Det är verkligen härligt att ha Dexter att se fram emot varje vecka. För även om senaste avsnittet kändes lite som ett utfyllnadsavsnitt så är det klart att Dexter ändå är det bästa som går på TV just nu. Konkurrensen är inte direkt mördande (till skillnad från Dexter) men det säger ändå en del om den här seriens kvaliteter när man efter fyra säsonger lyckas ligga kvar i topp.

Trots att det är så mycket som är bra så har jag lätt för att fastna för det jag tycker är dåligt. Jag gillar t.ex. verkligen inte alls hur Dexter allt mer hamnar i den klyschiga rollen som mannen som inte lyssnar på sin fru, mannen som inte kan dela sina känslor med sin fru, mannen som försöker köpa sig fri istället för att prata om känslor med sin fru. Och samtidigt gillar jag verkligen inte alls hur Rita allt mer hamnar i den klyschiga rollen som frun som klagar på nyss nämnda egenskaper. Hon är bitvis väldigt påfrestande på ett sätt som jag inte tycker är ett dugg konsekvent med den karaktären man har etablerat tidigare. Jag tycker man allt för ofta glider över för mycket på det klyschiga istället för att skildra Dexter som den unika och störda individ han är. Continue reading →

The Office gick efter en trevande första säsong till att snabbt bli en av mina favoritserier som gick på TV. Jag tyckte samspelet mellan Jim och Pam var helt underbart och serien i sig var ofta väldigt rolig även om jag tyckte Michael var en karaktär som ofta går över gränsen, på fel sätt. Efter det så har dessutom alla bikaraktärer växt på mig och jag har verkligen tyckt om när dom tagit mer och mer plats. Det är en väldigt härlig stämning på kontoret och det finns mycket humor att hämta hos i princip allihop. Men även om jag fortfarande tycker om serien så känns den inte ens alls så engagerad som den gjort när den varit som bäst. Det inte är så ofta men ibland briljerar den ändå till, om så bara för ett ögonblick. Det får mig att känna att serien fortfarande har potential att påverka mig så som den en gång gjorde.

Jag saknar att vara känslomässigt involverad i Jim och Pam. Framförallt Pam hade en otrolig förmåga att beröra och engagera mig. Jag saknar att känna som jag gjorde när jag skrev dom här två bloggposterna. Det var verkligen äkta känslor för mig och jag saknar verkligen dom när jag tittar på The Office nuförtiden. Det händer allt för sällan att jag verkligen bryr mig och dom gånger det ändå är nära så tycker jag inte det tas tillvara på  så bra som det borde. Continue reading →