Den fantastiska Kristen Schaal är ett väldigt välkommet tillskott hos The Daily Show tycker jag. Det här var ett väldigt bra inslag på många sätt.

Eftersom jag är väldigt förtjust i Nathan Fillion och han verkar ha lite lekstuga i sin nya serie Castle så tänkte jag ge den en chans. Upplägget för serien är mycket enkel, en dryg, självgod men ändå charmig deckarförfattare, Fillion, blir indragen i ett mordfall då en mördare imiterar scener från hans böcker. Kemi uppstår mellan honom och Kate Becket, detektiv ansvarig för fallet. Castle bestämmer sig för att basera en ny karaktär på Beckett och i följande avsnitt så följer han med henne på jobbet där hon utreder diverse mordfall och annat. Jag har bara sett två avsnitt men om jag fattat det hela rätt så fortsätter det i samma anda. Fillion får verkligen liv i sin karaktär och jag dras väldigt starkt till honom och vill se mer. Han har en charm och en närvaro som gör att jag sugs in i vad det än är han gör. Men tyvärr är det i princip det enda bra med serien. Det är ju inte sämre än något annat direkt. Men det är oengagerande och lätt mysterier som behöver lösas. Metahumorn och Fillions charm är inte tillräckligt för att täcka upp dom bristerna. Som med Psych t.ex. Där är det ett samspel mellan alla karaktärer som överskuggar dåliga mysterier, även om jag tycker dom ändå håller bättre klass än dom exempel jag sett från Castle. Men om ni är intresserade av en charmig, lättittad deckarserie med fria tyglar till Fillion så tycker jag absolut ni ska titta. Men för min del räcker det inte riktigt. Tyvärr.

Tänkte bara kort kommentera Henrik Schyffers fantastiska föreställning som jag just såg. Det var tänktvärt, rörande, roligt och mycket annat. Mer än så känner jag inte att jag har att säga just nu. Men jag vill ändå säga det.

…och det gläder mig mycket. Dollhouse är det ljusaste som finns pÃ¥ tv-himmlen just nu verkar det som. Lost ska jag smälta lite ett tag och sedan ska jag skriva om varför det inte alls är sÃ¥ bra som Kjell säger. HÃ¥ll koll pÃ¥ hur det gÃ¥r för era favoritserier här.

Eller ja, det finns ju egentligen ett avsnitt till som är den egentliga säsongsavslutningen men det dröjer antagligen ett tag tills man fÃ¥r se det och avsnittet i sig funkade förvÃ¥nansvärt bra som avslutning för säsongen. Jag är inte hemma just nu och har inte sÃ¥ mycket tid som jag hade velat ägna Ã¥t att dissekera Dollhouse och vad som varit bra och vad som inte varit det. Men jag mÃ¥ste säga att iochmed den här avslutningen och allt det som finns kvar att utforska och leka med sÃ¥ har Dollhouse vuxit till att bli bland det bästa som gÃ¥r pÃ¥ TV just nu. Iofs en bit efter Lost som har blivit helt jobbigt jävla bra igen pÃ¥ sistone. Men mer om det i en annan post vid ett senare tillfälle, nu är det Dollhouse jag vill skriva om. Det är lite intressant vilka värderingar och sÃ¥ dom lägger i vad som är ens själ och vad som är ens ”inprint” och det är intressant att se hur dom leker med det hela pÃ¥ olika sätt och det finns sÃ¥ mycket mer som man kan göra med allting. Jag ville nästan inte börja tycka om Dollhouse för mycket eftersom det antagligen inte skulle fÃ¥ en andra säsong ändÃ¥. Men nu har jag gjort det och det är lÃ¥ngt ifrÃ¥n sÃ¥ fantastiskt som Firefly var pÃ¥ 12-13 avsnitt men det visar ändÃ¥ en härlig potential och bjuder bitvis pÃ¥ fantastisk TV. Finalen i sig var fantastisk. Vändingar, intressanta perspektiv som jag inte riktigt tänkt pÃ¥ och moraliska frÃ¥gor av olika slag. Är det vÃ¥ldtäkt om man blivit programmerad att tycka om det? Vad skiljer isÃ¥fall den här typen av programmering mot den lÃ¥ngsama programmering som sker under ens uppväxt och fortsatta liv? Kan man skriva pÃ¥ ett kontrakt för att jobba som slav under en begränsad tidsperiod? Varför, varför inte? Det väcks mÃ¥nga sÃ¥nna här frÃ¥gor i serien men det gör det helt utan att man tänker pÃ¥ det. Det ligger liksom bara där i bakgrunden och när man tänker efter sÃ¥ upptäcker man hur mycket det ifrÃ¥gasätter. Alfa som karaktär funkar otroligt bra och Omega var cool hon ocksÃ¥. Det finns mer att hämta i den typen av övermänniskor. Om ni inte har sett Dollhouse sÃ¥ gör det, det är faktiskt riktigt riktigt bra. Det är orginellt, det är spännande, det är actionfyllt, det är snyggt, det är tankeväckande, det är smart och det är helt enkelt jävligt bra TV. Och inte bara det, det har i kombination med Losts toppform väckt mitt TV-tittar sug till liv igen pÃ¥ ett sätt som jag inte känt pÃ¥ länge.

