Det är otroligt få serier som jag verkligen längtar efter att få se, Dexter är nog den som gör det bäst i dagsläget, och förutom I Anneli den enda som gör det öht. Redan framåt torsdag börjar jag tänka “YES! Snart måndag och nytt Dexter!” Efter varje avsnittet känner jag mig lite irriterad över att det redan är slut. Därför blev jag också väldigt besviken på senaste avsnittet som enbart kändes som en transportsträcka. Det är något Dexter annars har varit så otroligt bra på att undvika, varje avsnitt är oftast så bra att det kan stå på helt egna ben. Men så var tyvärr inte fallet med senaste avsnittet som egentligen inte bjöd på någonting mer än att transportera Lumens relation med Dexter vidare. Avsnittets stora behållning var därför Julia Stiles skådespelartalanger. Jag har länge varit svag för henne men jag tror aldrig jag sett henne så bra som hon är här, hennes nervösa minspel är bitvis helt fantastiskt.

Och jag fortsätter fråga mig, vad fan är poängen med La Guerta och Batista? Tycker någon om den sidohandlingen? Tycker ens manusförfattarna om den? Kjell på Weird Science är lika kritisk som jag och jag har ännu inte pratat med någon som tycker hela den grejen är det minsta givande. Mycket märkligt inslag och har så varit sedan det började tycker jag.
Annars funkar allt annat väldigt bra, Santa Muerte-morden gillar jag rätt mycket även om dom ligger väldigt långt ner över saker jag bryr mig om. Det som stjäl hela serien är som vanligt Dexter och hans liv, just nu inte bara hur han hanterar Lumen utan också vad Quinns lilla egna utredning leder till.
Som Johan poängterade är det dock lite dåligt gjort att nu är det två välrespekterade poliser som har anklagat eller misstänkt Dexter för något fuffens men det blir fortfarande bara kalla handen. Det känns inte direkt trovärdigt och det visar på en av dom svårigheter som finns med att göra en långvarig serie, man har hela tiden så mycket uttalad historia att ta hänsyn till när man skriver nya händelseutvecklingar att det blir svårt att vara helt konsekvent.

Men trots små brister här och var så är Dexter fortfarande helt fantastiskt. Jag hoppas bara att vi får något mer än en transportsträcka i nästa avsnitt. När det är såpass få avsnitt varje säsong måste man se till att varje avsnitt är något alldeles extra. Har man 22 avsnitt på sig så kan man ägna rätt många åt transportsträckor och annat som kanske inte är så fantastiskt men ändå nödvändigt för att föra berättelsen framåt. Men har man bara 12 så kan man inte slösa bort avsnitt på det sättet!

Det är då fan vad tiden går fort, jag hade tänkt vara lite mer aktiv här på bloggen den här hösten men det har redan gått drygt 20 dagar sedan jag postade något. Jag har börjat på ett par poster som inte blivit något och sen har jag väntat på att Dexter eller I Anneli ska ge mig något att verkligen bita tag i och skriva om. Men så har det inte blivit, jag får sänka mina prestationskrav på mig själv tror jag.

Men, aja, nu är det ändå I Anneli jag hade tänkt skriva om men jag har lite svårt att få grepp om serien nu när den går mot sin säsongsavslutning. Det helt genialiska och totalt fantastiska mästerverk jag tog till mig efter dom tre första avsnitten har inte riktigt fortsatt blomma ut som jag hoppats, istället har det haft lite svackor och känts lite ofokuserat på sina ställen. Även om varje avsnitt fortfarande bjuder på minst ett par guldkorn, eller, guldkorn känns för blekt, 50 karats diamanter känns mer passande. I senaste avsnittet bjöd Anneli t.ex. på kommentarer som “Eller, dom vill ju inte ha mig, dom vill ha en kvinnokropp så har jag råkat stå ivägen” eller “Lev din dag som om det vore din sista. För då kan du tänka, åh, bara en dag till sen är det över!” för att ta dom två som står starkast på egna ben. Men som helhet så ha jag inte lika mycket att bita fast i längre som jag hade i början. Men det känns svårt att kritisera något som ändå är så bra, Annelis dualistiska personlighet är fortfarande fruktansvärt bra och talar till mig på så många nivåer. Joel har jag mest tyckt riktigt illa om som person genom hela serien så även om hans insikt om sin egen ensamhet och hur han tänker att Anneli kanske är rätt bra och viktig för honom ändå var ganska bra gjort så hade jag liksom svårt att känna sympatier med honom.

Det blir däremot väldigt intressant att ställa hans beteende här gentemot Annelis beteende med Tjing-Tjong Don och hur hon utnyttjade honom för att få bekräftelse. Det var också väldigt snyggt gjort hur Liket var väldigt nöjd och glad med den smickrande bekräftelse hon fick medan Anneli inte mådde ett dugg bättre.

Det ska bli väldigt intressant att se hur upplösningen blir och jag hoppas innerligt att jag kommer få återse Anneli igen, förr eller senare, helst förr.

I början på förra säsongen så hade jag betydligt högre förväntningar och förhoppningar på Modern Family än jag hade på Community. Så här i efterhand känner jag mig ganska fånig då Modern Family känns typisk sunk lunk men där Community fortsätter växa och utvecklas.

