Entourage har aldrig riktigt bjudit mig på mer än lite härlig underhållning i snygga välgjorda Hollywoodscener. När serien har varit som bäst har den bjudit på det ordentligt och det har varit otroligt underhållande att bara försvinna in i. Men det var länge sedan serien var som bäst och det är nog inte ens att jag vill kalla serien bra längre. En av dom aspekter där serien tappat allra mest tycker jag är hur Jeremy Piven  med sin karaktär Ari Gold tidigare bjudit på intensivt och grymt underhållande skådespeleri med fantastiska kommentarer nu mest kör på trött rutin utan något som helst glöd. Och det är inte bara Piven som verkar oengagerad i karaktärel Ari Gold utan manusförfattarna verkar gå lika mycket på rutin. Hela grejen med hur elak Ari varit mot Lloyd genom seriens gång har i den sjätte säsongen verkligen inte alls fungerat för mig. Ari Gold är inte så korkad att han låter Lloyd försvinna och det var mest bara irriterande att se deras konflikt blomma ut. Det hela blev totalt oengagerande och förutsägbart och lyckades inte ens vara särskilt underhållande. Och på tal om oengagerade så är det nog det ordet som lämpar sig bäst för hela säsongen, jag tror inte det varit en enda storyline som engagerat mig det minsta. Eric Murphy hade lite intressanta saker på G när han var kluven på hur han skulle göra med den unga komikern i samband med studion osv men sånna saker byttes ut mot totalt känslolös romantik. Turtles romans med Jamie-Lynn “Soprano” Sigler och hans skolgång har iofs kanske lyft intresset något för Turtle men med tanke på hur ointressant den karaktären är till att börja med så är det inte tillräckligt. Vince har alltid varit rätt intetsägande som karaktär och det har liksom funkat rätt bra men har han gjort någonting öht under hela säsongen mer än att knulla med tjejer? Inte ens Johnny Drama har lyckats få mig att egentligen bry mig eller känna mig ordentligt road. Jag tittar på serien mest för att jag har lärt känna dom här karaktärerna och det är lättsamt och lite småtrevligt att titta på. Men bra, nej, det vill jag inte kalla det längre.

Jag skrev på ganska bra om Buffy the Vampire Slayer när jag höll på att se serien. Jag hade planerat att genast skriva en saftig sammanfattning för att sedan ta tag i att börja titta på Angel. Men när den sjunde och sista säsongen av Buffy var över så rann all inspiration och energi ur mig. Jag har lite svårt för hur serien slutar faktiskt, hela sjunde säsongen känns lite off för mig. Den är bra och det är den mest spännande säsongen för mig i den meningen att jag bara måste se ett avsnitt till. Samtidigt känner jag mig väldigt oengagerad i mycket av det som händer. Vilket kanske låter motsägelsefullt men jag bryr mig liksom inte lika helhjärtat som många gånger tidigare.
Det finns för många karaktärer som inte riktigt funkar och även om det är spännande så saknas det riktig nerv. Det blir aldrig spännande på djupet. Jag har tidigare skrivit att jag blev förvånad över hur bra jag tycker dom första säsongerna är och jag blir nästan lika förvånad över hur mindre bra jag tycker sista säsongen är. Det känns dock lite konstigt att prata om hur “dålig” en säsong är när det ändå är den säsongen som jag alla gånger jag sett den betat mig igenom snabbast. Men den känns splittrad och spretig på ett sätt som ingen av dom andra säsongerna gör. För även om jag tycker att The Trio skär sig mot allt det seriösa i säsong sex så känns alla karaktärer äkta och konsekventa. I säsong 7 så finns det vissa saker som sticker ut och skär i ögat varje sekund dom befinner sig i bild. Kennedy är ett väll det tydligaste och mest återkommande exemplen på en sån sak men även Principal Woods. Det är ändå otroligt mycket som är bra, Psycho-Spike är rätt underbar, The One som tar sig olika former fungerar för det mesta och ibland är det riktigt riktigt bra och creepy, Andrew är en karaktär jag är mycket glad att få ha lärt känna.
Det bästa av allt med Buffy the Vampire Slayer är hur det utvecklas, hur karaktärerna och deras roller utvecklas. Framförallt är det nog Willows karaktär vars utveckling påverkar mig mest. Att se den försiktiga, försynta nörden i säsong 1 och den starka, självsäkra häxan i säsong 6 och ändå helt och hållet känna att det är samma person är en fantastisk bedrift. Det är verkligen en enorm bedrift av Joss Whedon och hans medskribenter att dom lyckats med något sådant. Otroligt modigt att ens försöka, dom flesta framgångsrika serier håller fast vid samma gamla karaktärer hur länge som helst, som t.ex Friends. Andra serier slår till med tvära kasst där man inte alls känner att det är samma person längre, fast det kommer jag inte på något bra exempel på nu.
En karaktär som jag dock tycker är väldigt synd att vi inte fick se utvecklas mer är Dawn, hon får alldeles för lite positiv plats, men för mycket negativ. Hon blir mest störig vilket jag tycker är så otroligt synd. Att dom inte går djupare i hur det känns att vara byggd på falska minnen och sånt är faktiskt oförlåtligt! Att göra henne till inte mycket mer än en störig lillasyster känns bara så fel och det är framförallt i säsong 7 jag känner att hon har utrymme att få växa och utvecklas.
Buffy the Vampire Slayer bjuder på en fantastisk resa, det är känslor, det är spänning, det är underbara karaktärer, det är roligt, det är fyndigt, det är smart, det är fantastiskt fantastiskt bra. En av dom och kanske den bästa tv-serien jag någonsin sett.