Jag blir mer och mer förtjust i Community, jag tycker karaktärerna och deras dynamik fungerar allt bättre och många av dom uppläggen som kändes för klyschiga har utvecklat sig på ett sätt som inte riktigt är det. Det är gott om charmiga karaktärer och jag blir liksom glad och charmad av serien. Jag märker att jag ser fram emot Community mer än jag ser fram emot The Office varje fredag. Med tanke på hur oengagerande The Office känns just nu säger det kanske inte så mycket men ändå. Abeds härliga metaperspektiv på allt är jag väldigt svag för också. Det fungerar väldigt bra och det är med riktigt bra känsla det görs, det blir inte för mycket och distanserat men ändå så mycket att det inte är för på riktigt.

Jul- och nyårsuppehållet blev visst lite längre än beräknat. Väldigt vad svårt det är att komma igång igen efter ett uppehåll. Det finns ändå ganska mycket som jag tänkt skriva om.

Som att det stora infotainmenthoppet i Fredrik Lindströms frånvaro Landet Brunsås inte ens känns värt att jämföras med Fredrik Lindström ens när Fredrik Lindström själv är i bild. Det är inte direkt dåligt men det är inte heller direkt bra. Småroligt här, något halvintressant som sägs där, det skrapas lite på ytan med hjälp av små roligheter men det blir aldrig mer än så. Det är så frustrerande att se en bra idé med bra personer inte nå upp till en högre nivå än det här. Jag kommer ändå fortsätta titta men det är inte direkt något jag verkligen ser fram emot.

En annan svensk nyproduktion jag såg fram emot väldigt mycket var Succéduon med Anders och Måns. Jag känner mig lite kluven till den fortfarande, det känns lite som en svensk Curb your enthusiasm. Klassisk amerikansk pinsamhets situationskomik i svensk tappning, och på det sättet gillar jag den. Många av sakerna fungerar väldigt bra och det var väldigt tydligt i framförallt senaste avsnittet med en svart butler inlåst i källaren och telefonen som ringer när man låtsas prata i den osv. Jag tycker det är roligt och dom har verkligen lyckats sätta både sin egen och en svensk prägel på hela den grejen. Även om just det där med svart butler känns väldigt direktöversatt från något amerikanskt. Men det känns heller inte så fräscht och nytt. Varken ur humorperspektiv eller värderingsperspektiv liksom.  Ändå roligt och jag är rätt svag för Anders och Måns, om det bara är hur dom pratar eller om det är något annat vet jag inte. Det funkar för mig iaf.

Lost är tillbaka, jag hade glömt hur bra det är. LOST!

Jag har börjat kolla på The Big Bang Theory också, något man kanske inte väntat sig efter min toksågning. Och jag har svårt för många saker i serien men jag behövde en slötittar sitcom att kolla på i min MP3-spelare när jag åker tråkiga bussar och tåg och då blev det den. Sen har den liksom växt på mig lite, framförallt Sheldon har jag börjat gilla rätt mycket men jag har rätt svårt för Leonard fortfarande. Sen är det lite kul att se hur Penny går från objekt till subjekt. Så det är en serie som liksom funkar, har sina brister och är ibland riktigt dålig men har också sina stunder då den är riktigt bra.

Nu letar jag också efter en ny slötittar sitcom att ha i mp3-spelaren, några tips på det?

Dollhouse är smått fantastiskt för tillfället. Det känns visserligen ganska ojämnt, stressat och ihophafsat på sina ställen. Men det övergripande som sker är fantastiskt. Det här hade kunnat gjorts så mycket mer med. Det finns så otroligt mycket potential här. Jag försöker att njuta och uppskatta det jag ser men allt för mycket tänker jag på hur kasst det är att det snart är slut.

Välbekant, trevlig och trygg TV har varit ett litet tema i mina poster här på bloggen det senaste. Det är något jag verkligen tycker om med tv-serier man följt en längre tid och jag tror det var det som förvirrade mig när jag skrev min kommentar om Scrubs i förra veckan. Jag måste haft otroligt låga förväntningar eftersom jag var sådär positiv. För det tycker jag efter att ha sett det tredje avsnittet inte alls var förtjänat. Jag såg faktiskt fram emot avsnittet men oj vad besviken jag blev, både på serien och mig själv.

Dr. Cox är så tröttsam så att jag blir irriterad varje gång han gör något sådär argt eller elakt. Herregud, efter 9 år har jag fått nog för länge sen. Kemin mellan JD och Turk saknar charm och känsla, den känns allt plattare och tråkigare. Det gäller alla karaktärerna öht, dom känns inte på riktigt längre. Dom är bara platta, en-dimensionella upprepningar av karaktärer vi lärt känna.

Och dom nya karaktärerna var jag inledningsvis ganska snäll mot, i min naivitet antog jag helt enkelt att vi skulle få se dom utvecklas på ett lite bättre sätt men det tror jag inte på. Cole är värdelös och störig, Drew är rätt kass och Lucy har visserliven lite potential men hon känns motsägelsefull och ej trovärdig. Nä, det här funkar inte alls särskilt bra. Riktigt tråkigt faktiskt.

Dollhouse var tillbaka i helgen efter en längre tids uppehåll och det var mycket välkommet. Utöver Dollhouse och Dexter så är det nästan enbart komediserier jag följer för tillfället och jag saknar variationen som lite spänning ger. Jag tycker också det av den anledningen är riktigt jävla tråkigt att Dollhouse är nedlagt. Att serien iaf får göra klart sin halvsäsong är ändå en liten tröst.

Jag har tänkt ganska mycket på skådespelarna när jag tänkt på Dollhouse, mest för att Eliza Dushku sällan räcker till och i jämförelse med flera andra framstår som rätt dåligt. Men, jag tycker ändå hon funkar. Även om hon är dålig så är hon välbekant och trygg på något sätt. Efter att ha sett henne så mycket i Buffy the Vampire Slayer, Angel och Tru Calling så funkar hon liksom. Men hon är inte direkt bra. Det är däremot Enver Gjokaj som Victor och Dichen Lachman som Sierra. Dom är båda bitvis helt fantastiska. Joss Whedon har ofta ett öga för skådespelare som funkar bra och där har han hittat två riktiga guldkorn. Jag hoppas verkligen att jag får se dom i flera filmer och/eller serier framöver.

Läs hela posten »