Det som gjorde att jag var så skeptisk till Community var framförallt att både upplägget och karaktärerna kändes så klyschiga och enkla medan jag tyckte karaktärerna i Modern Family var lite mer unika och egna.

Nu kanske många tänker att karaktärerna  i Modern Family bygger ju helt och hållet på klyschor, och javisst, men när karaktärerna presenteras så fick iaf jag en ganska stark känsla av, här är bögen, men inte den där fjolliga bögen man är van att se. Här är den smarta lillgamla tjejen,  men inte den lillgamla tjejen man är van att se. Här är klantiga pappan och duktiga mamman men inte det man är van att se osv osv osv. Jag tyckte den presentationen var ganska stark och jag trodde faktiskt på den.

Men det dröjde inte länge innan dom till ytan lite mer unika karaktärerna i Modern Family visade sig vara precis så klyschigt tråkiga som dom flesta andra sitcom-karaktärer brukar vara trots att dom hade presenterats som något annat medan karaktärerna i Community kanske på ytan var klyschiga och enkla men ganska snabbt såg man att dom inte alls var så enkla som man först trodde. I och med att man fick lära känna karaktärerna mer och mer så upptäckte man en komplexitet och en äkthet som tyvärr är ganska ovanligt att se på TV idag. En annan sak som gör att karaktärerna i Community känns så äkta och bra är att dom hela tiden ligger i linje med sin personlighet. Till skillnad från Modern Family, och åtskilliga andra tv-serier och då framförallt sit-coms, så låter man inte en karaktär plötsligt få ett nytt karaktärsdrag i ett avsnitt bara för att man bygger en story kring det. Det är ett drag som jag stör mig otroligt mycket på då det dels är så billigt men framförallt för att det omöjliggör en djupare anknytning till karaktärerna. Om det inte finns någon form av konsekvent personlighet så finns det ingenting att faktiskt bry sig om på riktigt. Och just där ligger nog Communitys största styrka för mig, även en karaktär som Señor Chang som jag från början bara tyckte kändes överdriven känns på riktigt tack vare en konsekvent personlighet. Och hur creepy har han inte varit så här i inledningen av säsong två?

För ett par år sen upptäckte Ricky Gervais och Stephen Merchant en idiot med en liten rund skalle som visade sig innehålla mer sylt än hjärna. Den mannens namn var Karl Pilkington. Karl klev snabbt fram, från en undanskymd roll som producent till en integrerad del av trion. En del skulle kanske säga att han är den stora behållningen i radioproduktionen, att Gervais garvar för mycket och att Merchant är lite för sansad. (Jag är inte en av dom.)

Pilkington är en man som ser världens från ett mycket snävt perspektiv, man skulle t.o.m kunna säga att han är en trångsynt idiot som är mycket besvärad av det mesta han inte förstår. Och det är en hel del. Så vad vore mer lämpligt än att ge honom ett reseprogram där han får uppleva främmande kulturer? (Förutom allting.)

An Idiot Abroad är just detta. Ett reseprogram, inte en komedi. Inte en förlängning av podcast-inspelningarna, faktum är att trion inte ens syns tillsammans efter första introduktionsavsnittet, där de mer sammanfattar programmet på förhand. Det skiner igenom, när varje antydan till händelse inleds med ett spretigt telefonsamtal med Gervais eller Merchant, att Pilkers inte räcker till för att göra An Idiot Abroad riktigt kul. Istället ser man denna vettlösa lilla man knorra sig igenom främmande kulturer utan tillstymmelse av att njuta av situationen.

I sin kärna tror jag att det är så att Gervais och Merchant behövs som “aggregat”. Pilkington är av sin natur ointresserad av det stora och vill, som David Hylander på WeirdScience sammanfattar bra, mest vara i fred. Det som fungerade i podcasten var de ständiga knuffarna från hans vänner, frågorna och den naturliga eskalation som följde av att hans absurda argumentation drevs till sin spets.

An Idiot Abroad hade varit ett helt annat program, och i min mening, potentiellt mycket mer intressant om resorna upplevdes genom trions kollektiva filter. Med Gervais och Merchant på plats för att vänligt knuffa och driva på Pilkingtons egensinnighet skulle de torftiga scenerna från sunkigt hotell till indiskt tempel kanske kunna utvecklas till något annat än sterila konstateranden av en man som är så uppenbart besvärad av hela äventyret.

Jag hade tänkt få ut en text om den smått fantastiska säsongspremiären av Dexter som ändå hade en del brister men igår upptäckte jag på tips av min bloggkollega Johan en helt fantastisk ny serie på SVT, I Anneli. Jag blev helt tagen med storm redan från början, mest pga att jag är otroligt svag för Sissela Benn som jag visserligen mest sett som i sin tur fantastiska Filippa Bark men jag samtidigt har tyckt mig se potential för så mycket mer i henne. Redan i första scenen när hon har försovit sig och pratar med sin låtsaskompis/sig själv som hon kallar för Liket blir jag helt fascinerad över hur fantastiskt det är att jag redan då bestämmer mig för att se alla tre avsnitt. Att hon lyckas ha så bra tajming och känsla i kommunikationen trots att hon spelar mot sig själv är makalöst. Hur hon nojjar sig över att färgmatcha kläderna och Liket påpekar att det inte spelar någon roll, “det viktigaste är att man inte är jätteful i ansiktet”.

