Dollhouse är smått fantastiskt för tillfället. Det känns visserligen ganska ojämnt, stressat och ihophafsat på sina ställen. Men det övergripande som sker är fantastiskt. Det här hade kunnat gjorts så mycket mer med. Det finns så otroligt mycket potential här. Jag försöker att njuta och uppskatta det jag ser men allt för mycket tänker jag på hur kasst det är att det snart är slut.

Välbekant, trevlig och trygg TV har varit ett litet tema i mina poster här på bloggen det senaste. Det är något jag verkligen tycker om med tv-serier man följt en längre tid och jag tror det var det som förvirrade mig när jag skrev min kommentar om Scrubs i förra veckan. Jag måste haft otroligt låga förväntningar eftersom jag var sådär positiv. För det tycker jag efter att ha sett det tredje avsnittet inte alls var förtjänat. Jag såg faktiskt fram emot avsnittet men oj vad besviken jag blev, både på serien och mig själv.

Dr. Cox är så tröttsam så att jag blir irriterad varje gång han gör något sådär argt eller elakt. Herregud, efter 9 år har jag fått nog för länge sen. Kemin mellan JD och Turk saknar charm och känsla, den känns allt plattare och tråkigare. Det gäller alla karaktärerna öht, dom känns inte på riktigt längre. Dom är bara platta, en-dimensionella upprepningar av karaktärer vi lärt känna.

Och dom nya karaktärerna var jag inledningsvis ganska snäll mot, i min naivitet antog jag helt enkelt att vi skulle få se dom utvecklas på ett lite bättre sätt men det tror jag inte på. Cole är värdelös och störig, Drew är rätt kass och Lucy har visserliven lite potential men hon känns motsägelsefull och ej trovärdig. Nä, det här funkar inte alls särskilt bra. Riktigt tråkigt faktiskt.

Dollhouse var tillbaka i helgen efter en längre tids uppehåll och det var mycket välkommet. Utöver Dollhouse och Dexter så är det nästan enbart komediserier jag följer för tillfället och jag saknar variationen som lite spänning ger. Jag tycker också det av den anledningen är riktigt jävla tråkigt att Dollhouse är nedlagt. Att serien iaf får göra klart sin halvsäsong är ändå en liten tröst.

Jag har tänkt ganska mycket på skådespelarna när jag tänkt på Dollhouse, mest för att Eliza Dushku sällan räcker till och i jämförelse med flera andra framstår som rätt dåligt. Men, jag tycker ändå hon funkar. Även om hon är dålig så är hon välbekant och trygg på något sätt. Efter att ha sett henne så mycket i Buffy the Vampire Slayer, Angel och Tru Calling så funkar hon liksom. Men hon är inte direkt bra. Det är däremot Enver Gjokaj som Victor och Dichen Lachman som Sierra. Dom är båda bitvis helt fantastiska. Joss Whedon har ofta ett öga för skådespelare som funkar bra och där har han hittat två riktiga guldkorn. Jag hoppas verkligen att jag får se dom i flera filmer och/eller serier framöver. Continue reading →

Jag var inledningsvis lite besviken på det senaste avsnittet av Dexter, jag hade väntat mig att det skulle hända mer. Istället fick vi ett ganska långsamt tempo utan särskilda överraskningar eller händelser förrän mot slutet, men då tog dig sig allt desto mer. Herregud!

Jennifer Carpenter är bitvis helt fantastisk och tillsammans med Courtney Ford som Christine var det en mäktig scen vi fick se när Christine erkända vad hon gjort. Men Carpenter kändes nog ännu starkare när hon pratar med och söker lite stöd hos Dexter. Samspelet mellan den återhållsamma nästan känslosamma Dexter och den väldigt känslosamma och starka Deb är riktigt fint att se. Jag tycker det är synd att inte Dexter fick ge lite mer åt den scenen. Continue reading →

Då var den här säsongen av The Ultimate Fighter nästan över, allt som återstår är finalen som går av stapeln nu inatt. Det har varit en säsong som jag ändå har tyckt om ganska mycket. Inte för att det kanske varit så bra alltid eller att det funnits karaktärer som jag verkligen tyckt om att lära känna utan för att det alltid varit intressant. Det är lite konflikter och det är lite drama som man kan vänta sig av att ha 16 testosteronstinna alfa-hannar instängda i ett hus i 6 veckor. Det är intressant psykologi att observera. Continue reading →