direkt är så aktuella längre. Framförallt tycker jag nog första avsnittet med Björn Gustafsson hade varit mycket roligare när hysterin kring honom fortfarande pågick.
Programserien har varit väldigt ojämn, både från komiker till komiker och från program till program. Det klart sämsta programmet var också det med den klart sämsta bokning Sofia Wistam. Det var nog också den enda roastningen som jag på det stora hela skulle kalla misslyckad, även om det inte var det avsnittet som spelades in sist så verkade komikerna rätt trötta på att skämta om varandra. Dom bästa skämten var redan dragna kändes det som och det var ett par man hade hört förut av någon annan också. Gästen själv, Sofia Wistam är ju totalt menlös. Alltså verkligen helt och hållet och totalt menlös. Jag menar menlös till den grad att både Markoolio och Felex Herngren kändes som vassa och heta bokningar.
Avbetning av alla roastningar och lite annat snack efter hoppet.

Läs hela posten »

Peep Show har varit en liten favorit här på bloggen. Kanske inte skrivit fullt så mycket om den som den förtjänar men det är verkligen en pärla. Den senaste säsongen har dock varit den klart svagaste hittills men jag har svårt att sätta fingret på varför men jag ska ändå göra ett försök. Jag tycker inte tankarna man får ta del av känns lika rappa och klockrena som tidigare. Jag tycker hela grejen med barnet inte fungerar riktigt även om det bitvis har varit många riktigt roliga scener pga det. Men på det stora hela tycker jag inte att det har fungerat så bra. Det blir lite för pinsamt och lite för allvarligt på något sätt. Men det är också jävligt roligt att se hur Mark väljer att hantera olika situationer. Han har alltid varit den ansvarsfulla av dom två men när det kommer till graviditeten har han varit mer som Jeremy vilket har varit roligt men hela tiden gett mig en känsla som inte riktigt funkar.

Jag gillar verkligen Dobby och önskar att vi hade fått se mer av henne och Mark istället för Sophie och Mark. Jag tror jag känner ungefär som Mark gjort nästan varje gång Sophie varit med i bilden då jag mest har velat att hon bara ska försvinna. Jeremy och hans romans med grannen har haft sina poänger men jag stör mig mycket på den. Situationerna kring den är inte roliga nog för att väga upp det faktum att jag stör mig så otroligt på bristen på kommunikation och andra detaljer i både relationen i sig och hur den skildras.

Johnson var inte med så mycket men när han var det så var han skitrolig. Han verkade helt galen på ett väldigt kul sätt som funkade trots att det skiljer sig en hel del från den Johnson vi lärt känna tidigare. Men det är mycket som känns annorlunda, det känns på sätt och vis som dom försöker få karaktärerna att växa upp och jag hade nog föredragit om dom bara fortsatt i samma stil. Det kanske blir tröttsamt och tråkigt efter ett tag men på något sätt känner jag att det hade fungerat bättre. Jag gillar mer hur dom är omogna och låtsas vara riktiga vuxna människor. Det kändes för mig mycket mer givande och det är också ett ramverk som fungerar mycket bättre för den typ av humor som jag tycker Peep Show är bäst på att leverera. Det är fortfarande riktigt kul och bitvis briljant, men helhetsupplevelsen kan inte mäta sig med den närmast fulländade känslan jag fått när Peep Show har varit som bäst.