Kjell på Weird Science har tagit upp ett par andra underbara citat men det allra bästa ögonblicket hittills i serien var för mig när Anneli hade bjudit hem Joel på middag och han upptäcker att hon har silikonkuddar i BHn för att det ska se ut som att hon har större bröst och han blir skitirriterad och säger bland annat “Du är väll inget offer för skönhetsindustrin?” och lite senare i samma meningsutbyte “Hur ska jag så här kunna tycka att du är het om inte du kan få mig att tycka att du ser bra ut” varpå Anneli svarar “Nä, det har du verkligen rätt i. Det ligger på mig.” och jag blir bara helt förbluffad över hur fantastisk hon är! Rebecka Åhlund skriver ganska träffsäkert i Svenska Dagbladet om Sissela Benns fingertoppskänsla och pratar om vilken otroligt bra och ibland subtil satir I Anneli är och just den scenen jag pratar om är nog det bästa exemplet på det. Kolumnen visar också på just hur subtil satiren kan vara, i just det exemplet jag pratar om så väljer Rebecka Åhlund att fokusera på att Anneli är fel för att hennes bröst är för små medan jag tolkar det som väldigt tydligt att Anneli är fel för att hon vill ha stora bröst. Anneli är fel dels för att hon inte lever upp till skönhetsidealet men än värre så är hon fel för att hon faktiskt försöker och vill leva upp till det. Och det skuldbeläggande och offergörande ansvaret som Joel för över på henne när han uttrycker sig så negativt om att vara offer för skönhetsindustrin och Annelis svar om att det ligger på henne är så träffsäkert i all sin enkelhet att jag blir helt till mig av förtjusning.

Serien har sina brister också men det är jag alldeles för uppspelt för att kunna skriva något vettigt om just nu. Att Dexter skulle bli utmanad som höstens bästa tv var oväntat i sig, att Dexter skulle bli utmanad av en svensk lågbudget sitcom var ungefär lika osannolikt som att ett gäng skånska rasistmuppar skulle bli invalda i Sveriges Riksdag. Eller vänta nu…

Den här gången är det personligt!
Ny tv-höst, ny design, nytt webbhotell, ny lägenhet och nya tag!
Det är alltid en lite smärre chock när tv-hösten drar igång så här plötsligt. Helt plötsligt blir tv-tablån helt späckad vissa dagar, och precis som förra säsongen verkar det bli fredagar och måndagar som är TV-dagar. Fredagar med sit-coms och måndagar med vuxen-tecknat och Dexter. Vuxen-tecknat låter iofs mer porrigt när jag skriver det än jag hade tänkt mig, det jag menar är The Simpsons, Family Guy och American Dad. Men det är först imorgon det och då är det framförallt Dexter som jag ser fram emot. Det andra är liksom trevligt och underhållande att titta på men nu för tiden är det sällan det är mer än det. Dexter däremot hade enligt mig en förvånansvärt stark fjärdesäsong vilket väldigt få serier kan stoltsera med och mina förhoppningar på den femte är nog lite väl högt ställda och det är inget lätt ok för Dexter att bära nu när det är det enda som går på TV som jag skulle klassa som must-see!

Det förklarar nog också delvis varför jag blev så oinspirerad till att skriva under vår-halvåret då Lost totalt sjabblade bort bollen mot slutet. Den plötsliga och starka tomheten efter finalen av The Sopranos är på sätt och vis lik hur jag kände efter Lost då det också var en stor tomhet. Men, det var också raka motsatsen. Lost finalen var bara dålig, framförallt upplösningen på “flash-sideways” grejen var så fruktansvärt irriterande kass att jag tappade rätt mycket respekt för hela serien. Jag vet inte hur många gånger jag hört dom säga att dom inte är döda men så väljer dom att ändå knyta ihop säcken med att dom faktiskt ÄR döda! Inte på ön utan i den här parallella verkligheten. Upplösningen på ön tyckte jag faktiskt funkade, men den där dödsgrejen var bara för usel att jag inte ens orkade skriva något konstruktivt om den. Men, det var ju inte alls det jag skulle skriva om nu egentligen.

Det jag ville skriva om nu är framförallt hur förvånad jag blev över att upptäcka att Community faktiskt var den serien som jag blev gladast av att återse. Med tanke på hur ointressant jag tycker att serien var från början så känns det väldigt konstigt faktiskt. Men precis som 30 Rock så började den lite knackigt för att sedan växa till sig ordentligt. Med hjälp av otroligt karismatiska skådespelare, relativt oväntad händelseutveckling och en skön självdistans så har man på en säsong vuxit från att vara anonym strö-underhållning till att vara den bästa, och roligaste, situationskomedin på TV just nu.

Vilken, eller vilka, TV-serier är ni gladast över att återse?