Först och främst vill jag bara säga 10 poäng till den som fattade Allan Edwall referensen i rubriken. Den senaste säsongen av Scrubs känns ganska annorlunda mot tidigare och med tanke på hur fånigt och dåligt det varit dom senaste 4 säsongerna eller nått så är det något bra. Scrubs har alltid försökt vara mer än bara en sitcom och inledningsvis tycker jag man lyckades ganska bra med det och man lyckas bättre med det nu också. Men efter 8 säsonger tycker jag det hela behöver ha utvecklats också. Dom små moralkakorna man matas med på sjukhuset och sådär kan jag ändå svälja även om dom är platta och klyschiga men när det kommer till personliga relationer så tycker jag det behövs ett lite större djup och lite mer komplexitet efter 8 år. Buffy the Vampire Slayer är ett fantastiskt exempel på där personer och relationer utvecklas och blir mer komplexa och på så vis känns mer på riktigt. Jag tänkte mycket på det här i senaste avsnittet då Elltiot blev sur på JD för att han inte sade att han älskade henne fint nog men att han till slut gjorde det och hon blev nöjd. Jag ska inte gå in mer på hur tröttsam könsstereotypiseringen är men vill ändå bara säga blä. Men vad är det då som JD säger för att Elliot ska bli nöjd?

Look Elliot, I dont know if its possible for me to put how i feel about you in words. But I guess I’ll give it a shot. I never really belived I would find somebody that I loved as much as you. I love you more then anything in the whole world. Elliot, I love you more then Turk. [...] Look at me, you’re my dream girl.

För mig känns det väldigt tomt. Efter att ha varit väldigt nära i 8 Ã¥r och gÃ¥tt igenom allt dom gott igenom känner jag att det hela bara är tomt. Det finns liksom ingen substans där som jag kan ta till mig. Jag tänker mig ett litet barn som säger ”jag älskar dig sÃ¥ häääääääääääääääääääääär mycket” och sträcker ut armarna sÃ¥ mycket hen kan. Visst kan det vara fint, äkta och bra. Men det blir liksom ingen substans. Det är ocksÃ¥ med tanke pÃ¥ att det är JD som säger det. Han som ska vara känslig och lite romantisk och sÃ¥där. Hade Turk sagt det hade det funkat. Men av en karaktär som JD behöver jag mer. Jag vill höra mer om varför och hur han känner. Och för att testa mina manusskrivarkunskaper tänkte jag försöka mig pÃ¥ att skriva scenen pÃ¥ ett sätt som jag hade uppskattat mer.

Look, Elliot. I still remember the first time I saw you and how I felt my heart skip a beat. Here was this cute, fun, amazing girl that I got to work with all day and I felt blessed. Alot of things has happend between us.  We’ve been through so much together. You didnt turn out to be the person I thought you would be, I probably didnt turn out to be the person you thought I was. And we have changed alot since then, my feelings for you have changed to. But with all that has happend I’ve always loved you and I’ve always felt like I can talk to you about anything. I’ve always felt like I dont have to hide  anything about who I am with you and how you’ve always made me feel better. And with all the ups and downs between us and all the ups and downs with other parts of my life I’ve come to realise just how important that is to me. Just how important you are to me. I love you Elliot, I love you more then Turk. [...]

Ok, min scen blev lite längre. Men jag skrev den pÃ¥ rak arm pÃ¥ nÃ¥gra minuter nu precis. Jag vill försöka fÃ¥nga allt dom har gÃ¥tt igenom och varför Elliot efter allt fortfarande är sÃ¥ viktig för JD. Det finns sÃ¥ mycket historia mellan dom tvÃ¥ och manusförfattarna verkar inte alls utnyttja det. SÃ¥nt tycker jag är sÃ¥ trÃ¥kigt och synd. Och det är mÃ¥nga sÃ¥nna här saker som gör att Scrubs inte blir mer än ”rätt bra” trots att det finns potential där. Och outnyttjad potential upprör mig.

OMG WTF LOST!

Jag läste på tvplanetens tvblogg att Kobra har gjort inslag med en svensk version av The Office och jag måste säga att jag tycker det är en riktigt bra idé. Det blir liksom än mer pinsamt och jobbigt att se sånt här beteende på svenska.