Jag tyckte idén med How I Met Your Mother var otroligt uppfinningsrik och kul. Det var en väldigt chock när man i första avsnittet presenteras för vem man tror är mamman men som sedan presenteras som Aunt Robin och ända sedan dess har man liksom väntat på att träffa henne. Om man väljer att göra en serie med ett sådant upplägg så kanske man borde försöka hålla sig till det och inte ändra formatet till att skita i det. Vi är väldigt många som börjar bli trötta på alla retningar, vi vill se utveckling.

Men det är också många andra saker som har gjort att serien känns betydligt sämre än tidigare, Marshall och Lily är mest konstiga, och inte på det där charmiga sättet som dom var tidigare. Barney och Robin känns rätt tråkiga, Robin har jag alltid tyckt varit rätt ointressant iofs och Barney har jag alltid tyckt varit lite överskattad. Även om jag tycker han är riktigt bra. Men Barney känns väldigt trött och intetsägande för tillfället, det är bara tack vare en fantastisk Neil Patrick Harris som det finns lite glöd kvar i den karaktären. Precis som Kaos endast skyddat av ett kranium så tycker jag Ted har fått kliva tillbaka och används mest som comic relief vilket känns helt fel. Han är the straight guy, han är Seinfeld.

Sen är det generande att gång på gång se hur manusförfattare verkar helt oförmögna att skildra en stabil relation utan att det blir dötrist. Marshall och Lilly är ett mycket bra exempel på det. Jag vet inte om dom är så indoktrinerade med hur man skapar ett dramaturgiskt narrativ enligt en viss mall och inte är kapabla att applicera den mallen på en stabil relation men det känns rent av fånigt när jag tänker på det. Att man inte kan skildra olika sidor i en relation på annat sätt än under dramatiska omständigheter. Nu kanske ni tycker jag överanalyserar och hackar på fel saker, det är en sit-com för bövelen! Och ja, hade serien varit tillräckligt rolig hade jag kanske inte tänkt på och märkt av alla dom här sakerna. Men nu är den inte det, och det är nog det som är dess största problem för tillfället.

Efter senaste avsnittet av Dexter så började jag fundera på lite saker som gör att jag inte älskar serien lika mycket som under den första och kanske andra säsongen. Det som slog mig mest under avsnittet var ju det faktum att Dexter numer har ett känsloliv. Under framförallt första säsongen så handlade det väldigt mycket om att han inte kände någonting, han hade inga känslor på det viset de flesta normala människor har. Sedan dess har mycket handlat om att Dexter har upptäckt att han faktiskt har känslor djupt där nere och han har börjat handskas med dom allt mer. Jag tycker det är en mycket tråkig utveckling, jag tycker både karaktären och serien Dexter är betydligt mer intressant om vi faktiskt får följa ett känslolöst monster. Continue reading →

Its Always Sunny in Philadelphia är verkligen hur flippat som helst. Danny DeVitos karaktär tyckte jag länge mest var jobbig men ju knäppare han har blivit hur mer har jag börjat älska honom. Han är totalt hämningslös och Danny DeVito skildrar det fantastiskt. Men jag tror nog ändå Charlie fortfarande är min favorit, jag vet inte ens var jag ska börja med att beskriva allt fantastiskt som kommer från Charlie. Hur han ska ta honung ur ett getingbo till hur han pratar om scientific evidence eller hur han beter sig på en dejt eller vad som helst. Han är så absurd men känns samtidigt så äkta, det är helt makalöst hur dom lyckas med det. Men det är nog det som är så fantastiskt med hela serien, dom är så totalt blåsta, egocentrerade, elaka men ändå tycker jag på något sätt om dom och tar dom på allvar. Fast ändå inte. Se klippet från serien när Dennis och Mac pratar med Charlie om information att lägga upp på match.com längst upp i posten.

Jag tycker på många sätt allt mer om Psych trots att jag både tycker att det har blivit sämre och att det som gör serien bra börjar bli lite tjatigt. Psych är en otroligt lättsam serie och det är både dess största styrka och svaghet. Den är underhållande, lättittad och charmig med karaktärer jag har lätt för att tycka om. Men den går nästan aldrig djupare än så och när den väl gör det så skär det sig lätt med den oseriösa lättsamma tonen man håller i vanliga fall. Halv-säsongsavslutningen eller vad man ska kalla det häromdagen klarade dock av att vara lite mer seriös och mindre rolig utan att det kändes konstlat. Jag gillade också hur man fick en liten inblick i Seans och Abigails förhållande när Gus och Juliet var hemma hos Sean. Relationen mellan Sean och Abigail tycker jag förövrigt skildras på ett väldigt bra sätt.

Jag gillar faktiskt hur man låter den relationen ligga i bakgrunden, att man inte låter en relation ta upp jättemycket plats som man gör i alla andra serier. Visst är det antagligen för att man inte har råd att ha med Rachael Leigh Cook särskilt ofta men jag tycker ändå det känns lite fräscht att man slipper få förhållandet nerkört i halsen hela tiden som det ofta blir i serier. Sean är fortfarande Sean, han har bara en flickvän nu. Det behöver inte vara en så stor grej som förändrar allting och det känns lite befriande att se en relation skildrad på det sättet även om anledningen kanske inte är särskilt kreativ.

Men det räcker heller inte riktigt till, jag tycker vi får se för lite av karaktärsutveckling eller andra saker som sträcker sig över hela serien. Varje avsnitt känns alldeles för fristående och det gör att serien aldrig kan bli mer än bara bra, vilket jag tycker är synd. För karaktärerna är så charmiga och har så härlig kemi att jag hade velat tycka om det här ännu mer. Men nu har man satt ribban för lågt och visserligen glider man över den gång på gång med bravur, men jag hade gärna sätt att man lade upp den lite högre och tryckte till ordentligt.

Idag var 30 Rock tillbaka och trots att jag har inte ens tänkt på att jag saknat serien dröjde det inte länge innan jag kände mig riktigt glad av att ha den tillbaka. Det är så många saker jag tycker om med serien. Alec Baldwins Jack Donaghy får mig alltid att le inombords, jag har svårt för att sätta fingret på exakt vad det är som gör den karaktären så bra och rolig. Det är däremot desto lättare att göra med Tracy Morgans Tracy Jordan, jag fullkomligt älskar just hur knäpp och orealistisk den karaktären är. Sakerna som kommer ur munnen på den karaktären kommer liksom från en annan planet eller nått. Jennas totalt egoistiska karaktär som gör allt för att vara kvar i centrum fungerar också otroligt bra, tennislåten med countrytema var smått genial. Men mest av allt är det nog Tina Fey jag gillar. Hennes aura ligger över hela serien som bjuder på en lätthet, värme och glädje som smittar av sig helt och hållet på mig när jag tittar på 30 Rock. Den fantastiska påan till Jay Leno i slutet på avsnittet av Alec Baldwin med en leende Tina Fey i bakgrunden sammanfattar nog det bästa med serien i sig bättre än jag kan göra med ord.